Selma blev utvisad tre gånger som barn – nu får hon stanna

Selma Yohannes kommer till Sverige som barn.
I åtta år gör myndigheterna allt för att kasta ut henne.
Sedan får hon plötsligt stanna.
Nu väljer hon att för första gången berätta sin egen historia.

  • Staffan Lindberg

Sextonåriga Selma drar lakanet över huvudet.
Försöker slippa se de två poliserna som bevakar henne inne på hotellrummet i Örebro.
Nästa morgon ska hon utvisas – ensam i ett privatflygplan.

Långklänningen är ljusrosa och täckt av glitter. Den hänger på garderobsdörren i lägenheten i Karlstad, fullt synlig, för att hon inte ska glömma.

Selma Yohannes, nu 18 år, kastar en blick över axeln som om hon fortfarande befann sig på flykt.

– Jag vill att alla ska veta vad som kan hända när ett barn kommer till Sverige, säger hon.


Selma med den ljusrosa klänningen i lägenheten i Karlstad.

Foto: Lotte Fernvall

Flykten började innan hon föddes, i ett land hon aldrig besökt. Mamman lämnade fattigdomen och förtrycket i Eritrea för att arbeta i Libyen.

Selma Yohannes växer upp i huvudstaden Tripolis trånga migrantkvarter utan att veta vem hennes pappa är. Hon och hennes fyra syskon är ute och leker nästan jämt.

Men gränderna blir allt mindre trygga.

Nioåriga Selma hör män skrika slagord mot diktatorn Muammar Gaddafi. Det höjs vapen. Inbördeskriget hotar att när som helst bryta ut och landets hundratusentals afrikanska migranter svävar i livsfara.

Familjen får hjälp av en kyrka att ta ett flygplan över det djupblå Medelhavet till Italien. Där lämnar Selmas mamma fingeravtryck och familjen söker asyl. Men efter en kort tid bestämmer sig mamman för att fortsätta resan.

Den 7 december 2011 anländer familjen till Sverige.


Selma Yohannes kramar vattenflaskan i lägenheten i Karlstad, där vi möts. Köksbordet är täckt av tjocka luntor.

Det är myndigheternas version av det som sedan skulle följa. Sida upp och ner med tjänstemannaord.

Hennes flykt har varat i åtta år, ett halvt liv. Inom kort kommer den att vara över.

Nu kan hon för första gången berätta sin egen historia.


Selma är nyanländ i Sverige och förundras över snön och kylan. Över husen som står så glest och skolbarnen som kan stoja hur mycket de vill utan att läraren någonsin höjer sin hand och slår till.

En dag får familjen ett besked: enligt Dublinreglerna måste de återvända till Italien.

Den första utvisningen blir odramatisk. Mamman kliver självmant ombord på det reguljära flygplanet med sina barn.

Långt senare, när hon ska övertalas att återvända till Italien, ska Selma minnas trängseln och smutsen inne på de italienska flyktingförläggningarna. Hur till och med barn tvingas sova på gatorna.

Efter ett år meddelar den italienska migrationsmyndigheten att familjen ska lämna Rom. Det nya boendet ligger vid havet, nära en badstrand. Selma börjar i ännu en skola.

Men efter en tid bestämmer sig mamman på nytt för att bryta upp och resa till landet i norr.

Familjen har bott nästan ett år i Sverige när polisen bultar på dörren. Trettonåriga Selma Yohannes är oförberedd. Ingen har berättat för henne att de svenska myndigheterna precis som förra gången bedömer att familjen saknar rätt att söka asyl.

Efter att ha flyttats runt mellan olika orter har familjen hamnat i Filipstad. Selma tycker om skolan och läraren och har fått flera kompisar. Svenskan flyter allt bättre medan italienskan faller i glömska.

Klockan är fem på natten till den 3 december 2015 när poliserna går in i deras bostad. De är många, runt tio stycken.

– Ni ska till Italien, säger de. Packa snabbt.

Selmas mamma blir hysterisk. Det uppstår tumult.

Andra asylsökande vaknar, fyller den långa korridoren. Selma ser barn stirra åt hennes håll. Hon kramar sin fem år yngre lillasyster, medan poliserna sätter hand- och fotfängsel på den skrikande mamman och bär ut henne.

De deporteras i privatplan till Milano, där italiensk polis väntar. Överlämnandet går ”utan störning" enligt Kriminalvårdens rapport.

Selma har knappt hunnit landa i Italien förrän mamman bestämmer att familjen ska resa vidare. Den här gången har hon tagit sikte på Tyskland.

Selma är 14 år och har redan lärt sig tigrinja, arabiska, engelska, italienska och svenska. Men tyskan är svårare än alla de andra språken.

Hemma förvärras problemen. Selma ska senare vittna om hur hon och hennes två år äldre syster Selam under flera år misshandlats av både mamman och av de olika män hon haft inneboende. Ofta har det inte funnits mat på bordet. Nu står de inte ut längre.

– Vi rymmer om det inte blir bättre, säger systrarna gång på gång.

Mamman rycker på axlarna.

En kväll väntar Selma och Selam tills alla har somnat. De kryper ut genom fönstret och springer genom den kalla vårnatten till stationen.

Pulsen slår när Hamburgtåget äntligen sätts i rörelse.

Efter flera byten kliver de av vid stationen i Karlstad. En buss står inne med påslagen motor. ”Filipstad” står det på skylten längst fram. De rusar dit.


Sommaren 2020 följer jag spåren efter Selma Yohannes flykt. Jag tar mig genom de ordrika utredningarna, besluten, tjänsteanteckningarna och mejlen.

Genom dokument från socialtjänster, Migrationsverket, polisen, skolor och boenden.

Skola för skola, boende för boende – tills jag kommer till berättelsens mest skakande del.


Fem månader efter mamman skrikande bars ut av polis är Selma och Selam tillbaka i Sverige. Den första tiden präglas av en berusande frihetskänsla.

– Det var galet att det bara var vi två, säger Selma.

Det gamla avvisningsbeslutet gäller fortfarande och de nekas att söka asyl. Men under ett möte på Migrationsverket, som finns dokumenterat i myndighetens eget PM, får Selma ett klart och tydligt besked: att ingen under 18 år utlämnas till polisen eller utvisas mot sin vilja från Sverige.

Även socialtjänsten i Filipstad lovar att systrarna får stanna kvar åtminstone till myndighetsdagen.

– Vi trodde vi skulle vara säkra här när vi rymde från vår mamma, säger Selma.

De hamnar på ett hvb-hem. Selma slussas in i sjunde klass.

Året därpå blir storasyster Selam myndig. Kort efter födelsedagen kallas hon till ett möte på Migrationsverket, där hon får veta att hon ska resa tillbaka till Italien.

En tid därefter tar storasystern sina saker och lämnar hvb-hemmet. Senare får hon höra att polisen knackar på hos kompisar. Hon klipper av sig håret och byter namn för att kunna gå kvar i skolan.

Selma oroar sig över att behöva skiljas från storasystern. Snart ska hon förstå att det löfte hon själv fått inte längre gäller.

Inte heller hon går säker.

Selma försöker upprepade gånger få byta god man, men nekas.

Foto: Lotte Fernvall

Som ensamkommande flyktingbarn har Selma Yohannes tilldelats en god man som ska hjälpa henne i kontakter med myndigheter och – som det heter – verka för hennes bästa.

Men något tycks ha brustit i relationen. Selma anmäler vid upprepade tillfällen till överförmyndaren att hon vill byta god man, men får nej.

I ett mejl till Migrationsverkets handläggare i maj 2018 skriver den gode mannen att hon inte litar på Selma:
”Flickorna är säkert skickade hit för att få permanent uppehållstillstånd och sedan skulle mamma söka på anhöriginvandring.”

I efterhand är det svårt att se vad påståendet grundar sig på.

I Filipstad finns det flera vuxna som kan vittna om de djupa konflikterna inom familjen under deras tid i staden. De söks aldrig upp. Inte heller mamman i Tyskland kontaktas.

Farhågorna för att Selma planerar att gå under jorden tycks lika vaga. Vid ett tillfälle uteblir hon från ett myndighetssamtal efter ett bråk med en kompis, men redan samma dag ringer hon in och beklagar misstaget.

Ändå är det på dessa uppgifter man fattar beslutet om att sätta in tvångsåtgärder mot Selma.

Som femtonåring blir hon gränspolisens ärende.

Den 27 september 2018 kallas hon till ett nytt möte på Migrationsverket. Hon räknar med att få frågor om hur hon ser på att återvända till Italien. I stället körs hon oförberedd till förvaret i Märsta norr om Stockholm.

Inne på förvaret möts hon av höga stängsel och patrullerande vakter.

Ångestfyllda skrik tränger genom betongväggarna.

– Jag var livrädd, säger hon.

Att låsa in ensamma barn är ytterst ovanligt i Sverige och bara tillåtet om det finns ”synnerliga skäl”. Viktoria Sterner från föreningen Vi i världen, som engagerat sig i systrarnas fall, kopplar in en advokat som överklagar försvarsbeslutet. Följande dag släpps Selma fri.

Oktober 2018. Selma Yohannes har just släppts från Migrationsverkets förvar i Märsta och är tillbaka hos Viktoria Sterner.

Foto: Privat

Åter i Filipstad kallas hon till polisstationen. Hon leds in i ett trångt rum med dålig luft. En polisman flankeras av personer från socialtjänsten, den gode mannen och Viktoria Sterner. Utanför vaktar två uniformerade poliser.

– Vad tänker du om din framtid? frågar polismannen.

– Jag vill utbilda mig och bli affärskvinna, svarar Selma.

– Hur har du tänkt dig att det ska det gå till?

Polismannen fortsätter, utan att invänta hennes svar:

– Varför kommer du egentligen hit hela tiden? Fattar du att du inte får vara här?

Selma känner sig tom i huvudet.

Hon är fortfarande ett barn, men vaktas av väpnad polis. I hennes värld har hon blivit lovad att få stanna i Sverige tills hon är 18 år. I hennes värld har hon gjort vad hon ska.

Så varför behandlas hon som en kriminell?

Polishuset i Filipstad, där Selma Yohannes förhördes.

Foto: Privat

Det bestäms att hon ska infinna sig hos polisen tre gånger i veckan. Utan att hon vet om det har italienska myndigheter meddelat Sverige att en förläggningsplats står redo. Men inte hur länge till som helst.

Mejltrafiken mellan Migrationsverket och gränspolisen intensifieras. Det är bråttom att verkställa beslutet.

Vid ett av polisbesöken, en råkall novembereftermiddag, kallas Selma in på ett möte. Dörren bakom henne går igen med ett klick.

Den här gången är utvisningen planerad i detalj. Selma får veta att hon är omhändertagen av gränspolisen. Den gode mannen är informerad, men dyker inte upp.

Selma vill kontakta Viktoria Sterner, men hennes telefon är beslagtagen. Hon körs i polisbil till ett hotellrum i Örebro.

Två gränspoliser följer med in på rummet, slår sig ner på varsin stol vid dörren och förklarar för henne att de tänker stanna där för att säkerställa att hon inte rymmer.

– Förbered dig mentalt på att du kommer att resa till Italien, säger en kvinnlig polis, enligt det PM som efteråt upprättas.

Enligt samma polisdokument förblir Selma tyst.

– Du måste äta, annars svimmar du, fortsätter polisen.

Selma drar huvan över huvudet.

Hon kryper in under lakanet och pressar ansiktet i madrassen. Hela natten ligger hon så.

Det chartrade privatflygplanet lyfter i hemlighet från Örebro flygplats dagen därpå. Selma, de båda poliserna och en anställd från Kriminalvården är enda passagerare.

– Ta det här, säger poliskvinnan och sticker till henne hundra euro och en lapp med sin mejladress.

Hemma är storasyster Selam Yohannes och Viktoria Sterner utom sig av oro. Efter att ha ringt runt i timmar utan att få svar har de gett sig ut med bilen för att leta. Först efter ett dygn, när planet redan befinner sig i luften, får de besked.


Selma blinkar till i lägenheten i Karlstad där vi sitter. Hon tar ett par djupa andetag.

Minnena kastar skuggor in i nuet, men hon vill inte ge efter.


Hjulen på privatplanet slår ner på asfalten i Catania på Sicilien vid lunchtid den 15 november 2018.

En medarbetare från italienska Rädda barnen befinner sig av en slump på flygplatsen. Hon ser ett skärrat barn eskorteras av tre vuxna och slår yrkesmässigt larm till sin egen organisation.

I det första mejlet från Migrationsverkets samordnare till gränspolisen uppges det att Selma Yohannes erbjudits en ”förläggningsplats”. Under ärendets gång förvandlas italienska förläggningen okommenterat till något annat: ett barnhem.

Det är så det avskilda transitboendet kallas i såväl Migrationsverkets som gränspolisens vidare korrespondens.

När Selma kommer fram upptäcker hon att det sitter galler framför varje fönster. Portarna är låsta.

”Barnhemmet” på Sicilien har galler för fönsten.

Foto: Privat

Hon saknar rätt att ta sig vidare i landet, är i praktiken frihetsberövad. Redan efter en vecka tas hon till en ungdomsdomstol.

– Sverige har gjort fel. Du borde inte vara här, säger domaren.

Hennes italienska uppehållstillstånd har tvärtemot Migrationsverkets uppgift gått ut och landet tänker därför inte ta emot henne.

Italienska myndigheterna har ställt frågor till Sverige, får hon veta. Så fort de besvarats ska hon skickas tillbaka.

Veckorna går. Viktoria Sterner ringer Migrationsverket och UD och storasyster Selam jagar den italienska domstolen, men kommunikationen mellan EU-länderna haltar. De lyckas inte ens få klarhet i till vilken svensk myndighet frågorna ställts.

I Sverige börjar fallet uppmärksammas. Medier rapporterar om utvisningen, det startas namninsamlingar och en svensk Europaparlamentariker engagerar sig under en tid personligen i Selmas fall.

En advokat riktar hård kritik mot Selmas gode man, som hon menar har brustit i att tillvarata barnets intressen. Den gode mannen anser sig inte ha gjort fel och den brottsanmälan för trolöshet mot huvudman som senare görs kommer att läggas ner.

”Barnhemmet” på Sicilien, där Selma Yohannes satt inlåst.

Foto: Privat

Inne på det låsta transitboendet mår Selma allt sämre. Saknaden efter Selam, vännerna och studierna i nionde klass på Ferlinskolan i Filipstad växer, blir ett tomrum inombords. Lukten av mikrovärmd, sönderkokt pasta får henne att vilja kräkas.

Selma börjar studera personalens rörelsemönster. Hur porten hålls öppen en kort stund efter det sena vaktbytet.

En kväll, efter fyra månader på boendet, upptäcker hon att vakten talar i mobilen. Skratten bullrar ut i mörkret. Selma vinkar till de två andra tjejerna som bestämt sig för att slå följe. De smyger ut genom korridoren, förbi den upptagne vakten. För ett ögonblick hejdar de sig framför den öppna porten.

Sedan rusar de över det knastrande gruset.

In bland olivlundarna.

Ner på marken.

Genom buskaget hör Selma hur en bilmotor startas. Strålkastarna skär genom natten. Vakten söker efter rymlingarna.

Bilen kör fram och tillbaka på småvägarna i timme efter timme. Till sist, kort före gryningen, parkerar den åter utanför boendet.

Först nu vågar flickorna fortsätta ner för berget. De kommer fram till en liten stad som de inte vet namnet på och hoppar på första morgonbussen till Catania. Snart befinner de sig på ett tåg på väg norrut.

Selma sover i tält under sin flykt genom Europa 2019.

Foto: Privat

Det är den 28 februari 2019 och sextonåriga Selma Yohannes är för fjärde gången i sitt liv på flykt genom Europa. Den här gången har hon bara sig själv att förlita sig på.

Flickorna korsar gränser. Går vilse och tvingas ta hjälp av vänner i Sverige, som lokaliserar dem genom Snapchat.

Två gånger grips de av fransk polis, men låtsas inte förstå engelska och släpps. I ett tältläger i Paris skiljs deras vägar.

Selma fortsätter ensam mot Sverige och storasyster Selam. En vår­eftermiddag möts de. De kramar varandra länge. Sedan äter de tacos.

Mars 2019. Selma kramar storasyster Selam efter att ha återvänt från Italien.

Foto: Privat

Varför kommer du hit hela tiden?

Polismannens ord brände i Selma Yohannes, gjorde henne stum.

När vi möts säger hon att hon inte valde att fly.

Hon är medborgare i ett land hon aldrig besökt. Född i ett land hon aldrig kan återvända till. På flykt undan en våldsam mamma, som lever papperslöst i ett tredje. Utvisad till ett fjärde land, där hon inte känner en själ.

Hon har brutit upp fler gånger än hon kan minnas, men varje människa har en gräns. Till sist slår man rot någonstans.

Selma Yohannes är tillbaka i skolan redan efter några dagar.

När hon besöker Migrationsverket för att anmäla sig försöker de ta henne på nytt. Den här gången lyckas kretsen runt Selma föra ut henne ur byggnaden i tid. Hennes ärende inhiberas i väntan på utredning.

En vårdag köper hon en långklänning: den är ljusrosa, stilren och täckt av glitter. På niornas avslutningsbal ger man henne en utmärkelse: ”klassens comeback”.

Selma, till höger, med kompisen Lilav under niornas avslutningsbal i Filipstad 2019.

Foto: Privat

I september har avvisningsbeslutet preskriberats och systrarna får möjlighet att söka asyl i Sverige. Storasyster Selam kan för första gången sedan 2017 leva öppet igen.

Selmas skola gör en orosanmälan där de varnar för följderna av nya uppbrott. Socialtjänsten bestämmer att hon har behov av att bo i familjehem och placerar henne hemma hos Viktoria Sterner, där hon känner sig trygg. I ett mejl utlovas hon att få bo där tills hon fyller 21 år.

Men ärendet går i cirklar.

Och myndigheterna fortsätter att bryta löften.

Några veckor efter Selmas artonårsdag ringer socialtjänsten. Det tidigare beskedet gäller inte längre. I stället för att bo kvar i familjehemmet ska hon nu åter bryta upp, lämna sin skola och flyttas till en lägenhet med andra asylsökande i Vingåker i Sörmland.

Tillsammans med Viktoria Sterner fattar hon ett beslut. Det får vara nog. Hon är nu en del av Viktorias familj.

Selma har precis gått klart första året på gymnasiets naturprogram. Kontakten med mamman i Tyskland är sedan länge bruten. Axlarna har sjunkit ner. Hon upplever något hon aldrig tidigare känt: lugn och ro.

– Polisen jagar oss inte längre. Det är som en sten som lyfts, säger hon.

Blicken söker sig till Selam, som nickar försiktigt.

Storasystern har suttit bredvid henne under hela intervjun. Mån om att också få fram sin berättelse, priset hon fått betala för den långa tiden hon varit gömd.

Selma Yohannes efter besök på Migrationsverket i Sundbyberg.

Foto: Lotte Fernvall

Den 2 juli kliver Selma Yohannes in genom portarna till Migrationsverkets glaskontor i Sundbyberg.

Hon försöker tränga bort bilderna. Poliserna på hotellrummet. Natten på det låsta förvaret. Mamman som skrikande bärs ut.

Eftersom Migrationsverket inte längre anser att hon har skyddsstatus i Italien kommer hennes asylskäl att prövas mot landet hon är medborgare i, Eritrea. Och dit kan hon inte utvisas.

– Jag litar inte på dem, säger Selma efteråt. De som jobbar på Migrationsverket måste förstå att vi som kommer hit är människor.

Beskedet kommer i ett brev den 13 juli, utan närmre motivering. Både Selma och hennes syster beviljas asyl i Sverige och får uppehållstillstånd i tre år. De gråter av glädje.


Det är hit allt leder.

Som barn skulle Selma Yohannes kastas ut ur Sverige. Som vuxen får hon stanna.

Vad det verkligen tvunget att bli så?

Mejlväxling mellan Migrationsveket och gränspolisen inför Selma Yohannes utvisning.

Foto: Privat

Samhället ska ta särskild hänsyn till alla barns bästa. Det står i lagen.

Jag sitter kvar med mejlväxlingen mellan gränspolisen och Migrationsverket om hur man ”lägger upp taktiken” för utvisningen. Ser handläggaren på Migrationsverket tacka den gode mannen ”för ett gott samarbete”.

Läser sida upp och ner på jakt efter det där barnperspektivet, men fastnar i ändlösa rader av tjänstemannaord.

Selma Yohannes pluggar hårt för att hinna ikapp.

Foto: Privat

Selma visar mig rummet hon och storasystern delar. Intill den prydliga hyllan med sminksaker ligger skolböckerna.

Hon läser extra för att komma i kapp. Åren på flykt har gett kunskapsluckor. Men också något kompisarna saknar.

En särskild styrka. Vetskapen om att hon klarar sig, även om det är tufft.

Långklänningen hänger där som en ständig påminnelse. Flykten är över, livet kan äntligen börja.


Fotnot:

Selma Yohannes gode man har avböjt att besvara Aftonbladets frågor med hänvisning till att ärendet är avslutat:

”Orkar inte efter allt jag fått utstå i media”, skriver hon i ett mejl.

Den ansvariga handläggaren på Socialtjänsten i Filipstad och den gränspolis som ansvarade för utvisningen till Catania har sökts men inte kunnat nås för kommentarer.

Publisert:
LÄS OCKSÅ

Migrationsverket svarar: utvisningen var fel

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Selma Yohannes, 18, blev utvisad tre gånger