Hoppade från bro med barn i famnen – frias

avSofia Roström Andersson

1 av 2 | Foto: Per-Olof Sännås
Den 34-åriga kvinnan svarade kort på åklagarens frågor. På frågan om hur hon ådragit sig sina benbrott svarade hon ”jag vet inte”.

Kvinnan hoppade från en bro i Stockholm med sin tre månader gamla son i famnen.

Pojken dog av skadorna från fallet och kvinnan åtalades misstänkt för dråp.

Nu frias hon av tingsrätten.

Flera förbipasserande blev vittnen till när kvinnan i slutet av juli förra året hoppade från en bro vid Slussen.

Samtidigt som hon störtade tolv meter ner mot gatan höll den 34-åriga kvinnan sin tre månader gamle son i famnen.

Kvar vid broräcket stod barnvagnen.

Minns inget

Båda skadades allvarligt och pojken dog några dagar senare på sjukhus av de skador han ådrog sig i fallet.

Kvinnan misstänks ha lidit av en förlossningspsykos och minns själv ingenting från händelsen.

– Jag vaknade med min son på morgonen och nästa sak jag kommer ihåg är att jag ligger på sjukhuset, sa hon under rättegången i december.

34-åringen stod åtalad misstänkt för dråp alternativt barnadråp och åklagaren hade yrkat på att hon skulle utvisas på livstid.

Nu frias kvinnan av tingsrätten.

Rätten ska ha bedömt saken som utredd, att kvinnan faktiskt hoppade med barnet och att barnet dog till följd av det.

Inget uppsåt

Men åtalet ogillas eftersom rätten – helt i linje med ett rättspsykiatriskt utlåtande – anser att kvinnan inte hade förmåga att inse vad handlingen skulle kunna leda till och att uppsåt saknades.

Domen är avkunnad, men ännu inte skriven.

Åklagare Jenny Söderberg är inte förvånad över utfallet. Hon har inte bestämt om hon ska överklaga, utan inväntar den skriftliga domen.

– Men sannolikt inte, säger hon.

34-åringens advokat, Frida Wallin, sa under rättegången att kvinnan var i ett "upprivet tillstånd och i trångmål" och att hon inte var medveten om vad hon gjorde morgonen den 28 juli.

Försvaret kallade också flera vittnen som hördes som experter om förlossningspsykoser till tingsrättsförhandlingarna.

Fortfarande under rättegången – omkring ett halvår efter händelsen – trodde kvinnan att hennes son levde.

– Min son lever, han har inte dött. De har tagit honom, säger hon.