Where do broken hearts go?

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-31

Markus Olsson är 32 år gammal, har sedan dryga månaden tillbaka börjart pendla till Stockholm från Västerås. Jobbar som studie- och yrkesvägledare på Södertörns högskola och ägnar sin restid åt en hel del tankar och funderingar.

I morse ägde gamla godingar mina hörlurar. När de smäktande tonerna av Where do broken hearts go med Whitney Houston tog över mp3-spelaren väktes oanade känslor till liv i min karga kropp. Jag ville resa mig upp och med överdriven ansiktsmimik ljuda ut de runda orden. Jag ville gå från säte till säte, ta en medpassagerares hand och ansikte mot ansikte ställa frågan: Where do broken hearts go?

När jag kommit till slutet av vagnen skulle jag i slowmotion vända mig om blunda, hålla hakan högt och i takt med att tonartshöjningen satte in skulle jag ta några springande steg framåt för att sedan kasta mig ner på knä och glida fram mellan raderna. När friktionen till slut satte stopp för min framfart skulle jag sträcka ut mina armar likt ett kors och ljuda ut de sista tonerna till det att varenda syreatom lämnat min kropp. Då skulle jag sjunka ihop, ta djupa andetag och njuta av publikens vrål och stående ovationer.

Ödmjukt skulle jag med tårögda ögon tacka publiken och ta emot gåvorna som haglade över mig. Det skulle vara ett oförglömligt minne i tågpendlandets historia.

Lätt drömdrucken öppnade jag min väska för att ta fram termosmuggen ifall nästa låt skulle kräva en mikrofon, men då lukten av de kokta äggen attackerade mitt luktorgan fick jag istället ett abrupt uppvaknande, jag log lite smått generat och vände blicken ut mot de regnvåta träden istället.

Markus Olsson