”Mestadels en introvert dynga”

NYHETER

Staffan Heimerson recenserar Johan Rencks sommarprat

Johan Renck, regissör

Det var en fyndigt hopkommen berättelse, som blev temat i Sommar i eftermiddags.

Öppning: en man sitter med tandvärk på ett hotellrum, sannolikt i Frankrike. Slut: En visdomstand med fyra rötter dras ut, bara hålet återstår. Storyn hade ­– förlåt ­– nerv.

Berättaren var en man i tiden, jag föreställer mig en hipster, en konstnär, en svensk videoregissör och musiker. Hans röst var låg och förtrolig, något hes. En förförarröst.

”Introvert dynga”

Men, sorry, utom tandvärken var det inte mycket jag begrep av konstnärens funderingar. Det var mestadels en introvert dynga som fick mig att minnas SSUHs studiecirkel i lyrik (vi dyrkade alla Stig Dagerman) i min hembygds läroverk i slutet av fyrtiotalet.

Den medelålders Renck bor sedan tio år med sin familj i New York. Han betygade, att han inte var integrerad i staden och inte blivit vare sig mera eller mindre amerikansk än innan.

”Lät som en kulturartikel”

Utifrån sitt konstnärskap stod han för obegripliga meningar om att vara både narcissistisk och inåtvänd. Det lät som en kulturartikel i en morgontidning.

Han sa: ”Man blir ingen popstjärna om man inte vill bli det.” Häpen tänkte jag: ”Ååååh....”

Det blev begripligare när han mot slutet i klyschor talade om vikten att vara progressiv, ”den demokratiska värdegrunden” ”plutokraterna” och med sorgflor på stämbanden talade om ”brukssamhällenas död”.

”Svår musik”

Dock i flyktingfrågan var han sund och klar: ”Man hjälper dem som behöver hjälp ­– även om det kostar något.”

I pop­ och rockmusik är jag inte tillräckligt bevandrad för att ha en åsikt om Rencks val.

Men musiken var svår. Låtarna lät alla lika. Som förväntat fanns inte plats för något av svenska sommarens signum, en Taubelåt.

ARTIKELN HANDLAR OM