Familjens första midsommar utan Ida

avÅsa Passanisi

Cancersjuka Ida Boströms kamp för livet fängslade Aftonbladets läsare.

Ett halvår efter hennes död börjar ett nytt liv för maken Tomas Seco och barnen.

På midsommarafton spred familjen hennes aska i havet. 

191 dagar. Så lång tid har familjen varit utan Ida. Nu är det midsommar och Tomas står på en strand utanför Piteå. Han bär urnan med Idas aska. Ute på havet i närheten av Idas föräldrars stuga ska den spridas.

Tomas valde platsen eftersom Ida älskade havet, stranden och ljuset vid föräldrarnas hus. 

– Hon kände sig trygg och fri här, berättar han.

Ida Boström, 39, berörde tusentals med sina inlägg på Instagram, Youtube och Facebook. Hon skrev klarsynt om sin resa mot döden. Men framför allt om sin kärlek till livet. Och om hur hon försökte njuta och nyttja sin tid på bästa sätt. Något hon även uppmanade sina följare att göra. 

Tackade för stödet

I ett inlägg som publicerades på Instagram i oktober skev hon: 

”Är det möjligt att livet får vara så vackert? Tänk att jag tar in varenda sandkorn mellan tårna som om det vore guld”

Och i det sista på Facebook två månader senare: ”Jag vill att ni ska veta att allt ert stöd betytt så oerhört mycket för mig de senaste åren, er kärlek, ert engagemang, att ni har gett mig verktyg för att förlänga livet och se mina barn växa upp.”

Det inlägget publicerade Tomas ett par timmar efter Idas bortgång, enligt hennes önskemål. 

– Ja, hon var sån, säger Tomas ett halvår senare. Hon tänkte alltid på alla andra och var tacksam mot alla som hörde av sig.

1 av 5 | Foto: STEFAN MATTSSON
Ida Bostrom fotograferad av Aftonbladets fotograf Stefan Mattsson.

Ett halvår senare

191 dagar har gått. Tomas står på stranden med barnen Carmen, 11, och Enrique, 13. Snart ska de kliva i en båt. Det norrländska ljuset spelar på himlen under årets längsta dag. Så olikt mörkret den 12 december. Dagen då Ida dog.

– Ida hade förberett allt så bra. Hon rensade och packade. Hon var orädd och tyckte att det var viktigt för oss att prata om det svåra innan hon dog. Det gav oss möjlighet att sörja tillsammans. Nu i efterhand inser jag att det har hjälp oss jättemycket. 

Ändå smög den sig på. Den smärtsamma tystnaden och tomheten. Den som är svår att ta på. Ett samtal som inte längre finns. En lampa som inte är tänd när man kommer hem. För Tomas del slog tomheten till med full kraft efter ceremonin i kyrkan när det var tänkt att livet skulle fortsätta. 

Jobb, skola, vardag. Fixa mat. Städa. Hur? 

”Det blev tyst”

– Jag och Ida fick 14 år tillsammans. Hon hade en enorm energi. Det var aldrig tyst hemma hos oss. Men det blev tyst. Jag hade inte räknat med det. Julgranen hon plockade fram innan hon las in på hospicet står fortfarande kvar i vardagsrummet. Ibland undrar jag hur jag någonsin ska kunna plocka bort den. 

Sommaren 2019 blir en annorlunda sommar. Nu ska familjen på allvar ta sina första steg utan den person som skulle ha fått vara med dem. I vanliga fall hade de åkt till Spanien, där Tomas har sina föräldrar. Men det är för tidigt än.

– Det får komma senare. Den här sommaren ska vi vara hemma och ta hand om varandra. Sedan ska vi flytta också. Huset har blivit för stort.

Ett nytt liv. Inte det familjens hoppades på. Men tack vare Ida fungerar det, säger Tomas och fortsätter:

– Min viktigaste lärdom från den här tiden är hur viktigt det är att försöka uppskatta livet. Och att ta vara på det vi har. Livet däremot, är som det är, det kan man aldrig ta för givet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Piteå

Vännäs

Döden

AB Voice