Redaktörerna om Dokumentet 2.0

NYHETER

Foto: TOR JOHNSSON/Journalisten
Ebba Thornéus, Åsa Linderborg, Eva Franchell, Gunilla Granqvist och Frida Söderlund.

Vad är det för fel på män? Frågan blir akut när en kvinnlig aftonbladare berättar om hur de manliga kollegorna vid redigeringsdesken under nattskiftet dunkade sina händer under bordsskivan när hon passerade. De låtsas att de runkar, förklarade nyhetschefen för henne. De visar uppskattning. 

 

Händelsen är gammal, från tiden när vi satt i Globen, och skulle aldrig upprepas i dag. Men det spelar ingen roll om det var för tio år sen eller förra veckan – poängen är följande: Det har aldrig någonsin hänt att en grupp kvinnor samfällt börjat smeka sig mellan benen när en manlig kollega passerat dem för att hämta kaffe. 

Det här är inledningen till det förord som vi skrivit till Dokument 2.0, som är – var – en rapport om Aftonbladet och våra jobbarkompisar, förr och nu. De flesta män men också några kvinnor. 

Idén till ett Dokument 2.0 uppkom på ett redaktionellt möte samma dag som Expressen, DN och SvD dammade på med sida upp och sida ner om vilken arbetsplats Aftonbladet är. Stämmer verkligen bilden som konkurrenterna ger? 

Ingen av oss undertecknade var med på det mötet. Vi blev alla, var och en för sig, tillfrågade att göra om det som 1978 års kvinnliga kollegor gjorde. Vi svarade med olika grad av motvilja/entusiasm. Det är ju en känslig sak att samla in uppgifter om våra jobbarkompisar, och det är ett tungt ansvar att bära så mångas förtroende. Men vi bestämde oss ändå för att göra det här. Aftonbladet befinner sig i kris och nu måste alla ro, som någon sa för att övertala dem av oss som var tveksamma. 

Att Dokumentet 2.0 av många har uppfattats som ett slags underjordisk verksamhet är fullt begripligt om man ser Dokumentet 2.0 i historiens ljus; vi vet ju hur 1978 års kvinnor arbetade i det tysta med det som skulle slå ned som en bomb. Dokument 2.0 var med andra ord inte vår idé från början, det var inte ett ”medarbetarinitiativ” som publisher sagt. Men! Och det här är avgörande: Vi har jobbat helt utan insyn från redaktionsledningen. Vi har hållit överordnade på en ocean av avstånd – det var lätt eftersom de inte ens försökt lägga sig i – och vi har hållit stenhårt på anonymiteten och källskyddet.

Och vi har, till skillnad vår 1978 års föregångare, arbetat med materialet i tron att det skulle publiceras på en Aftonbladet-plattform. I den meningen är Dokument 2.0 ett slags hybrid: Vi har uppmanats att samla in vittnesmål från kvinnor som varit fria att säga precis vad de vill om precis allt på tidningen. Det har de också gjort. 

När vi jämför Dokumentet från 1978 med det material som vi fått in, ser vi att mycket har förändrats. Alkoholkulturen i Klarakvarteret, så klart. Att nästan alla chefer då var män. I dag är risken minimal att som kvinna få en hand uppkörd under tröjan, även om det fortfarande kan hända. 

Men mycket är också sig likt. 

Det är fortfarande männen som pratar mest och företrädesvis kvinnorna som ignoreras. Det är lättare för männen att få de tyngre knäcken, som ger dem större löneökning och högre status. Lägre status gör den kvinnliga kollegan till någon man lättare kan trakassera och som inte har självkänsla nog att säga emot. Än i dag ursäktas manliga chefer med att de inte förstår hur man talar med kvinnor. 

Vi noterar också en iögonfallande otäck backlash. 1978 års aktion resulterade i att journalistiken breddades. Man startade en kvinnoredaktion och lite senare rekryterades Amelia Adamo. Det går inte att överskatta Amelias betydelse för att göra Aftonbladet till en tidning som var lika relevant för både män och kvinnor. När Amelia slutade försvann det självklara kvinnoperspektivet (Vad finns det för kvinnorna i höstbudgeten? etc).

Om tidningen var gubbig innan hon kom, blev den grabbig när hon gick. Statistik som vi har tagit fram visar att Aftonbladet är sämst på att göra journalistik om kvinnor. Och när kvinnor finns med i tidningen, är det antingen som kropp eller offer. För oss är det gåtfullt att så många kvinnor ändå väljer att läsa Aftonbladet, när det finns så lite som specifikt riktar sig till dem/oss.

”Kvinnokampen spelade en avgörande roll för tidningens framgång”, skriver Åsa Moberg i sina memoarer Livet som utkom tidigare i år och som till delar handlar om Aftonbladet och Dokumentet. Så snabbt den publicistiska erfarenheten föll i glömska! När ska ledningen fatta att det finns en affär i journalistik om och för kvinnor?

Det jobbar 129 kvinnor (och 179 män) på Aftonbladet. Att vi fick in över åttio röster visade på uppslutningen. Berättelserna har vi samlat in genom en länk som nu är raderad. Där har alla garanterats fullständig anonymitet. Vi vet verkligen inte vem som har skrivit vad, om de inte frivilligt undertecknat med namn. Historierna som trillade in var omtumlande och formulerade med sådan brio, att vi förstod att de bara väntat på att få ett eget liv. 

Här grinar ytterligare en stor skillnad emot oss: 1978 var de anonyma vittnesmålen få, medan vi endast fick in en handfull signerade historier. Så ser vår tids arbetsmarknad ut. Våra föregångare hade fast jobb och visste att de kunde gå till en annan tidning om de gjorde sig alltför obekväma.

Tystnadskulturen i dag är med andra ord rationell, men den går inte att bara skylla på Aftonbladet specifikt. Mediekrisen gör att man inte vill framstå som en bråkig typ inför presumtiva arbetsgivare. Det gäller självklart även för männen. 

Många historier vi fick in är färska eller relativt nya, men många är flera år gamla och handlar om män och kvinnor som har slutat eller som har förändrat sitt beteende. Materialet ger med andra ord inte en helt rättvisande bild av hur det är att vara kvinna på Aftonbladet just i dag, men även berättelser som har några år på nacken måste tas på allvar.

Det är de obrutna linjerna som bildar mönstret, mer än något annat åskådliggör den här fonden av röster vi tagit del av hur strukturerna ser ut. Vårt syfte med Dokumentet 2.0 har hela tiden varit att ringa in problem, inte skapa obehag för vissa personer.

Ledningen, som ansvarar för strukturerna och dess lösningar, gör det enkelt för sig menar vi, om den tror att det räcker med en uppmaning till alla att ändra sina attityder. Man ska heller inte tro att det ordnar sig om man plockar bort dem som man i alla år har tillåtit hålla det sämsta från Klara och sedan Globen vid liv.

Det är inte uppfostrande moralkakor eller opportunistisk personalpolitik under de sociala mediernas vinande piska som kan ändra på de problem som Aftonbladets kvinnor vittnar om. De är långt större än så. Huset måste i grunden skapa en helt ny organisation med rimliga och könsneutrala arbetsvillkor. 

Många problem som kvinnorna vittnar om har inte heller med deras kön att göra, utan handlar om sådant som alla på Aftonbladet – och förmodligen samtliga mediehus – lider av. Att vi är för få och att vi bygger in onödig stress, ineffektivitet, dålig kommunikation och otrygghet i organisationen. Kaoset kring Dokument 2.0 är ju bara ett exempel på det. 

Flera kvinnor har lämnat Aftonbladet på kort tid. De säger själva att de har lämnat Aftonbladet för att de har känt sig osynliggjorda, för att de har hänvisats till arbetsuppgifter under deras kompetens, för att schemat omöjliggör ett liv med småbarn, för att de misstänker att de i egenskap av kvinnor bortsorterats i chefsrekryteringar eller för att de lämnats ensamma i publicistiskt utsatta lägen.

De har erbjudits bättre arbetsvillkor och högre löner på andra ställen och Aftonbladet har slappt och självgott bara låtit dem gå. För vi är ju ändå störst! Det är just den attityden som kan spela oss allt fler obehagliga spratt och i längden kan stå oss riktigt dyrt.

1978 fanns det knappt någon kvinnlig chef på Aftonbladet, men det gör det i dag. Ledsamt nog handlar en hel del dåliga erfarenheter inte bara om manliga chefer, utan även om de kvinnliga överordnades tillkortakommanden. Aftonbladet utgör med andra ord inget undantag: Det finns inga empiriska belägg för att kvinnliga chefer – eller politiker – lyfter kvinnor som kollektiv. Kvinnliga chefer är viktiga som jämställdhetssymboler, men för att något ska hända krävs kompetens i genusfrågor. 

Det är inte bara kvinnor som lider av att chefer, oavsett kön, är grabbiga och premierar samma beteende. Män som inte går runt på savannen likt Staffan Heimersson med sin lejonman – för att ta ett exempel på en nestor som nog inte misstycker att vi smickrar hans manlighet – far illa av bossiga chefer. Vi ser hur även manliga kollegor blir osynliggjorda och bortsorterade. 

När vi jobbade med det här märkte vi en avgörande skillnad mot förr. När männen på Aftonbladet fick Dokumentet på sina skrivbord en morgon 1978, flög topplocket av. Dels för att de var helt oförberedda, dels för att de blev livrädda. Radiodokumentären ”Vad är det ni tjejer vill egentligen” av Susanne Björkman gjordes just när Dokumentet fick hela Mediesverige att koka.

Den går nu i repris på P1 och fångar fyllesaggiga Klara-murvlar som är förbannade på riktigt. Vi har tvärtom enbart mötts av manliga kollegor som uppmuntrat oss att göra det här. Vi är övertygade om att de menar det, vilket får oss att känna hopp om förändring. 

Vi önskade att Dokument 2.0 skulle visa hur det är att vara kvinna på Aftonbladet ur alla aspekter. Vi vet att många, vi vågar påstå de allra flesta, trivs här och inte vill jobba någon annanstans. Vi vet också att de flesta aldrig har blivit utsatta för sexuella kränkningar, men väl för annat som hänger ihop med att de har ett hål mellan benen istället för något annat. Lön efter kön, till exempel. 

Statistiken som vi har plockat fram visar att männen tjänar bättre än kvinnorna, och att fackets siffror skiljer sig från ledningens. Men det är på SMAB, Schibsteds bemanningsföretag, som sifforna blir provocerande svajiga – kvinnliga vikarier snittar på tiotusen kronor mindre i månaden jämfört med fast anställda män. Men vi har också funnit en uppgift som lite ställer föreställningen om lönerna på huvudet; männen i SMAB tjänar ännu mindre än kvinnorna i samma bemanningsföretag. De extrema löneskillnaderna mellan vikarier och fast anställda skapar ett A- och ett B-lag som i längden bryter sönder arbetsglädjen och arbetsgemenskapen.

Påverkade av Metoo blev det inte riktigt så att Aftonbladet i hela dess bredd kom till uttryck i materialet vi fick in. En övervägande del handlar specifikt om sexuella trakasserier. Den som tror att sexuella trakasserier är en generationsfråga, tror fel.

Skamlösa tafsare och verbala kladdare finns i alla åldrar, i hela näringskedjan, i alla delar av pyramiden. Även på affärssidan. Vissa män håller på, andra gör det inte. Vissa chefer utnyttjar sin makt, andra gör det inte. Vissa tror att de är attraktiva för att de har positioner, andra tror det inte. 

Precis som i alla andra yrkesgrupper som vittnar i Metoo ser vi att många av Aftonbladets kvinnor lidit av problemet att inte ha någonstans att vända sig eller inte blivit tagen på allvar i samtal med överordnad. Eller också har man inte sagt något av rädsla att inte få vikariatet förlängt.

Sammantaget är Dokumentet 2.0 ett utsnitt av samhället. Inget av det som kvinnorna vittnat om är egentligen unikt för Aftonbladet.

Det här är en snabb sammanfattning av det som vi vaskat fram i alla de berättelser som har kommit in. Det kan tyckas vara ett självskadebeteende att, i vilken form det än må vara, publicera innehållet i Dokument 2.0, men vi har sett det som en lika djärv som elegant krishantering som bara just Aftonbladet har mod och kraft att mäkta med. Hur många andra mediehus skulle våga blotta strupen på samma sätt? Svar: Inget. 

Efter några veckor visade det sig att publisher och vi hade olika uppfattningar om vad arbetet med Dokument 2.0 är för något och hur det skulle hanteras. Där av den slitsamma diskussionen först om att, och sedan hur, materialet skulle publiceras. 

Efter långa diskussioner där vi från båda sidor varit ledsna och förbannade, kom vi igår onsdag överens om att Dokument 2.0 inte ska publiceras i sin nuvarande form. Vi accepterade publishers argument att alltför många skulle kunna känna igen sig själva i de episoder som berättas, även om alla är anonymiserade och ingen är utpekad. Vi bestämde att Dokument 2.0 skulle bearbetas till ett annat slags journalistisk produkt där citat ur vittnesmålen vävs in i en större kontext. 

Just då kändes det här som en möjlig lösning, vi är övertygade om att vi hade kunnat göra det med samma integritet som vi sammansatt Dokumentet 2.0. Vi har fått stort stöd för att göra så, men vi har lika många eller fler kollegor som menar att Dokumentet i och med detta dog. Flera har sagt att de vill dra tillbaka sina vittnesmål.

De flesta känner sig lurade av publisher och några känner sig lurade även av oss. I och med detta faller alltihop för vår del, eftersom det är Aftonbladets kvinnor och ingen annan vi fått mandat att representera. Och hur ärligt vi än skulle bearbeta och presentera materialet, kommer det uppfattas som att vi mörkar något på ledningens uppmaning. 

Så vi har bestämt oss för att hoppa av det här projektet som kippar efter luft, insvept in en allt solkigare sorgmantel. Den senaste tidens rabalder gör det svårt för oss att med trovärdighet ta materialet in i en ny fas. 

Alla ni som tycker att vi i gruppen ska publicera Dokumentet 2.0 själva, måste vi göra besvikna: I så fall kommer vi tvingas stå som juridiskt ansvariga för en rapport som vår arbetsgivare uppmanat oss att sammanställa.

Det vore helt orimligt. Och dessutom, det är inte vi som äger materialet som vi menade var redo för publicering. (Grundmaterialet har bara vi sett och det har vi förstört.) Vi hoppas att det ska komma ut i någon form även om vi inte kan göra det jobbet.

Vi är bottenlöst ledsna för att det blivit så här och för hur Aftonbladet framstår utåt. Vi som jobbar här tycker ju om vår arbetsplats och varandra, vi är alla stolta över den tidning vi gör och den arbetsplats som vi tillsammans bildar. Det är många som vill Aftonbladet illa nu. Vi som jobbar här vill det inte. 

Vi vill tacka alla som stöttat och engagerat sig i Dokument 2.0. Särskilt vill vi tacka alla jobbarkompisar som vågat dela med er av alla erfarenheter, goda som dåliga. Vi tror inte att ni har vittnat förgäves. De viktigaste resultaten – de strukturella problemen – har vi sammanfattat i det här mejlet. Allt sammantaget, är det problem som vi kan göra något åt. Om vi gör det, kan Aftonbladet bli Sveriges mest moderna, jämställda och progressiva arbetsplats. 

Hälsar och uppmanar

Eva Franchell, Gunilla Granqvist, Åsa Linderborg, Frida Söderlund och Ebba Thornéus

ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo