”Jag vill leda – det vill hon också”

NYHETER

Aftonbladets nobelbloggare Alex Schulman avslöjar allt om ”festernas fest”

1 av 5

Jag har glömt att köpa långa svarta strumpor. Till frack måste man ha långa svarta strumpor, det säger min mamma. ”Ingen ska behöva titta på håriga ben när man äter en bättre middag”, säger hon. Och det har hon rätt i. Därför väljer jag i min panik att ta på mig mina fotbollstrumpor. De är svarta och långa så att de räcker ända upp till benskyddskanten. En smula otvättade visserligen, men de är åtminstone långa och svarta.

Och nu är jag på Nobelmiddagen, förrätten har inte ens kommit in och jag sitter redan med båda händerna längs vaderna och kliar mig själv. Mitt emot mig sitter en professor från Uppsala. Han märker inte just någonting av min aktivitet. Han sitter nämligen och muttrar. ”Jag heter Roger ... Inte Robert”, säger han för sig själv och fingrar på sin bordsplaceringslapp där det står att läsa ”Robert Wäppling”. Roger är bara en av väldigt många vithåriga, äldre män på den här middagen. Om jag kisar och tittar ut över de 1 500 gästerna ser jag ett vitt hav av hår. Och hundratals glasögon som glimmar till när TV4-strålkastarna kommer i deras väg. TV4:s närvaro är för övrigt oerhörd här inne. Kanalen har placerat kameramän överallt och över hela sällskapet, från trappen och ut, sträcker sig en magnifik kamerakran. Den böjer som en hals ner mot borden och blir så intim att den enkelt skulle kunna doppa sin lins i Filippa Reinfeldts vinglas.

Vi står inför en 3,5 timme lång middagssittning. Vi är deltagare i en fest som har kallats ”festernas fest”. Vi ska äta den bästa maten som landet har att erbjuda och den bästa drycken som finns i världen. Men först ska kungen och drottningen anlända. Detta sker med fanfarer och storslagen orkestermusik. Den skapar sådan stämning att vi förväntar oss att kungen ska hålla ett brinnande tal om riket och makten och om att han ”vill fred, men räds inte krig”. I stället höjer han sitt glas och säger ”skål för Alfred Nobel”. Och varför inte. Vi höjer våra glas, tittar bort mot kungen och byter sedan blickar med våra bordsgrannar. Detta är en avancerad process. Vi tittar till höger och vänster och ser till att möta allas blickar innan vi dricker. Vi dröjer i varandras ögon och ler. Som föräldrar som ska lära sina barn vikten av ögonkontakt.

Och så väller det in servitörer från alla håll. Det ser ut som en militärkupp, som om de vill överrumpla borden med sin mat. Det hela är mycket välorganiserat. På bara någon minut har alla fått tallrikar vid sina platser. Och så fokuserar vi en stund på maten. Det är fisk och det är gott, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur lätt det skulle vara att bli middagens samtalsämne. Jag drabbas av tvångstankar, som är väldigt svåra att bli av med. Jag känner för att klirra i glaset, resa mig upp och utbringa en skål för kungen. Eller ännu hellre: Jag skulle vilja ropa som en galning: ”BÄSTA BORDET! BÄSTA BORDET!”

Men det gör jag inte. I stället konverserar jag min bordsgranne professorn. Han med felaktig namnskylt. Han är professor i fysik och jag berättar att jag hade en ångmaskin som barn. Han nickar och tittar ner i maten. ”Det är väl fysik”, säger jag. Han nickar och så vänder han sig till vänster och inleder en annan typ av diskussion med en annan typ av människa.

Tallrikar tas ut och tallrikar tas in. Det sker i ursinnigt tempo och slutligen är vi framme vid talen. Intelligenta människor som säger intelligenta saker. De talar kort och med stor respekt för kungen, drottningen och Nobelkommittén. Särskilt rörande är fysikpristagaren som talar kärleksfullt och från hjärtat om Ingmar Bergman och sitt förhållande till honom.

Sedan sker allt väldigt fort. Kungen och drottningen reser sig upp och 1 500 människor är inte sena att följa efter. Vi vandrar som ett vackert lämmeltåg uppför trapporna till dansen. Och jag tänker bara en sak: Jag måste hitta Maud Olofsson. Ända sedan jag röstade på henne i senaste valet har jag velat dansa med henne. Jag vandrar runt, osäker och med dålig hållning i en kvart. Och så ser jag henne. Hon dansar med en student och jag säger ”ursäkta, student, får jag bryta in”. Och det får jag. Min och Mauds dans vill väl, men den har svårt att leverera. Det är en mycket haltande och olycklig dans. Maud vill föra och det vill jag också – det slutar med att det hela ser ganska grekisk-romerskt ut. Och så utbyter vi artighetsfraser. Hon är skicklig på det, men det är jag också. Jag ger henne en komplimang för klänningen. Den är gjord av paljetter. Att hålla om henne känns som att krama en fisk, fast på ett bra sätt. ”Vad fin den är, klänningen”, säger jag. ”Tack”, säger hon.

Maud är tindrande och trevlig och go. Som man tänker sig en perfekt mormor. Vi talar om vilka vi hade till bordet. Hon hade en tysk till bordet. ”Talade han engelska”, frågar jag. ”Ja, gudskelov”, svarar hon. Och så frågar jag var hennes Säpo-vakt håller hus, men det vill hon just inte tala så mycket om.

Och så brottas vi och slår runt, jag och Maud. Vi svettas ymnigt. Det är fantastiskt. Och hon sammanfattar det klokt själv: ”Det finns inte många fester i världen där du skulle få dansa med en minister på det här viset. Inte sant?”

ALEX SCHULMAN