Han slavar för vår miljö

NYHETER

Fattigdom och självmord i Brasilien – det är priset för vår billiga etanol

1 av 5 | Foto: jerker IVARSSON
Drömmer om ett eget hus Eriva arbetar åtta timmar om dagen på sockerrörsfälten i södra Brasilien. Förra året dog 20 män under skörden, usla löner och hårda arbetsvillkor pressar arbetarna till det yttersta.

CRUZ DAS POSSES, BRASILIEN

Kör du med etanol i tanken? I Brasilien stupar sockerrörsarbetarna på fälten för att vi kör miljövänligt.

Mer än en fjärdedel av Sveriges etanolimport kommer från Brasilien.

Aftonbladets Joachim Kerpner och Jerker Ivarsson reste dit och träffade männen som skördar 15?ton sockerrör om dagen – för hand.

På de stekheta sockerrörsfälten i södra Brasilien arbetar etanolslavarna, männen som ska rädda miljösamvetet hos västvärldens medborgare.

Självmord och hjärtattacker är vanliga bland de fattiga, outbildade männen.

– Detta liv är inte bra. Ibland gråter jag, säger 23-årige Eriva.

Vi befinner oss tre timmars bilfärd från världsmetropolen Sao Paulo. Där pendlar näringslivshöjdarna till jobbat med helikoptrar som går ner på skyskrapornas landningsplattor.

Här, på södra Brasiliens landsbygd, skördas sockerrör fortfarande som på 1600-talet.

Med var sin machete i handen hugger 700 000 arbetare ner dem. Just nu pågår skörden på ett område lika stort som Belgien och Holland, totalt 62 000 kvadratkilometer.

Bara de senaste veckorna har två män dött av hjärtattack på fälten i det område vi besöker. Förra året dog 20 män under skörden enbart på den största etanolproducentens fält. Usla löner och hårda arbetsvillkor driver också fram självmord.

Forskning vid Sao Paulos universitet visar att:

l?Arbetet är så hårt att den vanlige sockerrörsarbetarens kropp är sönderkörd efter 15 år.

l?Männen förgiftas när de andas in besprutningsmedel.

Varje år hämtas 200?000 säsongsarbetare från det fattiga nordöstra Brasilien till sockerrörsfälten i söder.

I byn Cruz Das Posses träffar vi Eriva. Han hyr en överslaf i ett litet hus möblerat med 27 sängar. Alla rum är fulla med säsongsarbetare, hitkörda för skörden.

23-årige Eriva står barbröstad i skenet av en naken glödlampa på husets trånga bakgård, omgiven av 17 män som lutar sig mot väggarna. En man sköljer ur sin tröja under en kran, en annan tittar på Rambo på en gammal tv i ett av rummen. En drake flyger uppe på kvällshimlen. Eriva ser väldigt stark ut, och samtidigt väldigt sårbar och snäll. Han berättar, och de andra männen fyller lågmält i.

Varenda dag tänker Eriva på samma sak medan han hugger ner sitt dagliga ackord, ungefär 15?000 kilo sockerrör:

– Jag funderar på hur jag ska kunna få ett nytt jobb. Min dröm är att bygga ett eget hus till min familj, och ett till mina föräldrar. Det har jag drömt om sedan jag var liten.

Han slutade skolan efter fyra år och lärde sig aldrig läsa. Nästan alla arbetare som sliter på sockerrörsfälten är outbildade.

I Erivas hemstad Pedra Branca är lönerna ännu lägre:

– Livet där är svårt, det finns mycket lite mat att köpa. Jobbar man i lantbruket får man 18 kronor om dagen. Här blir det ungefär 100 kronor om dagen.

Männen i nordöstra Brasilien är lättövertalade, när etanolindustrins "gatos” – personalrekryterare – lockar med gratis bussresa och möjlig

heten att spara ihop mycket pengar.

När de kommer fram till Cruz Das Posses efter tre dygn med buss visar det sig att rekryteraren ljugit, de måste betala för resan.

Därmed hamnar många män i ett slavliknande förhållande, där de måste börja med att betala av en skuld. Rent tekniskt är de inte slavar, men arbetet är nästan lika tufft. Medan slavarna i 1600-talets Brasilien var utslitna efter tio år, håller en sockerrörsarbetares kropp i 15 år.

Eriva visste redan in-nan han åkte söderut första gången som 18-åring att han måste betala för bussresan. Men han trodde att förtjänsten skulle bli större än den blev.

– Jag skickar hem 700 kronor varje månad till min fru.

En fyrabarnsfar som är svagare och hugger mindre än Eriva säger gråtande att han bara kunnat spara ihop och skicka hem 350 kronor på fyra månader. Männen berättar att tre arbetskamrater tagit livet av sig, på grund av den låga lönen och det tuffa arbetet.

De senaste veckorna har två män dött av hjärtattack här på sockerrörsfälten kring Cruz Das Posses.

– De som dör tar inte lunch, de bara fortsätter arbeta, säger Eriva. Själv ligger jag alltid ner en halvtimme på lunchen. Någon gång, när jag blir väldigt trött under dagen, händer det att jag sätter mig ner på huk i tre minuter.

Nästa morgon återvänder vi strax före klockan sex till Erivas hus. Han äter frukost. En kopp sött kaffe, två skivor vitt formbröd.

– Ibland köper jag korv, ibland smör. Men för det mesta räcker inte pengarna. Jag går hungrig till jobbet, säger Eriva. Han skrattar generat och klappar sig på magen. Sen berättar han om livet ute på fälten. En gång i veckan måste Eriva byta machete, då är den utsliten.

Tio gånger om dagen nyser han för att det kommer in ett mjöl från sockerrören som bränner i näsan och ögonen.

För två år sedan hostade han svart slem så länge att hustrun trodde att han skulle dö.

Kvart i sju rullar vi iväg med en skraltig gammal buss, på röda grusvägar kilometer efter kilometer genom de oändliga sockerrörsfälten.

När vi kommer fram stoppar en förman oss. Vi får inte ta några bilder när Eriva arbetar. Men vi hittar ett annat fält där vi får följa skörden.

På marken ser vi spåren efter nattens brand. Den järnhaltiga röda jorden är översållad av förkolnade blad. Sockerrörsfälten bränns natten eller dagen innan de ska skördas. Det minskar vätskeinnehållet i rören, vilket ger högre sockerhalt och högre pris vid leverans till kvarnen. Det enda som brinner upp är de långa bladen längs sockerrörets sidor. Därför slipper männen att hugga av sidobladen, vilket gör att skörden går snabbare.

Vid bränderna frigörs olika kemiska medel som sockerrören besprutats med. Det skapar en cancerframkallande rök som sockerrörsarbetarna andas in. Deras urin har visat sig vara så giftig att den tar död på salmonella-bakterier.

Aska singlar ner över oss när vi småspringer genom sockerrörsdjungeln efter Adalto Alves da Silva, 36, som jobbat på fälten i elva år. Han börjar hugga av rören nere vid marken, två, tre, fyra åt gången. Han böjer sig huvudstupa om och om igen, för att kunna hugga av dem vid roten.

Det högt uppdrivna tempot, timme efter timme, gör att män ibland faller ihop paralyserade och inte kan röra sig. Då körs de till sjukhus. Snart har Adalto röjt en öppen plats och står stilla en stund, genomsvettig och sotig. Solen bränner och skapar rena bastuvärmen:

– Jag hoppas att min 14-årige son inte ska behöva jobba så här, jag vill att han ska få en teknisk utbildning. Det här är det sista arbete en människa borde ha, säger Adalto. Själv tror han inte att han kan få ett annat jobb:

– Livet är så här. Jag kan inte sluta.

Han och många andra på fältet är arga för att arbetstiden kortades för tre år sedan på order från delstatsmyndigheterna, från tio till åtta timmar.

– Nu måste vi hålla högt tempo hela tiden, för att tjäna lika mycket. Tidigare kunde man vila mer.

Omkring 30 procent av sockerrören skördas med maskiner i dag. Sockerrörsarbetarna vill inte att maskinskörden ska öka. Då förlorar de sina jobb. Ett problem som lantbruksarbetarfacket inte riktigt vet hur de ska tackla:

– Vi måste slåss med arbetarnas egna attityder, säger fackföreningsjuristen Marcelo Moreira Duarte de Oliveira.

– Det som verkligen kan hjälpa oss är om européerna inser att detta slavarbete inte kan pågå. Inom två år kommer vi att ha produktion året runt här, med hjälp av konstbevattning. Hela etanolindustrin rör sig framåt med raketfart, egentligen utan någon kontroll alls, säger de Oliveira.

På kvällen återvänder vi till Cruz Das Posses och hittar Eriva i det lilla rummet han delar med tre andra under skördetiden från april till december. En gång i veckan ringer han hem. Det är enda kontakten med familjen, någon bild har han varken på hustrun Aparecida eller sonen.

– Pa-pa! säger ettårige Francisco i telefonluren.

Varje gång ber Aparecida honom att ordna ett jobb. När hon och sonen kom ner och bodde fyra månader i Cruz Das Posses blev situationen snabbt ohållbar. Inga jobb fanns att få för henne. Skulderna för mat och bostad växte snabbt.

I vår kommer hon och sonen hit igen.

– Mitt hjärta kan inte vara långt från hennes hjärta, säger han. ?

Ska minska global uppvärmning

Ett av världens fattigaste länder

Läs också

Joachim Kerpner

ARTIKELN HANDLAR OM