”Ostianerna” försöker säga oss något om vår tid

Hundratals Boxholmsbor i protest mot Arlas fabriksflytt

NYHETER

BOXHOLM. Först lade bruket ner.

Sen sågverket.

– Men osten är vår och den ska de inte få ta ifrån oss! skrek hundratals Boxholmsbor i kör.

I dag tågade ”ostianerna” mot Arlas nedläggningsplaner.

Det är som om vi plötsligt förflyttas 50 år bakåt i tiden, alternativt till en välregisserad Filip och Fredrik-film. Här finns allt: inte minst en ostgeneral som stämmer upp i ”Stad i ljus” på scenen.

– Vad är detta? Inte vilken ost som helst! ropar han och hytter med den runda gräddosten i näven.

En protestmarsch med blåsorkester tågar förbi Folkets hus, brandstationen och bilderna på årets luciakandidater. Medan fabriksarbetare i vita skyddsmössor trycker näsor mot immiga fönster för att se folksamlingen utanför.

Som pricken över i:et i denna klassiska dramaturgi har Arla skickat ner sin korrekta svartklädda kommunikationsdirektör, från fina Stockholm såklart.

Han förklarar beslutet att flytta osttillverkningen från Boxholm, som ystat ost i över 100 år, till Östersund med att man sparar 10 miljoner.

Men Arla hade inte riktigt räknat med att kärleken till Boxholmsosten var så enorm. Och så viral. Facebookgruppen ”Ost ska vändas, inte flyttas” har nu nästan 17 000 gillamarkeringar. 700 personer samlades i Boxholm för att marschera mot beslutet i dag. 

1 av 17 | Foto: CAROLINA BYRMO
Arla hade inte riktigt räknat med att kärleken till Boxholmsosten var så enorm.

– Den kommer aldrig smaka Boxholmsost i Östersund. För där finns inte samma korn, inte samma bete, inte samma bakteriekultur, säger kommunstyrelsens ordförande Britt-Marie Johansson (S) på ett lastbilsflak som ställts upp utanför ICA.

Hon är inte den enda som målar upp ett närmast mytiskt sken kring osten. Man bedyrar hur den smakar av östgötsk mylla, hur människor hyvlat Boxholm i generationer, hur bygdens historia lagrats år efter år i denna knubbiga gräddgula mejeriprodukt.

I publiken på torget står kyrkoherden, ostmästarättlingar, barn vars fotbollslag sponsrats av ostföretaget, hundar i ostgula halsdukar, folk som prenumererar på Land och river Boxholmsost över potatisgratängen. 

Fabriken har bara drygt 20 anställda, många i en liten stad, men det är inte bara jobb som försvinner.

Det handlar om något annat.

– Ett kulturarv, säger Sofia Svensson, som är ledig från jobbet på ett ungdomsboende för att kunna protestera.

Det som provocerar henne är att Arla stoltserar med modeord som småskalighet och närodlat.

– Men ser de inte att produktionskedjan i Boxholm är som tagen ur en reklamfilm? säger hon.

Boxholms ost har försökt hänga med i trenderna.

I den lilla ostbutiken kan man numera köpa Boxholm chili.

Men vad gör det när storföretaget lanserar varumärket Arla Unika – framtidens experimentella hantverksostar ”med doft av barrträd, fermenterat hö och popcorn”?

Gräddosten från 50-talet får kämpa vidare i konkurrensen med Gouda.

Fasan är att den ska gå samma öde till mötes som slottssenapen och messmöret, det sistnämnda som inte längre görs i Norrland utan i en Stockholmsförort – nämligen tappa sin förankring, i slutänden sin själ.

Man ”stuvar om landets matkultur” som något uttrycker det i Facebookgruppen.

– Vi har fått nånting att slåss för i Boxholm. Det är vi mot världen, säger socialdemokratiske lokalpolitikern Johan Birath till rungande applåder.

Sedan nedläggningsbeskedet har något förändrats i staden, menar han. Det är ryggdunkar på Konsum. Tummen upp i bilrutan. En gemenskap.

I dag tågade människor leende i regnet till den hotade fabriken.

Det är som att ostianerna försöker säga oss något om vår tids rotlöshet, där allt kan säljas ut, köpas upp, flyttas iväg och aldrig återvända.

Men frågan är, kommer det smaka Boxholm då?

avNatalia Kazmierska

ARTIKELN HANDLAR OM

Boxholm

Arla