”Man klarar sig bara i två till tre dygn”

NYHETER

Renata Chlumska, 34, blev 1999 den första svenska kvinnliga klättraren att nå Mount Everest topp.

Om olyckan på K 2 säger hon:

– Jag blev väldigt chockad och skärrad.

Renata Chlumska är också den första svenskan som nått 8 000 meters höjd utan syrgas.

Nu följer hon kontinuerligt Fredrik Strängs och de andra klättrarnas öde på K 2.

– Jag var själv på Mount Everest 1996 när tretton personer omkom där. Man känner sig hjälplös, fast man verkligen vill hjälpa till.

Hur påverkas man av att vara 7 500 meter över havet som de strandsatta klättrarna?

– Kroppen bryts långsamt ned och man blir svagare och svagare. Man känner sig trött, tappar energi och fokus. Man får svårt att koncentrera sig och man har ingen vidare aptit.

– Runt 8 000 meter brukar faktiskt kallas dödens zon på grund av syrebristen och det låga lufttrycket.

Hur länge klarar man sig på den höjden?

– Inte mer än två till tre dygn. Har man tillgång till syrgas kan man klara sig något längre, men inte mycket.

Hur kallt är det där uppe?

– Det varierar. Det kan vara minus tio eller minus tjugo, men ofta gör blåsten att det blir extra kallt.

Fredrik Sträng och de andra klättrarna har försökt rädda överlevande genom att bära ned dem på ryggen, hur klarar man det?

– Det måste vara näst intill omöjligt. Det är fantastiskt om de försöker sig på något sådant.

Vad ska klättrarna tänka på i en sådan här situation?

– Det gäller att försöka samla sig, att försöka tänka rationellt och inte drabbas av panik. Fredrik är en erfaren klättrare som har tränat på sådana här situationer.

– Det tror jag kan hjälpa honom att behålla lugnet.