I Husby står tiden stilla

NYHETER

Ungdomskravaller, kriminalitet och gäng Livet är detsamma nu som för 20 år sedan

1 av 7 | Foto: ROBERT BLOMBÄCK
EN DEL AV VARDAGEN 1995 publicerade Månadsjournalen en artikel om ungdomarna i förorten. Då var våld och kriminalitet en del av vardagen, ingenting att bry sig om, men samtidigt det enda som bröt av betongens tristess. ”Egentligen gör jag brott inte så mycket för att jag behöver det”, konstaterar Rodrigo, ”utan mer för att det är roligt. Det är roligt som fan”, sa den då 17-årige Rodrigo.
Gellert Tamas.

■ ■ ”Alla drömmer om toppjobbet på högsta våningen. Men jag kommer att få städa där. I bästa fall.”
■ ■ Det har gått nästan tjugo år sedan jag hörde kommentaren, men den har stannat kvar i alla dessa år. Omöjlig att glömma. Eller att vifta bort. Jag fick höra den från Mattias, en då 16-årig rappare från Husby. Vi träffades regelbundet under närmare två år i början av 90-talet, när jag tillsammans med fotografen Robert Blombäck följde ett gäng ungdomar i den Stockholmsförort som nu är på landets löpsedlar.
■ ■ Mattias och hans vänner släppte in oss i sina liv, de gläntade på dörren till sin vardag. Och det var inte en speciellt vacker syn vi fick se. Utanförskap, diskriminering, kriminalitet och hopplöshet. Men också drömmar, förhoppningar och viljan att skaffa sig ett liv, en utbildning, arbete och familj. Drömmar som vi alla har, men som ungdomarna i Husby verkade ha en så pass mycket längre och smalare väg att nå.

Och det var inte alla som klarade balansgången.
■ ■ Sen några dagar tillbaka brinner Husby. Och jag kan inte låta bli att ställa samma fråga om och om igen. Hur mycket har egentligen förändrats i Husby? Är hoppet och framtidstron större idag? Har vi, oavsett om vi är politiker, journalister, poliser eller ”bara” helt ”vanliga” medborgare, verkligen bidragit till en förändring. Känner dagens unga i Husby att även de har en möjlighet att nå toppjobbet på översta våningen. Eller känner de samma uppgivenhet som en gång Mattias, övertygad om att för någon från Husby är alltför många dörrar stängda.
■ ■ Är ens drömmarna jämlika i dagens Sverige?

Det är kanske den fråga som vi alla bör ställa oss de närmaste dagarna, när vi ser våra förorter brinna.

”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.”

Högtalaren skorrar metalliskt och tunnelbanevagnen sätter igång med ett ryck. T-centralen, Västra Skogen, Näckrosen, Hallonbergen. Den blå linjen för oss allt längre bort från Stockholm. Strax innan Kista rusar tåget upp ur underjorden. Den första snön har fallit och i mörkret blinkar ljusen i höghusen förbi.

Det är tidig november och jag och fotografen Robert Blombäck ska för första gången besöka Husby. En vecka tidigare har vi träffat Mattias, en 16-årig rappare, och vi har nu bestämt träff.

En kall vind blåser runt det lilla torget i Husby Centrum. Ett tiotal ungdomar står utanför kiosken, men ingen Mattias. Vi ställer oss och väntar.

Killarna skriker och väsnas. Förutom oss finns inga vuxna på torget, bara ungdomar. En polisbil åker sakta förbi.

Efter ett tag kommer en av killarna fram. ”Öhh..., du som är polis. Är det svårt att komma in på polishögskolan.”

”Jag är inte polis”, svarar jag förvånat. ”Jaha...så du är socialarbetare då”, konstaterar han och tittar misstroget på mig.

Vi börjar snacka. Det är Hector, Rodrigo och Jonny. Hector är 20, några år äldre än de andra och den ende med egen lägenhet. Rodrigo är 17 år, kom till Sverige från Chile för fem år sedan och går i gymnasiet. Jonny är 18 år och pluggar till grafiker på Spånga gymnasium.

”Inget händer i Husby”, suckar Rodrigo. Vi bestämmer oss för att åka till stan. Men tåget kommer inte. Till slut meddelar en raspig högtalarröst: ”Tåget mot T-centralen är försenat på grund av ungdomskravaller i Kista.”

Ryktet sprider sig blixtsnabbt. ”Kista kommer, Kistagänget kommer.” Killarna rusar uppför tunnelbanans trappor. På torget beväpnar de sig med vad de kan hitta. Käppar och stenar. Någon bryter av en planka från en parkbänk. En av dem hittar en flaska i papperskorgen och slår av halsen på den. Det var ”jidder” på Kolingsborg förra helgen och nu ska Kista tydligen komma för att göra upp, berättar Rodrigo. Efter att nervöst ha sprungit runt ett tag inser alla att det bara är ett rykte. Kista kommer inte. Åtminstone inte i kväll. ”Jag blir så ledsen”, suckar Hector. ”Inget slagsmål i kväll heller.”

”Han är ensam. Vi tar han”

Vi åker in till stan. Vid Plattan träffar vi resten av Husbygänget. Det är Alfredo, Carlos och Santana. De har precis sett ett skinhead bli misshandlat. ”Bulan fick värsta omgången, men några poliser kom och stoppade det”, säger Alfredo och låter besviken.

Medan vi pratar kommer skinset upp från tunnelbanan. Han går sakta och vingligt och håller sig om huvudet. Det märks att han är skadad. Han är klädd helt i svart; svarta byxor, boots, bombarjacka och svart keps. ”Fan, han är ensam. Vi tar han, vi tar han”, säger Alfredo upphetsat. Sen tittar han lite förläget på oss och ser ut att undra om man kan slå ner ett skin inför journalister. Under tiden hinner det tilltänkta offret försvinna.

Jag och Robert bestämmer oss för att åka hem. När tåget äntligen kommer är vagnen som stannar framför oss full med skinheads, ett trettiotal killar och några få tjejer. Alla med mörk hy backar snabbt och går in i vagnen bredvid. Vi gör likadant. För säkerhets skull.

Alla i min vagn tittar tysta

Fyra ”invandrarkillar” upptäcker skinsen för sent. De är nästan inne i vagnen när de ser vilka som sitter där. ”Svartingar”, vrålar ett av skinsen och hela gänget springer skrikande "Sieg Heil, Sieg Heil", efter ”invandrarkillarna” som flyr över spåren. Alla i min vagn tittar tysta på det som händer. Vi ser alla ut att tänka samma tanke. Tur att det inte var jag. Ingen säger nåt, alla tittar stint framför sig. En äldre dam mitt emot mig kramar sin handväska hårt.

Jag och Robert stiger av vid nästa station. Vi har följt killarna i Husby i två timmar. En vanlig lördag...

Ett märkligt liv

Det är fest i Hectors lägenhet.

Vi dricker Tequila-shots. Salt, tequila och så en bit citron. Gång på gång. I vardagsrummet dånar stereon salsa. Santana sjunger med. ”Min mamma sjöng alltid den här sången för mig när jag var liten, jag kan den utantill”, skrattar han. ”Ja min mamma brukade sjunga ekorrn satt i granen”, garvar Jonny tillbaka.

Jonny är ende ”svensken” i gänget. Martin brukade vara med tidigare, men har flyttat. Jonny har umgåtts så mycket med gänget att han lärt sig spanska. Han kallas för Jonny Banana. ”Tills jag var 14 var jag mobbad. Jag hade inga vänner. De här killarna har blivit som en familj. De accepterar och respekterar mig”, förklarar han.

De är ett femtontal killar. Kärnan utgörs av fem familjer, bröder och kusiner. Några av dem har känt varandra sen barnsben, de har träffats via föräldrarna som också umgås, andra har kommit till senare.

”Vi är inget gäng”, säger Benny bestämt, ”det är mer...som en familj.”

”Vi är bröder. Vi ställer upp för varandra. Vi kan alltid lita på varandra”, fyller Rodrigo i.

”Familj och religion, det är det viktigaste”, säger Benny.

”Va fan stirrar du på”

En dag kommer de. Gänget från Skärholmen.

De kommer för att göra upp. För att skipa rättvisa. För att sätta sig i respekt. Det hela började egentligen med en bagatell. Ett tjafs. Veckan innan är Junior på disco. Någon tycker att Junior tittar på honom. ”Va fan stirrar du på”, fräser han. ”Ta dig nånstans”, blir svaret.

De kommer på en lördag. Första gången är de fem, sex stycken, spanare. De går runt torget i Husby. ”Vi kommer tillbaka nästa lördag”, hälsar de. ”Då ska alla i Husby vara här. Annars är ni fittor.”

”Ingen av oss hade väntat sig att de skulle komma redan nästa dag, på söndagen”, säger Rodrigo.

Husby hann aldrig samlas. Flera av killarna var bortresta. De var bara fyra stycken som hängde vid torget när 25 man plötsligt vällde ut från Tunnelbanan. Efter lite tjafs började två av dem slåss med Rodrigo. De hade knivar, men drog dem aldrig. När Rodrigo slog tillbaka fick han fyra killar till på sig. ”Jag knockade tre av dem, men sen gick det inte mer.”

”Nästa gång dödar vi dem”

Rodrigo hade tur. ”Jag kunde fått mycket mer stryk”, konstaterar han. En halvkusin till Rodrigo gick emellan och stoppade misshandeln. ”Det räcker nu”, sa han.

När ambulansen kom var Skärholmen-gänget borta. Rodrigo fick tillbringa en natt på sjukhus, men hela gänget kom på besök. Det kändes bra.

I flera dagar pratade de om att hämnas, men till slut bestämde Rodrigo att de skulle låta bli. ”OK, vi skiter i det den här gången, men nästa gång dödar vi dem. Jag tvekar inte en sekund.”

Det var ett märkligt liv som mötte de första hyresgästerna i Husby. På hela norra Järvafältet, där Husby, Akalla och Kista kom att byggas, bodde 1970 inte mer än 83 personer. Tio år senare var de 26.237.

Husby var en del av miljonprogrammet, en ambitiös plan för att under en tioårsperiod bygga en miljon nya bostäder i Sverige.

Nästan en hel generation flyttade från bruksorter, småsamhällen och avfolkningsbygder till de nya förorterna. Det var inte bara de som förlorade sina rötter, sitt fotfäste, utan dessutom kom snart området att fyllas med flyktingar och invandrare, för vilka inte bara Norra Järvafältets betongbyggnader, utan också Sverige som helhet var nytt och främmande. Här skulle de, tillsammans, skapa en ny gemenskap, fungerande stadsdelar och ett nytt liv.

 Husby stod inflyttningsklart den 1 mars 1974. Sju år tidigare hade Tensta och Rinkeby byggts färdigt på Södra Järvafältet. Områdena möttes av en förödande kritik redan från början. Några tidningsrubriker: ”Bara var tionde vill bo kvar”, ”I Tensta-Rinkeby gick allt snett.” En uppgiven läsare konstaterade i en insändare i DN i december 1968: ”Ingen människa bosätter sig frivilligt i Tensta.”

Beskrevs som ”drömförorten”

Hela planeringen av Norra Järvafältet, Husby, Akalla och Kista, genomsyrades av en målsättning: misstagen från Tensta och Rinkeby fick inte upprepas. ”Idag är det inte längre fråga om att slänga upp hyreskaserner för att bygga bort bostadsbristen”, deklarerade en tjänsteman på Stockholms kommun.

Ändå var det i stort sett ingen som ville flytta till det nybyggda Husby. Bostadsföretaget prövade nu en ny strategi: reklam. En av dåtidens största reklamkampanjer startades. I helsidesannonser, reklamblad och dekaler på tunnelbanan beskrevs Husby som ”drömförorten.” Och se, kampanjen lyckades. Efter ett halvår var det kö till lägenheterna och HSB vann årets reklampris. Det var många som ville tro på HSBs säljande slogan: ”I Husby finns omtanken om alla.”

Men det fanns varnande röster. Thomas Michelsen skrev i DN 1973: ”Ingenstans har man som i Husby anpassat människors hem till byggföretagens kranar och maskiner...risken för sociala skador är uppenbar när man nu på rekordfart vill fösa ihop omkring 18.000 människor i ett bostadsområde på endast tre år...Kan Stockholms sociala myndigheter mot den bakgrunden tillstyrka att här görs ett stort och riskabelt bostadsexperiment med människor som insats i Husby-Akalla.”

”Inget att snacka om”

”Din jävla fitta”, skriker Bebino och springer mot syokonsulenten.

Alla ser vi att sparken kommer, men ingen av oss på skolgården hinner ingripa, stoppa eller förhindra det nu oundvikliga. Den enda som inte ser är syokonsulenten, hon hinner aldrig vända sig om förrän sparken träffar henne i korsryggen. Sakta, likt i slowmotion, faller hon ner på skolgårdens grus. Hon ser förvånad ut. Först efter fyra, fem sparkar, är det som om förtrollningen släpper. Benny är den som hinner fram först. Han sliter med sig Bebino. ”Kom, vi måste dra”, säger han. Vi andra springer fram till syokonsulenten.

Nästa lektion är det samhällskunskap. Lärarinnan är upprörd.

”Som ni förstår måste vi prata om det här. Det är ju fruktansvärt. Vi kan inte tolerera sånt här våld på vår skola”, säger hon i falsett. ”Vad tycker ni att vi ska göra.”

”Det är väl för fan inget att snacka om”, fräser Mattias både förvånat och argt. ”Det är väl inget speciellt att folk blir nersparkade här också. Det blir de ju i stan varje dag. Det är för fan inget att tjafsa om.”

Det var aldrig meningen att börja slåss, berättar Bebino senare. Men ibland blir det bara för mycket. Med kraven hemifrån om att leva ett ”romskt” liv och kraven från kompisar med helt andra värderingar. Och så gör tjejen slut. Bebino åkte till Tensta gymnasium för att snacka med henne, och då kom syokonsulenten och började jäklas. Bebino tände på för att lugna ner sig, men fick snedtändning.

Livet här är som att gå balansgång på en klippkant, ett felsteg så faller du, och faller långt. Branten är aldrig långt borta och du tvingas gå din bergsstig varje dag.

Hetsar varandra

En kväll på Centrumgården i Husby.

När jag kommer dit sitter Gustavo, Alfredo och Ali på pingisbordet. Det är en rå, obehaglig stämning. Det märks så fort jag kommer innanför dörren. Vi står nära klippbranten.

Afredo håller på att smula sönder en pingisboll. Han ska göra en rökbomb. ”Man fyller ett rör så här, sen ryker det som fan. Och larmet går”, berättar han och spottar på golvet.

Gustavo låtsas tända bomben men vågar inte riktigt. Killarna hetsar varandra. De knuffas och låtsassparkas. Plötsligt ger pingisbordet vika och de tre killarna ramlar i golvet med ett brak. Det här är signalen som får gänget ännu ett steg närmare branten. Först sitter de helt tysta, men börjar sen skratta och skrika. När Katty, den nya gårdsföreståndaren, kommer inrusande tystnar alla. Katty, en barsk kvinna i 45-årsåldern, har varit på sitt nya jobb i fem dagar. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga och medan hon står tveksam mitt i rummet börjar Gustavo plötsligt skrika med hög, gäll röst. Han sitter på en stol och bara vrålar. Katty står som förlamad och vet inte vad hon ska göra, hur hon ska reagera. Hon tar några försiktiga steg mot Gustavo som nu vrålar ännu högre, med ännu gällare röst. Alfredo står bredvid med en skruvmejsel som han gång på gång kastar mot golvet. De andra killarna garvar oberört. Plötsligt kommer Roger in. Han är den som har jobbat längst på gården. ”Vad händer här”, skriker han. Alla vänder sig bort. ”Ge mig skruvmejseln”, säger Roger till Alfredo som backar några steg. ”Ge mig skruvmejseln”, säger han än en gång, nu med högre röst. Alfredo backar några steg till och rör skruvmejseln snabbt fram och tillbaka i handen, likt en maffiakung med sin stilett. Roger går sakta mot honom och jag undrar om Alfredo också ska ramla över kanten, om han också ska explodera, men i stället kastar han skruvmejseln föraktfull på golvet. ”Ta din jävla skruvmejsel då”, säger han nedlåtande.

”Nu måste ni gå. Ni får inte vara här längre”, säger Roger och böjer sig ner efter skruvmejseln. Han frågar inte vem som har förstört pingisbordet. De två vuxna står tysta medan killarna i sina bombarjackor och svarta skinnjackor demonstrativt släntrar ut ur pingisrummet.

Gänget sätter sig vid ett av borden i fiket. Ingen av de vuxna säger något. Bredvid står några killar i 12-årsåldern och spelar biljard. Alfredo plockar fram en raket, men vågar inte tända den. Till slut tar Rodrigo steget. ”Ta hit tändstickorna”, säger han. Killarna hinner knappt ut genom dörren förrän raketen far iväg och med ett öronbedövande ljud exploderar mot den motsatta väggen. Ljudet studsar mot det låga taket och betongväggarna. Efter bara några sekunder kommer Roger utrusande. Hela gänget står tysta och stirrar på honom. ”Som vanligt är det väl ingen som har sett nåt, ingen som vet nåt”, säger han mörk i ansiktet av ilska. Tyst ser han på när killarna går in igen i den nu rökfyllda och svavelosande lokalen. Plötsligt har Roger fått nog. ”Ut”, skriker han. ”Ut allihopa. Gården stänger. Det räcker nu. Gården stänger.”

Skrattande går killarna ner mot torget.

Benny vill bli advokat

På våren går Benny, Hugo och Manno med i NFG, Non Fighting Generation. Det är Bennys idé. Han är född i Guinea Bissau av portugisiska föräldrar, uppvuxen i Sundbyberg och kom till Husby för några år sedan. Benny är den som pratar bäst svenska i gänget. ”I hela min skola i Sundbyberg fanns det kanske tio invandrare. Klart man lärde sig svenska”, säger han.

På sin skåpdörr på Tensta gymnasium har Benny en bild av Malcolm X. I skåpet ligger ett sönderläst exemplar av hans memoarer. Benny är en av de få i gänget som tycker om att läsa, han vill bli advokat och pratar ofta om att förändra saker i Husby, om att få det bättre. Det är han som går mellan i slagsmål och den som förebrår sig själv när han inte hinner stoppa ett.

Att gå med i NFG, innebär på många sätt att välja sida. Att ta avstånd från våld och kriminalitet. Att välja det abstrakt ”goda”. Det är en av få möjligheter i Stockholm för unga killar att omvandla sin, ofta destruktiva, energi till något positivt. Det är inget lätt steg.

På ett möte pratar en nedstämd Hugo med Arne Danner, polisen som startade NFG.

”Det är alltid någon i mitt gäng som begår brott och jag får alltid höra det. Jag vill inte veta om det...men det får jag alltid. Jag vill inte hålla på med skiten, men...man vill ju ha kvar sina kompisar.”

”Du måste välja sida förr eller senare”, konstaterar Arne. ”Och det är tyvärr ett val som du måste göra själv. Ingen annan kan göra det åt dig.”

De flesta i gänget väljer att inte gå med. ”Äh, sånt blaj”, säger Rodrigo.

”Tror jag dödat någon”

Det är pannbiff till lunch i skolan den dagen. Efteråt tar Gustavo Santana åt sidan. ”Jag tror jag har dödat någon”, säger han.

”Va?” är allt Santana kan få ur sig.

Det hände vid Aspuddens tunnelbanestation.

Gustavo och hans kusin Carlos är på väg till en fest. I samma tunnelbanevagn sitter två skinheads. Det blir bråk. Gustavo skallar ett av skinsen, ser att något blänker till och drar sin kniv. ”Jag fick en blackout”, berättar Gustavo efteråt. Jag trodde han skulle plocka fram sin kniv. Så jag bara högg.” Hugget träffar i ryggen, kniven sjunker ända in till skaftet, tränger genom bröstkorgen och punkterar vänster lunga. När skinset springande försöker fly sitter kniven kvar i hans rygg.

Skinset överlever. Gustavo döms till skyddstillsyn och två månaders fängelse.

”Jag är en av de yngsta som har hamnat i fängelse i Sverige, jag är bara 16 år”, säger Gustavo och lyckas inte riktigt dölja en underton av stolthet i rösten.

Gustavos föräldrar kommer från Colombia. De skilde sig när han var 5 år och Gustavo växte upp med mamman. Gustavo hade tidigt svårt att sitta stilla och koncentrera sig. ”Jag har inte gått i riktig skola sen fjärde klass, sen dess har det varit specialskolor. Jag har haft allt: specialklass, obsklass, jag har suttit på psyke, jag har varit på ungdomshem, jag har gått i terapi. Jag har suttit på allt man kan sitta på” konstaterar han.

När Gustavo fyllde tretton år började han träffa sin pappa igen. I två år umgicks de regelbundet tills pappan blev sjuk. Efter fyra infarkter orkade hans hjärta inte längre. Gustavo tog pappans död hårt. Hemma grät han, men för kompisarna visade han inget.

Tre dagar efter pappans död kom ett brev. Det var avsänt från Göteborg, anonymt, kort och koncist:

”Hurra, en svartskalle mindre!

                Stolta Svenskar.”

”Han hade inga fiender, vad jag vet”, säger Gustavos mamma tyst. ”De måste ha gått igenom dödsannonserna. Det var vad polisen trodde också.”

Mamman ville först inte visa brevet för Gustavo, men till slut gjorde hon det. ”Då svor jag på att döda vartenda skin och rasist jag träffar”, säger Gustavo, ”men sen har jag tänkt efter. Jag vill inte döda någon...inte ens en skinnbula.” 

När vi träffas i fängelset har Gustavo en vecka kvar av sitt straff. Han längtar ”som fan” efter att komma ut, men tycker på sätt och vis att det är bra att han fick fängelse. ”Många av mina kompisar borde ha hamnat här mycket tidigare. Då kanske de hade lugnat ner sig.” Gustavo har inga framtidsplaner. Han vill gå färdigt gymnasiet, sen vet han inte.

”Egentligen vill jag helst ha barn och familj, men det är fan för tidigt...men...det...det verkar roligt. Man kan skita i att gå ut. Och då har man i alla fall något att bry sig om...”

”Säljer grejer”

I juli blir Jonny Banana och Hector tagna av polisen. ”Äh, det var så dumt”, suckar Jonny. ”Vi var fulla och behövde en fälg. Vi hade inga pengar. Så vi körde in på en parkering i Huvudsta. Sen kom polisen och tog oss.”

Vi sitter och pratar på ett fik i stan. Efter ett tag släntrar Hector in i Marlborokeps och märkesboots. På vänster handled dinglar en tung guldklocka.

Hector försörjer sig som hälare, det har han gjort i några år. Ett tag var det mobiltelefoner, nu handlar det mest om datorer. Flera av de andra har också börjat ”sälja grejer.” ”Jag tycker inte om rån och sånt skit”, säger Rodrigo, ”men det här är lugnt, det är inte lika allvarligt.”

”Man vänjer sig vid snabba pengar”, förklarar han. ”När jag fått mitt studiebidrag så säger det bara smack. Det är borta på en helg. Sen behöver man pengar.”

”När jag var liten ville jag bli filmskådis, eller maffialedare”, berättar Jonny. ”Jag såg upp till de äldre killar som höll på med brott.”

Få av föräldrarna vet vad deras söner håller på med. Och händer det nån gång att socialen eller polisen hör av sig brukar föräldrarna skylla på Hector. Det är han som är det dåliga sällskapet. När jag pratar med Gustavo mamma säger hon med en grimas: ”Jaha, så du har träffat den där Hector också.” Ingen kan tänka sig att deras eget barn är inblandat.

”Hector är prylbög, han köper alltid kläder för pengarna”, skrattar Rodrigo. ”Jag festar och röker braj. Jag kan inte köpa kläder för då skulle mina föräldrar undra var pengarna kom ifrån.”

Rodrigo är inte orolig för att bli tagen av polisen. ”Jag åker aldrig fast. Men om det händer skulle jag flytta hemifrån. Jag skulle dra. Först skulle jag få så mycket stryk av farsan, oj,oj,oj. Sen skulle jag aldrig mer kunna se honom i ögonen.”

”Egentligen gör jag brott inte så mycket för att jag behöver det”, konstaterar Rodrigo, "utan mer för att det är roligt. Det är roligt som fan.”

”Alla i vår ålder håller väl på med brott”, säger Jonny eftertänksamt, ”fast det är klart. Jag känner inte så många från finare förorter. Jag vet inte hur de är.”

”Känner mig svensk”

På lördagar är det torgdag i Husby. Det påminner om en marknad i medelhavsområdet. Muslimska kvinnor i slöja, svarta kvinnor i färgglada dräkter. Torghandlare från det forna Jugoslavien. Korvförsäljare från Sydamerika.

I Husby har cirka 75 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Några har flyttat hit för att bo nära landsmän, de flesta har blivit anvisade hit, i brist på annat. De få svenskar som finns här bor antingen i de nybyggda bostadsrättslägenheterna på andra sidan bron, eller har blivit placerade i hyreshusen av socialförvaltningen.

”De borde flytta ut hälften av utlänningarna och flytta in svenskar, det vore mycket trevligare för alla”, konstaterar Hugo.

”Varför sätter de alla socialfallen här”, säger Benny argt. ”Sätt dem i Lidingö eller Danderyd.”

Rodrigo kallar sig chilenare, men känner sig svensk. ”Jag har växt upp i Chile. Jag bodde där i tolv år, så jag kan inte säga att jag är svensk. Men samtidigt är det svårt att flytta tillbaka, alla mina kompisar finns här.”

Hugo, vars pappa är från Chile och mamma från Peru, säger att han känner sig svensk till 85 procent. ”Jag kom på att jag känner mig svensk när vi åkte till Chile i somras. Jag märkte att jag inte var van vid deras sätt att leva. Min mamma sa till mig: Dina rötter är i Chile, men du kommer alltid att vara svensk. Du är född och uppvuxen här.”

Det är inte lätt att tillägna sig svenska seder och bruk när nästan ingen av grannarna, skolkamraterna eller vännerna är svenskar. När vi sitter och pratar en kväll visar det sig att ingen av killarna har firat midsommar. ”Jo förresten”, invänder Hugo. ”Jag gjorde det i dagis som liten, men aldrig med familjen.”

De som kan flyttar ifrån Husby. Jonnys mamma fick nog för två år sen när kravallutrustad polis stormade hennes lägenhet efter att Jonny, Hector och Gustavo lekt med en pistolatrapp, en pluggad kopia, och några grannar trott att det var en riktig pistol. Samma år lyckades Gustavos mamma hitta en lägenhet på Södermalm.

”Jag flyttade för Gustavos skull”, suckar hon, ”för att han skulle bort från sina kompisar, men efter två månader var han tillbaka hos dem.”

”Deprimerande.” Det är hur de flesta beskriver Husby. Jag tror aldrig att jag hört någon använda ordet deprimerad så ofta som 16-17 åringarna i Husby. ”Man blir deprimerad”, säger Junior. ”Husby är ett...ett...jävla getto”, säger Benny och tilläger. "Det är deprimerande

”Skulle du vilja att dina barn växte upp här” säger han och pekar med handen mot de grå betonghusen. ”Skulle du det...”

”Krom är billigt och bra”

Det är vattenfestival.

Vi träffas vid T-Centralen. Hector kommer i sin nya bil. En Ford. Cabriolet. ”För sommaren, du vet”, säger han och försöker låta nonchalant. ”Schysst att köra omkring och titta på tjejer i. Fick den billigt, 25.000 kronor.”

Vi hamnar i Kungsträdgården. Bakom Karl XII staty, bredvid Arméns och Lottakårens festivaltält, sitter ett trettiotal ungdomar. Några tjejer som Jonny känner kommer fram. En ger honom en puss på kinden, en annan sätter sig i hans knä.

”Fan, vad Lasse är tråkig”, suckar en tjej i 15-årsåldern som kommer fram till oss, ”han bara kromar hela tiden.” Bakom ett par buskar står tre killar och inhalerar från en konsumkasse. En stark doft av lösningsmedel sprider sig ända bort till oss.

Jonny förklarar. Du tar och fyller en plastpåse med kromfärg från en sprayburk. Men det måste vara guld- eller silverkrom. Det går inte med någon annan färg. Sen suger du i dig. Det ger ett kort, men ganska häftigt rus. Det håller i sig i kanske 15-20 minuter. ”Jag gjorde det själv när jag var mindre, när jag höll på med graffiti och sånt.”

Under statyn är det nu kanske 100 ungdomar, alla i tonåren. Det finns inga vuxna förutom mig och Robert. Trots att 10.000-tals människor är ute i kväll är vi de enda vuxna bland tonåringarna bakom Karl XII. Några ”Morsor och farsor på stan” skymtar förbi i sina röda och gröna jackor, men de stannar inte.

Jag pratar lite med kromarna.

”Det här är bra”, förklarar en av dem. ”Det är billigt och bra.”

”Och det är inte farligt heller, det är inte som att sniffa klister. Det blir man ju dum i huvet av. Men det här är helt okay. Helt ofarligt”, säger den 16-årige killen med en andedräkt som stinker som en nysprayad bil.

”Ni borde inte hålla på med sånt där skit. Varför går ni inte och köper några öl i stället”, undrar jag och får ett hånskratt till svar.

”Öl!, vi får inte tag i några öl. Vi är för små för att köpa ut. Vi är bara 16 år...”

Hamnar lätt mellan gäng

Vi står som vanligt och hänger i Husby Centrum. Ingenting händer. Gustavo kommer förbi. En av hans kompisar har blivit snittad. ”Det var Kista. Och de sa att de skulle komma tillbaka.” ”Bara kom”, säger Rodrigo, ”jag ska hugga varenda en.”

Det är mycket snack. Det är mycket skryt. Även om det ibland kan låta så inträffar inte våld och slagsmål varje dag. Men tillräckligt ofta för att man som utsides betraktare ska bli orolig. Och rädd.

Husby, och andra förorter, har blivit egna små städer i staden. Öar med egna lagar och moralregler.

Våld och kriminalitet är och har blivit en del av vardagen, ingenting att bry sig om längre, men samtidigt det enda som bryter av vardagens och betongens tristess. Äntligen händer det nåt spännande. Har du hört, frågar man varandra. Värsta fighten alltså.

Våld är ett accepterat sätt att lösa konflikter. När Guillermo Marquez Jara och Tommy Zethraeus i december skjuter ihjäl 4 människor och skadar 20 utanför ett diskotek på Stureplan för att de inte släpps in, konstaterar Mattias torrt:

”Det var fel det Guillermo gjorde. Men samtidigt måste man respektera killen. Han tog inte skit...fast jag hoppas han får samma straff själv. Jag hoppas nån skjuter ihjäl honom.”

De flesta tycks ha väldigt svårt för att sätta sig in i offrets, den slagnes, situation. När Santana berättar att Hector slagit av näsbenet på en kille och jag undrar på vem, svarar han: ”Nån jävla tönt. Han skrek bara att hans skjorta var blodig. En sån tönt. Han kan väl tvätta skjortan för fan.”

Det som förenar killarna, gänget, är de gemensamma erfarenheterna. De gemensamma försöken att spränga gränser, att skaffa sig sporrar, att mitt i pojkaktigheten bevisa sin manlighet, att bli nån, att skaffa respekt. Ofta sker detta genom något olagligt, ett inbrott, ett slagsmål mot något gäng från nån annan tunnelbanelinje, eller genom blodiga fighter mot hatade skinheads.

Gänget blir en identitet, där finns kompisarna, umgänget. Där formas åsikter och värderingar. Och om det blir bråk har man vänner att förlita sig på.

Det är svårt att vara ung och stå ensam i Stockholms förorter. Det är lätt att hamna mitt emellan ”invandrar”- och skinhedsgäng. Eller mellan olika ”invandrargäng”. För många handlar det helt enkelt om att välja sida - och att säkra ryggen.

Ditt ursprung bestämmer din vänkrets. På Tensta gymnasium sitter ”svenskarna” i biblioteket på övervåningen, ”invandrarna” i uppehållsrummet. Det är ännu tydligare på många andra skolor. Du identifieras på klädstil, musiksmak och sättet att vara och tala. I Tensta och Rinkeby är det ”rinkebyska” som gäller. Många som pratar perfekt svenska när de börjar i Tensta gymnasium övergår till ”rinkebyska”. Det gäller att välja sida. Pratar du svenska är du en svenne. Det är svårt att vara både och. Att vara svartskalle blir en identitet. Skällsordet blir en hederstitel.

”Jag hatar rasister”

Det finns inte en i Husbygänget som inte någon gång fått nedsättande kommentarer, som inte blivit påmind om att han inte är en riktig svensk, att han är annorlunda. Från jämnåriga, från vuxna.

”Det är ofta man får höra svartskalle och sånt. Det är grejer man får stå ut med. Tyvärr”, säger Benny.

”Jag kan inte ta sånt”, säger Rodrigo, ”Jag hatar rasister, får jag höra nåt sånt, då säger det smack. Jag slår direkt.”

Hatet mot rasister vänds ibland snabbt mot andra håll. Rodrigo berättar med lysande ögon om 30 november för två år sedan: ”Du vet, utanför Åhléns, där stod en splitterny Porsche parkerad. Tänk dig känslan. Jag hade en kedja. Och så smash. Jag drog den rakt på Porschen. På taket, rutorna och lacken. Tänk dig känslan”, säger han med tindrande ögon, ”smash bara.”

”Jag blir förbannad bara jag hör ordet Östermalm”, säger Benny.

 Många vuxna, och framför allt myndigheter, betraktas med stor misstänksamhet. Jag vet inte hur många gånger jag får höra historier om polisbrutalitet, om ”snutar” som begår övergrepp, i ord och i handling. Ett av många exempel: Det är konsert på butiken Megastore. Mattias står längst fram. En polis blir irriterad på honom: ”Prata tydligare din neger, har du banan i munnen” säger han och slår Mattias i magen med batongen.

Om det finns möjligheter ger man igen. När en polis trillar framför Jonny under en 30-november demonstration sparkar han till. ”Världens känga alltså. Polisens huvud bara studsade”, skrattar Rodrigo när han berättar. ”Jag tyckte han skulle ha det”, konstaterar Jonny, ”man har ju hört vad de gjort.”

Polisen samarbetar man inte gärna med. För polisen berättar man inte saker.

När Rodrigo misshandlas av Skärholmen-gänget är det ingen som ens funderar på att anmäla det. ”Äh, det är inte lönt”, konstaterar Rodrigo. ”Om jag bråkar med folk jag känner”, förklarar Gustavo, ”om jag tar fram en kniv och han tar fram en och jag är bättre och hugger först, då anmäler man inte till polisen.”

Samtidigt är alla killarna för hårdare tag, åker man fast ska det vara rejäla straff, inget dalt. Det är som om de omedvetet önskade att någon sa ifrån, satte gränser. ”Socialen”, säger Benny föraktfullt. ”Där sitter bara ett gäng kärringar som säger: snälla, snälla, sluta med brott.”

”Det borde inte finnas social för ungdomar”, säger Rodrigo, ”bara polis. Och de borde vara hårdare tag...fast...det är klart”, säger han eftertänksamt, ”då blir våldet kanske också hårdare.”

”Om vi inte sätter stopp för det nu, det här med gäng, kommer det att bli som i USA i Sverige också”, suckar Hugo.

”Vad har jag. Inte ett skit”

Strax före jul träffar jag Benny i Tensta gymnasium. Han sitter tyst, stirrar rakt ner och hälsar knappt.

”Vad är det undrar jag”, men han vill inte säga nåt. Till slut kommer det fram.

”Va fan har jag för att jag är ärlig”, säger han argt. ”Jag är den ende som inte håller på med affärer och skit. Och vad får jag för det. Ingenting. Alla mina kompisar har massor med pengar. Vad har jag. Inte ett skit.”

Jag försöker invända att han har igen det i långa loppet, med jobb och karriär, men känner själv hur ihåligt det låter.

”Äh...jag kommer aldrig att bli advokat”, suckar han, ”betygen kommer inte att räcka till.”

Benny har ambitioner. Men många andra tycks ha gett upp hoppet om att någonsin få ett jobb eller släppas in i det svenska samhället - redan i 16-årsåldern. Mattias pappa är från Eritrea, mamman är svensk. Mattias är svart. En dag när vi fikar på Kulturhuset pekar han mot Hötorgsskraporna. ”Alla drömmer om toppjobbet på högsta våningen. Men jag kommer att få städa där. I bästa fall.” Han säger det konstaterande, som ett trist men ofrånkomligt faktum.

Mattias funderar på att en dag åka till Eritrea. ”Jag vill arbeta som ingenjör. De behöver såna i Eritrea. Där blir man respekterad. Det är inte som här. Här är man bara en svartskalle.”

Brott blir ett lockande och nära alternativ. När jag frågar Rodrigo vad han vill bli i framtiden tittar han på mig med ett litet leende. ”Det är svårt att säga nu”, konstaterar han. ”Men det finns två möjligheter. Det finns en väg som är rätt och så finns det en väg som går lite snabbare, om du förstår vad jag menar.”

”Man ska hålla på med brott i några år, annars är det risk att åka fast. Man ska skaffa fyra mille, sen ska man lägga av och leva på räntorna."

”Vi i Husby skulle nog klara det”, säger Benny fundersamt. ”På allvar. Vi är så smarta att vi skulle klara det.”

Brott för pengar

I tonåren kan några månader kännas som en halv livslängd. I februari och mars går Jonny och Santana till Kolingsborg nästan varje fredag. När jag i oktober frågar Santana om han har varit där snäser han till mig. ”Tror du jag är dum. Dit går ju bara småungar.”

När vi först träffas är det en väl sammansvetsad grupp vi möter. Ett år senare är det inte längre så. Gänget börjar glida ifrån varandra. De som har fyllt 18 kan gå på restauranger och barer. Tjejer börjar komma in i bilden. De flesta gånger vi har träffats har de lyst med sin frånvaro. ”Tjejer, det är något man har hemma, dem tar man inte med sig till kompisarna”, konstaterar Rodrigo.

Jonny har gjort sin förra flickvän på smällen. Tror han. Samma vecka som det blev slut hade hon sex med två killar till. En av de tre är pappan. När barnet är två månader ska det göras faderskapstest. ”Om jag är pappan, tänker jag ta mitt ansvar och ta hand om det halva tiden”, säger han.

Jonny är för tillfället arbetslös och lever på socialbidrag. Han är mest hemma med sin nya tjej. "Om man går ut behövs det pengar och då gör man brott. Det blir en ond cirkel. Enda sättet att sluta är att vara hemma”, konstaterar han.

Hopplöshet

När vi började reportaget var det tänkt att handla om ett gäng ”värstingar”, om ett kriminellt ungdomsgäng som rånar och slår ner. Men ganska snart insåg vi att ”vårat” gäng inte var några värstingar. Alla intygar att det finns mycket värre gäng. Både i Husby och i andra förorter.

Hector, Jonny Banana, Rodrigo och Santana är inga undantag. Tvärt om. De är ganska typiska. Deras liv, tankar, värderingar och synsätt delas av tusentals ungdomar som idag växer upp bland förorternas betong, inte bara i Stockholm utan i Göteborg, Malmö, Västerås, Norrköping, Örebro...

Frida Kjellstrand har arbetat som fältassistent i Husby i 14 år. Hon har sett gäng, efter gäng växa upp.

”Det värsta är hopplösheten. Deras totala brist på framtidstro. Jag såg ett TV-program om bankrånaren Svartenbrandt häromdagen. Och det som slog mig var att i förorterna har vi idag 10.000-tals Svartenbrandt på väg ut. Och vi gör ingenting. Vi skriker bara på hårdare straff.”

”Jag har suttit mitt”

Vi träffas på Torget. Det har hunnit bli höst. Som vanligt händer det absolut ingenting. Vi snackar en timme, sen börjar det bli kallt. Vi bestämmer oss för att åka hem. Gustavo följer med. På perrongen träffar vi Hussein.

”Fy faaan, Gustavo, det var länge sen”, skrattar han och slår ihop höger handflata med Gustavos hand.

”Ja, jag har kommit ut nu”, säger Gustavo.

”Ja visst ja, du satt inne”, konstaterar Hussein, ”Ja, fy faan. Ska du dit igen.”

”Nä för faan, jag har suttit mitt. Men sitter inte du inne?.”

”Jo, men jag rymde. I förrgår. Fan förstår du, de skulle HIV-testa mig. Va fan, tänk om man får reda på att man har AIDS. Så jag stack.”

”Ja, fy fan”, säger Gustavo.

”Mauri sitter också inne”, suckar Hussein, ”han sitter på en halvöppen anstalt. Och du vet Abbe, han som vi satt med på Bärby, han från Vällingby.”

”Jag vet”, säger Gustavo, ”jag satt med hans kusin.”

”Ja, Abbe alltså, han fick snedtändning. Han tog en askkopp och slog i huvet på en vårdare. Så där bara. Nu sitter han på psyket.”

”Fan Gustavo”, säger Hussein, ”alla sitter inne. Du är den ende jag känner som är ute. Det är fan tråkigt. Alla sitter inne.”

”Och du vet Hassan. Han har blivit värsta jävla Svensson alltså. Han predikar för mig, vet du...om att sluta med brott och sånt, jävla idiot, alltså.”

Först nu lägger Hussein märke till oss. Han ryggar tillbaka och tittar på oss med skrämda ögon. ”Det är lugnt”, förklarar Gustavo, ”de är med mig.”

Hussein berättar om flykten. ”Jag stack i de här kläderna, som jag har på mig”, säger han och pekar på en tunn bombarjacka, t-shirt och gymnastikskor. ”Jag gick sju mil, tretton timmar, genom skogen. Det var minusgrader och snöade. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl, alltså.”

När Hussein kom till Västerås fixade han pengar. Han förklarar urskuldande. ”Man vill ju inte gärna slå ner någon bara för att man behöver pengar. Man vill ju inte gärna robba en gammal tant. Man tänker, fan det skulle kunna vara min egen mamma. Men...ibland...måste man”, säger han och rycker uppgivet på axlarna.

”Vet att jag kommer åka fast”

Hussein är liten, tunn, med blåfrusna läppar. Han snurrar nervöst en cigarett mellan sina smutsiga fingrar. Naglarna är svarta och nerbitna. Han pratar ryckigt och ögonen är runda, röda och glansiga av någon drog. Hussein ser rädd, trött, sliten och jagad ut. Han är som en liten fågelunge som fallit ut ur boet. Jag får lust att lyfta honom i mina händer och värma honom. Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, men ryser samtidigt när jag tänker på vad det skulle innebära att träffa Hussein en mörk kväll när han bestämt sig för att han ”tyvärr måste robba nån för att få pengar.”

Vi skiljs vid T-centralen. Hussein ska träffa några kompisar.

”Jag vet att jag kommer att åka fast”, suckar han. ”Jag är lyst. Snutarna har min bild. Jag torskar förr eller senare, det vet jag, men va fan. Man måste ju träffa polarna.”

Husby ligger nio stationer från Centrala Stockholm. Det tar exakt 19 minuter att åka med tunnelbanan, man åker den blå linjen.

Publicerad i Månadsjournalen 1995

Gellert Tamas