”Det hade varit fint att bli fotbollskommenterande dramatiker i Frankrike”

Av: Staffan Dickson

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2
Sportbladets krönikör Simon Bank.

Simon Bank hade hamnat vid ett vägskäl i livet.

Skulle han bli dramaturg eller sportjournalist?

Hade han varit fransman, och inte bara frankofil, hade han kanske aldrig behövt välja.

Visst började allt med att du skulle vikariera som kulturredaktör på Borås Tidning sommaren -99 – när Aftonbladet plötsligt ringde?

– Ja, dagen innan jag skulle börja jobbet i Borås ringde jag upp och sa att ”jag kan nog inte komma i morgon”. Det är ett sånt där vägval i livet som man kan kolla tillbaka på i efterhand. Det kunde ha slutat någon helt annanstans.

Med kulturjournalistik menar du?

– Nja, jag skulle bli dramaturg egentligen. Jag hade pluggat teater i två år och var väldigt nere med det. Tänkte väl att jag skulle hitta nån liten, extremt dåligt avlönad fri teater och sitta och vara konstnärlig ledare i nåt hörn där.

Har du helt gett upp planerna på att bli en del av kulturetablissemanget?

– Jag tror det, det är en lång väg att gå. Men skulle någon ringa och erbjuda mig ett jobb som konstnärlig ledare på en liten fri teater, så kanske.

Men berättar historier gör du ändå. Varför behövs de här obskyra fotbollshistorierna som du och Erik Niva berättar i er blogg?

– I allra bästa fall är de både både underhållande och ger förståelse för världen. Skriver jag om rumänske politikern och fotbollspresidenten Gigi Becali kan man få en väldigt bra förståelse för hur romer i Rumänien har det, hur homosexuella har det och hur det dagspolitiska klimatet ser ut, samtidigt som man mest sitter och garvar. Men ibland är en match bara en match, ibland är en cigarr bara en cigarr. Jag kan bli trött på att vi försöker göra saker till nånting som de inte behöver vara. Ibland är det bara kul med fotboll.

Va?!

– Många tycker nog att det angreppssätt som jag och Erik har är väldigt fjantigt. Jag gillar ambitionen att försöka förstå världen genom fotboll, men ibland kan det bli lite långsökt. Det kanske inte räcker att titta på ett derby i Somalia för att förstå Somalias alla problem. Men ibland kan vi dra de växlarna, säga att ”jo fan, allt som nånsin hänt i Somalia kan vi förklara för att det blev offside i den här situationen”, men så är det ju inte riktigt.

Vad har du för relation till läsarna?

– T S Eliot sa att det minsta man kan kräva av en boköversättare är att han eller hon skriver bättre än en själv, och det gäller i nån mån även läsare. Man ska fan kunna begära att de är smartare än man själv är, och rätt ofta är de ju det. Det ställer väldigt höga krav på en, och man kan verkligen lära sig mycket av dem man jobbar för.

Hur kompletterar du och Erik Niva varandra?

– Jag kan ärligt säga att om inte Erik hade jobbat här så vetefan om jag hade gjort det. Vi bollar med varandra, utbyter idéer, hetsar varandra och har jävligt kul ihop, ofta på den här referensnivån som vi delar med varandra men kanske inte med alla andra.

Många av sajterna och tidningarna där du hittar dina berättelser läser du på originalspråk. Vilka språk kan du?

– Franskan är okej, italienska kan jag väl läsa hyfsat och engelskan och tyskan är okej. Jag höll på att tappa franskan, men så jag åkte ner dit för fem år sen och nu bor jag där varje vinter.

Vad gör du där?

– Så lite som möjligt, det är det som är grejen. Jag umgås inte med en enda människa, jag pratar inte med nån. Jag läser böcker, går på bio, ser en del fotboll, tar väldigt långa promenader och käkar bra mat.

Om Erik Niva är anglofilen är du snarare frankofilen.

– Ja, lite så. Men jag är rätt horig när det gäller min fotbollssmak, jag tycker att det finns fantastiska berättelser överallt.

Vad är det som tilltalar dig med Frankrike?

– Det jag egentligen gillar mest med Frankrike är det intellektuella angreppssättet på saker och ting. Om franska landslaget i fotboll gör bort sig bjuder man in filosofer, politiker, författare och nån fotbollsexpert till tv-studion. Om samma sak hade hänt i Sverige hade man haft nån fotbollsexpert – och kanske Björn Ranelid.

Så drömyrket hade egentligen varit att bli fotbollskommenterande dramatiker i Frankrike?

– Ja, det hade ju varit precis hur fint som helst.

Publicerad: