Morden kan vara lösta – efter 45 år

NYHETER

Pensionerade busschauffören Nils Gustafsson minns inte om slagit ihjäl sina tre vänner

Foto: Lehtikuva/Scanpix
Offer - eller mördare Fram till förra året ansågs Nils Gustafsson, nu 63 år, ha varit det fjärde offret för vansinnesdådet vid sjön Bodom i Finland. Nu har modern dna-teknik väckt utredningen till liv igen och just nu pågår rättegången som ska fastställa om Gustafsson mördat sina tre kamrater den 4 juni 1960.

Av de fyra ungdomarna i tältet överlevde bara en mördarens attack.

Var det mördaren själv?

I 45 år har frågans svar gäckat finska polisen – och delat nationen.

Nu kan modern dna-teknik bli lösningen på Finlands mest uppmärksammade mordgåta någonsin.

Foto: lehtikuva/SCANPIX
SKADADES SJÄLV SVÅRT Nils Gustafsson hittades medvetslös utanför det tält där hans tre döda kamrater låg. Här ses han efter att han har fått lämna sjukhuset den 23 juni 1960.

Nils Gustafsson, 63, är pensionerad busschaufför.

Han har levt ett oklanderligt liv i Helsingfors, är gift, har barn.

Han minns inte om han som 18-åring mördade tre personer: sin bäste vän Seppo och de båda 15-åriga flickorna Tullikki och Irmeli.

Rättegången mot Nils Gustafsson pågår just nu och Finland är delat i minst två läger: skyldig eller oskyldig.

Morden skedde en vidunderligt vacker juninatt 1960 och det är fortfarande Finlands mest uppmärksammade, omdiskuterade, omskrivna, omdebatterade, brutala mordfall.

I Finland preskriberas inte mord. Att det är 45 år sedan morden begicks spelar alltså ingen roll.

De fyra ungdomarna åkte på pingstaftonen, den 4 juni 1960, till sjön Bodom träsk, två mil nordväst om Helsingfors.

De skulle fira helgen där: tälta, ha roligt, mysigt, romantiskt. Seppo Boisman och Tuulikki Mäka hade sällskap.

Förhållandet mellan Nils Gustafsson och Irmeli Björklund var i början av något som kanske skulle bli något. Irmeli hade en annan pojkvän men ville ändå följa med på tält­äventyret.

Pojkarna drack sprit under kvällen. Det gjorde inte flickorna. Blodanalyserna vid obduktionerna visade inga spår av alkohol i flickornas blod.

Enligt det scenario åklagaren Tom Ifström lagt fram inför tingsrätten i Espo utanför Helsingfors, där förhandlingarna sker, hände följande under kvällen och natten:

Till en början hade ungdomarna det trevligt under den ljusa, varma försommarkvällen. Romantiken började spira och Nils Gustafsson blev allt mer intresserad av Irmeli, allt mer påträngande, påstridig. Hon drog sig undan. Ville inte vara med längre, ville inte ha sex med Nils Gustafsson.

Det blev bråk mellan de fyra. Vittnen har sagt att det över sjön hördes våldsamma gräl från ungdomarna.

Enligt åklagaren slutade det med att de båda flickorna och Seppo Boisman stängde in sig i tältet och knöt tältlinor så att Nils Gustafsson inte skulle kunna komma in.

Rasande, svartsjuk, ensam, full, utestängd ska han då ha hämtat en eller flera stora stenar, han ska med sin kniv ha skurit sönder tältduken och sedan hämningslöst slagit de tre med stenar.

Enligt polisutredningen ska deras ansikten ha varit fullständigt sönderslagna.

Han ska sedan, lika besinningslöst, ha knivhuggit dem mellan 15 och 20 gånger vardera. En av flickorna ska ha tagit sig ut ur tältet och försökt att springa därifrån. Henne ska Nils Gustafsson ha hunnit ikapp, slagit i bakhuvudet med en sten, sedan knivhuggit och därefter släpat henne tillbaka till tältet.

Klockan ska då ha varit omkring fyra på morgonen.

Bara någon timme senare går Siv Modin, senare gift Jansson-Knuts, och hennes kusin Nils Erik Blomqvist ner till sjön för att ta ett tidigt morgondopp.

Hon bytte om på stranden intill en träddunge. Därinne fanns tältet, bara fem meter från henne. Hon såg det inte men hon tyckte sig höra ett svagt gnyende och trodde att det var ett skadat djur.

Hon gick dit och fick då se det hoprasade tältet och en mansperson med sönderslaget ansikte ligga med halva kroppen utanför tältet. Han var medvetslös, blodig.

– Han såg hemsk ut. Ansiktet var bara en blodig sörja. När jag sedan fick se de döda, som då ännu var inne i tältet såg de inte alls lika svårt skadade ut, sa hon till tidningen Hufvudstadsbladet förra året.

I den 1960 dåligt gjorda polisutredningen förhördes hon aldrig.

Mannen som låg medvetslös i tältöppningen var Nils Gustafsson. Han hade skärsår i ansiktet, en skallskada och hans käkben var brutet, avslaget.

Han fördes till sjukhus och han har hela tiden, fram till förra året, ansetts vara det fjärde, överlevande offret.

Han sa i de första polisförhören att han inte mindes någonting av natten. Det har han fortsatt att säga och han hävdar det fortfarande. Men han förnekar ändå att han har begått morden.

Under sommaren 1960 förhördes han under hypnos av medicine och kirurgie doktor Assar Stenbäck. I dag är Assar Stenbäck 91 år gammal och han säger till Hufvudstadsbladet:

– Hur skulle han ha kunnat få skadorna om han själv utförde morden? Jag tror inte att Nils Gustafsson är skyldig.

Under hypnosen gav Nils Gustafsson ett utförligt signalement på en person som attackerade de fyra ungdomarna. Något motiv till attacken kunde han inte se. Det var en för honom fullständigt okänd människa.

–Minnesluckor förekommer. Tillräckligt hemska händelser kan vara så förfärliga att de förträngs så djupt att man inte senare kan komma ihåg dem, säger Assar Stenbäck till Hufvudstadsbladet.

Skadorna kan Nils Gustafsson i och för sig ha fått under ett våldsamt slagsmål med Seppo Boisman.

Enligt polisens utredning fanns det inga blodspår efter andra människor runt tältet.

Både Seppo Boismans och Nils Gustafsson skor hittades på en väg omkring 500 meter från brottsplatsen. Hur de hamnat där är det fortfarande ingen som vet.

Det som dock väckte utredningen till liv igen var att det på Nils Gustafssons skor fanns blod från alla fyra. Det har man konstaterat med modern dna-teknik. Däremot fanns det inget blod inne i hans skor. Det anser polisen nu tyder på, att han haft skorna på sig då han utförde morden.

Polisen schabblade under den första utredningen. Man har till exempel tappat bort fem knivar, förmodligen då också mordvapnet, som ungdomarna hade med sig, deras kläder gavs tillbaka till anhöriga bara några dagar efter morden. Tältet har man däremot sparat.

Polisen har aldrig hittat deras plånböcker, klockor eller andra värdesaker. Polisen tror att Nils Gustafsson gömde dessa saker för att ge sken av att det rörde sig om rånmord.

Professor Jorma Palo var ung läkare på kirurgiska sjukhuset 1960 och har nu skrivit en bok om morden. Det är en av många böcker om händelsen. Det har också gjorts dokumentärfilmer.

Där skriver han att han tillsammans med två kolleger tog emot en förvirrad och skadad man ett dygn efter morden. Denne sökte vård för olika skador men han uppträdde så konstigt att de tre läkarna beslöt att kontakta polisen. Mannen hette Hans Assman och var ursprungligen från Tyskland.

Jorma Palo hävdar i sin bok att Hans Assman var en tämligen misslyckad tysk agent och att han skyddades av den finska säkerhetspolisen. Därför blev aldrig morden uppklarade.

Nils Gustafsson satt häktad under ett par månader förra våren. Sedan släpptes han och har under ett år i frihet väntat på rättegången.

Han beskrivs som en mycket vanlig man som levt ett oförvitligt liv. Han är lugn, sansad och med en lite galghumoristisk syn på livet. Hans advokat, Riitta Leppinniemi, säger:

– Min klient är oskyldig.

Halva Finland tror henne.

Dna-teknik löste mordet på Helén, 10

Mördades 1989.

Per-Iwar Sohlström