Det pågår ett globalt krig mot journalistiken

Foto: OMAR SOBHANI / TT NYHETSBYRÅN
Soldater springer mot platsen för en dödlig attack i Kabul i måndags. Dådet riktades mot journalister.
NYHETER

I måndags, mitt i morgonrusningen, exploderade en sprängladdning i Afghanistans huvudstad Kabul.

Sjukvårdspersonal och reportrar skyndade till platsen. Då slog en självmordsbombare till.

Totalt dog 26 personer i attacken. Nio av dem var journalister. Enligt vittnen på plats riktades det andra dådet, som IS tagit på sig, mot just journalisterna. Samma dag sköts ytterligare en journalist till döds i landet.

Det fanns en tid när journalister var fredade i krigszoner. Reportrar och fotografer märkte hjälmar och bilar med orden “press” när de kryssade mellan skottlossningarna på fronten.

Så är det inte längre.

I dag vittnar många journalister om att de inte längre är fredade, de är måltavlor. Under första världskriget dog miljontals soldater och civila, men endast två journalister. Under andra världskriget hade siffran ökat till 69, i de allra flesta fall dödades de av misstag. Under kriget i Irak dödades fler än 150 journalister mellan 2003 och 2011. Två av tre dödades för något de hade skrivit, eller för att de skrev för någon som deras mördare inte gillade.

År 2012 var det dödligaste året för journalister hittills, då 130 dog på uppdrag runt om i världen. 2016 var siffran 120 och 2017 hade den gått ner till 82, enligt International Press Institute. Anledningen var framför allt att färre dog i Syrien och Irak, antagligen för att striderna minskat men också för att färre åker dit. Den farligaste regionen för journalister är istället Latinamerika – och värst av alla länder är Mexiko.

Men journalister dödas inte bara vid fronten. Den 16 oktober 2017 sprängdes den maltesiska undersökande journalisten Daphne Caruana Galizia ihjäl i sin bil efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att granska politiker, näringslivstoppar och kriminella.

Fyra månader senare sköts reportern Ján Kuciak ihjäl i sitt hem. Även han var känd för att ha granskat makteliten i landet.

Mordet kom efter flera års upptrappad retorik mot slovakisk media. Premiärminister Fico har kallat journalister för “smutsiga anti-slovakiska prostituerade” och “slemmiga ormar”. De verbala attackerna mot journalister har fortsatt även efter mordet på Kuciak.

Att hetsa mot journalister har blivit en framgångsrik taktik för högerpopulister världen över, inte minst sedan Donald Trump intog Vita huset.

Strategin har även börjat synas i Sverige, i Sverigedemokraternas valfilm pekas medier som Aftonbladet och Expressen ut som ”lögnare”.

Sverige rankas som nummer två i världen i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Norge är etta, Nordkorea sist. Men även i Sverige är pressfriheten potentiellt hotad. Journalister vittnar om ökat hot och hat, vilket riskerar att leda till självcensur. En rad olika lagförslag, om spionlagar, databaser och det nya presstödet är några exempel.

I regeringens proposition om presstödet finns krav på att det endast ska utgå till ”allmänna nyhetsmedier” som intar en ”ansvarstagande publicistisk hållning”, håller ”hög kvalitet” och följer en ”god medieetisk sed”. Vem som ska avgöra det? Den statliga Myndigheten för press, radio och TV.

I dag är det pressfrihetens dag. Men det finns få anledningar till att fira. Enligt Reportrar utan gränser går utvecklingen för pressfriheten globalt åt fel håll. Organisationen talar om en ”mediefobi” som hotar demokratin.

Gudarna ska veta att pressen är långt ifrån felfri. En del av det förtroendetapp som vi upplever har vi oss själva att skylla för, vi har varit för dåliga på att förklara vår roll, våra arbetssätt och vår yrkesetik.

Men exemplen ovan, från Afghanistan, USA, Malta och Slovakien, handlar inte om mediekritik. Det handlar om ett globalt krig mot journalistiken.

ARTIKELN HANDLAR OM