”Kommer skogs­maskinerna måste vi ställa oss framför dem”

Runt om i Sverige växer konflikterna i klimat­omställningens spår.
Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur.

Hur långt är vi beredda att gå
– för att rädda klimatet?

KLIMATSTRIDEN #1

”Kommer skogs­maskinerna måste vi ställa oss framför dem”

av Staffan Lindberg och Pontus Orre

Statliga Sveaskog ville avverka mång­hundraårig natur­skog.
Men samerna fick stöd av Greta Thunberg – och tvingade skogs­bolaget på reträtt.
”Det är långt ifrån över”, säger artisten och ren­ägaren Sofia Jannok, 38.

De smyger efter varandra genom tystnaden, följer klöv­spåren i djup­snön.

Inom några minuter iakttas vi av hundratals ögon.

Vi har vikt av från landsvägen mot Moskosel. Fortsatt på grusvägen förbi Varjisträsk.

Åkt skoter över frusen myrmark och fortsatt den sista biten på skidor tills vi nått den punkt där de första kalfjällen går att ana.

Där är vi nu.

Renhjorden betraktar oss ljudlöst. Inga spår går att ana av den dramatik som utspelat sig här.

PONTUS ORRE

Tvåhundraåriga tallar med krummade kronor trängs med granar täckta med hänglav och döda träd som utgör myllrande hem för svampar och insekter. Skogen här har aldrig kalavverkats.

Sofia Jannok, 38 år, följer renhjorden med sin klara, lite kisande blick.

Hon är en av Sápmis största musikstjärnor med lyssnare över hela världen och delägare i renhjorden, på andra sidan bäcken.

Känslan av lugnt betande djur borde fylla henne med trygghet. Men något är inte som det ska.

Droppar faller från träden. Snön pyser sakta ihop. Det doftar vår, trots att det ännu bara är i slutet av februari.

– Det är helt sjukt väder, säger renskötaren Brita-Stina Sjaggo, 38.

Brita-Stina Sjaggo och Sofia Jannok skidar fram i vad de menar är en riktig skog med biologisk mångfald.

Pontus Orre

Skogen som vi befinner oss i ägs formellt av helstatliga Sveaskog, den största skogs­ägaren i Sverige. Men samerna har använt och tagit hand om marken i tusentals år.

I november upptäckte medlemmarna i Sofias och Brita-Stinas sameby, Luokta-Mávas, att Sveaskog anmält att avverka 700 hektar – motsvarande 1 000 fotbollsplaner – av naturskog på deras vinterbetesmark.

Medeltemperaturen i den här delen av Sverige har redan ökat med uppemot två grader till följd av klimatförändringarna. De ständiga skiften mellan köldgrader och blida skapar ishinnor som kapslar in renens viktigaste föda, marklaven.

Det har gjort den tidigare nödfödan hänglav livsviktig. Och den finns bara på tallar äldre än 100 år. Efter årtionden av kalavverkning återstår bara spillror av sådan skog.

I samråd efter samråd hade samebyn, som funnits sedan 1500-talet, protesterat mot av­verknings­planerna.

Nu hade Sveaskog till sist beslutat sig för att köra över samerna.

I musikstudion i Umeå nåddes Sofia Jannok av Brita-Stinas Sjaggos nödrop. Hon kastade sig på telefonen.

– Om de tar alla de här sista skogarna vet jag inte hur vi ska klara ens de närmaste vintrarna, sa Brita-Stina.

Flera områden var anmälda för avverkning redan före årsskiftet, så det handlade bara om veckor. De tog hjälp av en skogsekolog för att inventera markerna, i hopp om att kunna hitta tillräckligt med rödlistade arter för att de skulle kunna klassas som nyckel­biotoper och skyddas.

Samtidigt förberedde de sig för det värsta.

– Vi var eniga. Kommer skogsmaskinerna måste vi ställa oss framför dem, säger Sofia.

Hon drog igång en kampanj i sociala medier, #StandWithLuoktaMávas. Den 19 november delade världens mest kända klimat­aktivist hennes Instagrambild på Twitter.

Samma dag beslöt Sveaskog att dra tillbaka 28 av 30 tänkta av­verkningar på samebyns marker.

Rubriken i lokaltidningen NSD löd:
”Greta Thunberg grep in – och Sveaskog bytte fot”.

Den pensionerade renhunden Ayo, 11, pulsar fram mellan träden. Sofia och Brita-Stina samlar tjärved för en eld.

Runt om i världen blir följderna av den globala uppvärmningen allt mer tydliga. Träden fungerar som dammsugare som suger upp koldioxiden ur luften. Levande skogar är avgörande för att bromsa klimatkrisens värsta följder och klara målen i Paris­avtalet, enligt FN.

Samtidigt ersätter skogen i allt högre grad fossila och klimat­skadliga produkter. Träden förvandlas till byggmaterial och till e-handelskartonger. Används i stället för plast i våra sugrör och i locken till våra take away-muggar. Hamnar i kläderna vi bär.

Men framför allt ska vi tanka skogen i våra bilar och flygplan, som bio­bränsle.

Något som kräver mer råvara. Fler fällda träd.

Sveaskog har de senaste åren gjort miljardvinster. Sågverken går för hög­tryck och virkes­bristen blir allt mer påtaglig. Det är därför blickarna riktas hit, till de sista natur­skogarna.

Det smäller till, när ännu en gran skakar av sig den tunga snön.

Det finns ett samiskt ord just för det. Verbet seallat.

Snö faller från träden.

Enligt en granskning i Dagens Nyheter har skogsindustrin lagt mer än 150 miljoner kronor på olika lobbykampanjer de senaste fyra åren.

Industrins berättelse bygger på enkla budskap: unga, snabbväxande träd tar upp mest koldioxid. Det svenska skogsförrådet har fördubblats på hundra år. Skogen suger upp mer utsläpp än tidigare.

Slutsatsen tycks enkel: vi behöver avverka mer – för klimatets skull.

Men skogsbolagens gröna verklighetsbild är omstridd.

I fjol tilldelades Sveaskog Svenska greenwashpriset. Miljöorganisationen Jordens vänner, som står bakom den negativa utmärkelsen, menar att bolaget genom vilseledande miljöbudskap försöker ge sig själv en överdrivet grön image.

Forskare pekar på att skogen visserligen är klimatneutral, men bara sett över lång tid.

PONTUS ORRE

Varje kalavverkning leder till stora koldioxidutsläpp. Kol som är bundet i marken rivs upp av skogsmaskiner samtidigt som en stor del av trä­massan hamnar i produkter som bränns upp, som kartonger och biobränsle.

Klimatskulden som uppstår tar flera årtionden att betala igen. Tid många forskare och aktivister menar att vi inte har – mitt i en brinnande klimatkris.

– Om skogsindustrin ska kunna kalla sig hållbar måste den förändras i grunden. Och som statligt bolag borde Sveaskog leda utvecklingen, säger Lina Burnelius, projektledare på miljöorganisationen Skydda skogen.

Hon pekar på att kalavverkningen även ödelägger livsmiljön för fåglar, insekter, svampar och mossor i en tid av eskalerande förlust av biologisk mångfald.

– Vi måste skydda de sista naturskogarna. Och sluta kalavverka.

Klimatkalkylerna är komplexa, omstridda och fulla av osäkerheter.

Markägares rätt att hugga ner ställs mot samers rätt till en bevarad skog. Exportintäkter mot tusen år av rennäring.

Gustaf Egnell, som forskar om skogsbränsle vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Umeå, menar att det komplicerade sambandet mellan skog och klimat gör att vetenskapliga studier kan landa i skilda slutsatser om vad som är bäst. Bland forskare och debattörer finns falanger, som har en tendens att tolka rapporter om skogens klimatnytta utifrån egna värderingar och ideologi.

– Man plockar det som stöder egna tesen, oavsett sida. Om perspektiven är för snäva går det att bevisa nästan vad som helst, säger han.

Brita-Stina Sjaggo spänner på sig träskidorna för att sätta efter ett par renar som är på väg bort. Hjorden bevakas dagligen och genom att göra ett spår runt den försöker renskötarna hålla djuren samlade där det finns bra bete. Men i slutändan är det vädret och vinden som styr. Renarna vill gå med nosen mot blåsten.

– Vi brukar säga att att man inte kan äga renen, att den ägs av vinden, säger Sofia Jannok och tar en klunk av det beska kokkaffet.

Sedan barndomen har Sofia tillbringat loven i Rävudden, som ligger i samebyns höst- och vårbetesland. Villkoren är enkla: följ naturens växlingar. Rökt fisk och fjällsyra på sommaren, lingon och renslakt på hösten så det räcker hela vintern, torkat kött om våren.

De första tecknen gick att se i början av 90-talet. De hade haft enstaka dåliga vintrar tidigare. Nu kom flera på rad med minusgrader och tö om vartannat. Isskorpan frös över marklaven.

– Vi hade kunnat vittna om vad som var på väg att hända redan då.

Hon avbryter sig, kliar Ayo i nacken.

– Men ingen frågade oss.

Sofia Jannok blickar in i elden. Hon tänker på allt som förändrats i Sápmi de senaste åren.

Trädgränsen som kryper allt längre upp på kalfjället. Rödingen som försvunnit, när sjöarna värmts upp. Fågellivet som tystnat, de krympande glaciärerna, snön som förlorat sin krispighet …

Häromåret plockades den första fästingen på renen.

Brita-Stina Sjaggo för ner en hand djupt ner i snön och fångar upp laven. Den är oväntat mjuk. Näringsrik och saftig, som förr.

Men omvandlingen fortsätter. Naturen är stressad. Liksom renen och hon själv.

I januari fick Sveaskogs vd sparken, enligt uppgift delvis på grund av bristande miljöhänsyn. I Luokta-Mávas sameby känner sig ingen trygg.

– Det är långt ifrån över. Planen att avverka det här området står kvar, säger Sofia Jannok.

Brita-Stina Sjaggo vecklar upp en karta som visar den smala remsa från fjäll till kust som utgör samebyns marker. Enstaka mörkgröna fläckar visar den återstående naturskogen – resultatet av de senaste femtio årens kal­avverkning, en landskaps­omvandling som möjligen saknar motstycke i världen.

– Vi är inte emot att skog brukas, men på det sätt Sveaskog agerar förbrukas den. Om de åtminstone skött om de växande tallplantagen, röjt och gallrat innan de blivit för täta, hade kanske mer av marklaven funnits kvar och de negativa konsekvenserna för renen inte blivit lika allvarliga, säger Brita-Stina Sjaggo.

In i det sista vill hon undvika att ge renen nödfoder. Djurens magar är anpassade efter laven, inte spannmål. Renen, som klarat årtusenden i den karga miljön, dukar under av sjukdomar eller äter ihjäl sig.

Men det handlar också om något djupare som går förlorat, kopplingen bakåt, en urgammal tradition. Sofia Jannok berättar vad de äldre i samebyn brukar säga:

Det ska vara renen som föder oss, inte vi som föder renen.

Det händer att hon möts av misstro när hon försöker förklara situationen för icke­samiska vänner. Så här illa kan det väl inte vara i Sverige, resonerar de.

– För oss samer har den svenska staten aldrig stått för något bra. För hundra år sedan skickade man hit rasbiologer som sa att vi var mindre värda, för att rättfärdiga att man stal marken från oss.

Hon blundar för röken.

– Nu fortsätter exploateringen med andra metoder.

En av de skogar som nu hotas av avverkning ligger precis på ett flertusen­årigt fångst­gropssystem. Många fornminnen har aldrig blivit inventerade och kan snart vara borta.

Det är urfolken som står längst fram i klimatkrisens frontlinje. Striden syns överallt på jorden. På Borneo och i Amazonas. I norra Kanada, Sibirien – och här.

I fjol blev en renskötare i Báste sameby i Gällivare kommun stoppad längs vägen av en främmande man.

– Vi dödar era renar. Och nästa gång er, ropade han.

Kort därefter hittades en ren skjuten.

Själv får Sofia Jannok ta emot hat så fort hon uttalar sig om samers rättigheter.

Att gammelskog är värdefull är självklart för folk i samebyn. Ändå är det först när experter utifrån inventerat, analyserat och klassificerat samma skog som insikten blir legitim kunskap.

Sofia, Brita-Stina och de andra i samebyn har känt sig tvungna att lära sig att förstå omvärldens synsätt och tala ett språk där skogarna är ”objekt” på vilka man ska ”vidta åtgärder”.

– Hur kan marker som våra förfäder förvaltat i årtusenden, ägas av Sveaskog? Vi har varken sålt eller gett bort den. Där är svenska staten ytterst ansvarig, säger Sofia.

Avverkning av privat markägare i renbetesland i Norrbotten.

Pontus Orre

Marken är uppbruten, fragmentiserad. Den närmaste planteringen är bara någon kilometer bort.

Här odlas contorta, en kanadensisk snabbväxande tall som importerats av skogsbolagen och som är en av förklaringen till att Sverige i dag har fler träd än förr. De jämhöga träden växer i rader, onaturligt tätt och helt utan hänglav.

PONTUS ORRE

I snön syns inga klövspår, inget spår av liv.

– Det går inte bara att säga: vi tar bara de här träden, när man ska avverka gammelskog. För de är en del av oss, säger Sofia Jannok.

Rösten, den som nått långt bortom Sápmi, till lyssnare i USA och Kina, fylls av vrede.

– Vi lånar bara vår tid här på jorden. Vi har en skyldighet att tänka på nästa generation. Hur kan man då försvara det här?

Elden är på väg att falna. Renarna har skingrats, sökt sig vidare med nosarna mot vinden. Brita-Stina Sjaggo längtar till tre- och åttaåringen därhemma.

Skogsexporten är viktig för Sverige och vinsterna kommer alla till del.

Är det därför det låter så annorlunda när samma sak händer på andra sidan jorden – när urfolken trängs undan och urskogen avverkas för att ge plats för palmoljeplantage på Borneo? Eller finns det någon annan fundamental skillnad?

På vägen tillbaka, längs mil efter mil av kalhyggen och planterad skog, tänker jag på en artikel publicerad i vintras i den vetenskapliga tidskriften Science Advances.

Den antyder att något är på väg att hända med världens skogar. De uppträder inte som förväntat, blir allt sämre på att ta upp koldioxid. Redan de närmaste årtiondena kan de närma sig en brytpunkt, där de börjar avge mer koldioxid än de tar upp.
Massutrotningen skenar och hoten mot våra ekosystem är långt värre än vi hittills anat, varnar samtidigt en annan grupp forskare.

Allt på grund av den industrialiserade människan och vårt förhållande till naturen.

PONTUS ORRE

Mellan Moskosel och Jokkmokk har en privat skogsägare avverkat ett helt berg. Samme man ansökte i fjol om skyddsjakt på renar.

Snön ligger tung över landskapet, som ett försonande täcke.

Brita-Stina Sjaggo tar med barnen ut i renskogen så ofta det går.

– Jag hoppas att de ska få följa traditionen och bli renskötare också en dag. Att vår kultur ska leva, så att man inte tvingas läsa om oss på museum.

Staffan Lindberg och Pontus Orre på plats i Varjisträsk/Várrga.

PODD Striden om skogen

Aftonbladet Daily med Staffan Lindberg, klimatreporter på Aftonbladet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Klicka hem dina munskydd enkelt här - flera olika modeller hos MEDS.

MEDS

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen

Av: 

Staffan Lindberg

Pontus Orre

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Klimatstriden

LÄS VIDARE

Skogsjätten: ”Vi valde att backa för att få en dialog”

Miljön betalar för klimat­omställningen

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Elliot Morseth Edvinsson och Lucas Klarén
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET