Vad hände med den arabiska våren?

avSayna Mostofizadeh

Källa: The Guardian, al-Jazira, UI

1 av 12 | Foto: AFP
HOPPAR ÖVER TÅRGASEN Efter mordet på oppositionsledaren Chokri Belaid demonstrerade tusentals på gatorna i flera städer i Tunisien. I Tunis och Sidi Bouzid urartade demonstrationerna och polisen sköt tårgas mot demonstranterna.

1. Tunisien: ”Satte eld på sig själv - i protest”

DÅ: I december 2010 tände 26-årige akademikern Mohamed Bouazizi eld på sig själv efter att polisen tagit hans grönsaksvagn i beslag. Bouazizi dog av sina brännskador på sjukhus och blev en symbol för de massiva demonstrationer som uppstod i Tunisien.

Den dåvarande presidenten Zine El Abidine Ben Ali, som suttit vid makten sedan 1987, menade att demonstranterna var extremister som skulle skada Tunisiens anseende.

Januari 2011 tvingade det folkliga missnöjet honom att avgå och fly till Saudiarabien.

I oktober 2011 hölls landets första fria val, som vanns av det tidigare förbjudna islamistiska partiet al-Nahda. Tillsammans med två liberala partier bildade al-Nahda regering. 

NU: Koalitionsregeringen sitter relativt stabilt, men stora splittringar mellan islamister och sekulära grupper gör det svårt att komma överens i många politiska frågor. När den framträdande vänsterpolitikern Chokri Belaid sköts ihjäl på öppen gata i februari 2013 utbröt stora gatuprotester. Många i oppositionen anklagade regeringspartiet al-Nahda för att ligga bakom mordet. Därmed förvärrades det redan splittrade läget.

1 av 4 | Foto: AFP
Frankrikes ambassad i den libyska huvudstaden Tripoli har utsatts för en bilbombsattack. Två franska vakter skadades.

2. Libyen: ”Det folkliga upproret lät inte vänta”

DÅ: Libyens förre president Muammar Gaddafi var allierad med Tunisiens Zine El Abidine Ben Ali. Efter Ben Alis avgång fördömde Gaddafi demonstrationerna i grannlandet. Det folkliga upproret lät inte vänta på sig. Efter våldsamma strider och med hjälp av en internationell insats med stridsflyg avsattes till slut Gaddafi. Han mördades i oktober 2011 i händerna på rebellstyrkor. Gaddafi hade då suttit vid makten sedan 1969. Efter Gaddafis död plågades Libyen av svår instabilitet.

Sommaren 2012 övertog ett provisoriskt parlament makten från rebellerna, men många väpnade miliser som bildats under upproret fortsatte agera självständigt. I juli 2012 hölls val i Libyen. Majoriteten av rösterna gick till oberoende kandidater. Största parti blev den liberala och övervägande sekulära Nationella styrkornas allians.

NU: Läget i landet är fortsatt kluvet med motsättningar mellan olika lokala grupperingar. I början av 2013 fattades beslut om att en konstituerande församling skulle utses i direkta val och få i uppgift att skriva en ny författning. Något datum för valet har inte angivits.

1 av 10 | Foto: AFP
Mursianhängare flyr undan regeringsstyrkorna.

3. Egypten: ”Oroligheter från Tunisien spred sig”

DÅ: Oroligheterna i Tunisien spred sig snabbt till Egypten. Stora demonstrationer mot president Hosni Mubarak bröt ut i januari 2011. Trots regimens försök att slå tillbaka mot demonstranterna med våld tvingades Mubarak till slut avgå i februari 2011. I april 2012 segrade islamisten Muhammad Mursi i Egyptens första fria presidentval. Men protesterna från liberala, kristna och sekulära egyptier växte. Mursi hann sitta ett år på presidentposten innan egyptiska armén avsatte honom i en kupp den 3 juli i år. Militären hävdar att det inte var en kupp utan att de agerade för folkets räkning för att slå vakt om revolutionen.

NU: Chefsdomaren i författningsdomstolen Adli Mansour har utsetts till tillförordnad president, men den egentliga makten sägs ligga hos militären och försvarsminister Abd al-Fattah al-Sisi. Efter kuppen mot Mursi har en konflikt blossat upp mellan anhängare av hans parti Muslimska brödraskapet och militären. Säkerhetsstyrkor och demonstranter har sedan kuppen drabbat samman flera gånger i Kairo.

1 av 11 | Foto: AFP
Flygfotot visar hela vidden av förstörelsen i syriska staden Homs.

4. Syrien: ”100 000-tals människor döda”

DÅ: Protesterna mot regimen inleddes i huvudstaden Damaskus i mars 2011 och fortsatte på flera orter i landet. Hundratals civila dödades i ett första skede när regimen satte in stridsvagnar och armésoldater mot demonstranterna. Desertörer från armén bildade i juli Fria syriska armén och inledde ett väpnat motstånd mot president Bashar al-Assad. Situationen urartade snabbt till fullskaligt inbördeskrig. Försök i FN:s säkerhetsråd att agera mot Syrien blockeras av Kina och Ryssland.

NU: Kriget i Syrien ser inte ut att ta slut inom en snar framtid. Omvärldens inblandning i konflikten, grannländernas skilda intressen och motsättningar mellan olika grupperingar har gjort att konflikten växer. I juli 2013 uppskattade FN att minst 100 000 människor hade dödats i konflikten. Mer än 1,5 miljoner beräknades ha flytt till grannländerna och långt fler var på flykt inom landet.