Kyrkogårdar töms när många överger gravstenar

Foto: Henrik Montgomery/TT
På Solna kyrkogård hoppas man kunna återanvända de gravstenar som plockats bort på grund av återlämnade gravrätter.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Marie-Louise Hall är en av många som valt att återlämna en gravrätt. Då släkten har två familjegravar känns det som att det är dags att säga upp den äldsta av dem.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Gravrätten på bilden har återlämnats till huvudmannen då innehavaren inte har kunnat lokaliseras.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Tommy Östher, kyrkogårdschef på Solna kyrkogård, är rädd att landets kyrkogårdar allt mer kommer komma att likna öppna gräsytor.
Foto: Henrik Montgomery/TT
På Solna kyrkogård gapar ytor tomma där gravrättsinnehavare valt att plocka bort gravstenar.

avTT

NYHETER

Allt fler väljer att återlämna gravrätten. Men vad händer med kyrkogårdarna när gravstenar plockas bort?

– När det är en sådan hög frekvens av återlämnade gravplatser förvanskas gravkvarterens utseende, säger Tommy Östher, kyrkogårdschef på Solna kyrkogård.

Marie-Louise Hall är på väg till en familjegrav på Solna kyrkogård i vårsolen. Hon har precis tagit beslutet att avsäga sig gravrätten till en av släktens två gravplatser.

– Det är en gammal, gammal grav med släktingar till min pappa och farfar som ligger där. Min mamma tog över gravrätten, men nu har hon gått ur tiden och då har vi bestämt att vi ska avsluta den, säger hon.

Traditionerna kring hur vi hanterar våra avlidna anhöriga har varit något så när konstanta i flera hundra år. Nu står landets begravningsplatser inför en förändring – allt fler väljer att återlämna gravrätten, vilket i många fall innebär att gravstenar plockas bort från kyrkogårdar.

– De senaste tio åren har jag börjat reflektera över att väldigt många väljer att återlämna gravplatser, säger kyrkogårdschef Tommy Östher som arbetat i Solna församling i över 30 år.

Överskott på gravrätter

Gravrätten – att ha rätt att begravas på en av Sveriges allmänna begravningsplatser – gäller alla som är folkbokförda i Sverige när de avlider och varar i 25 år. Vanligtvis är det en anhörig till den avlidne som blir gravrättsinnehavare och därmed ansvarar för graven.

– Vi får tillbaka en stor andel gravar när förvaltningen efter 25 år frågar om de anhöriga vill förlänga gravrätten. Men även när gravrättsinnehavaren avlider, och någon annan i dödsboet har chans att överta, så väljer man i dag att återlämna rätten i högre utsträckning än att någon tar över. Vi får tillbaka förhållandevis många gravar där det finns mycket tid kvar, säger Tommy Östher.

På Solna kyrkogård har man ett nettoöverskott på gravrätter på runt 40 procent, vilket innebär att församlingen får tillbaka fler gravrätter än man nyupplåter.

TT: Vad kommer att hända med kyrkogårdarna om allt fler väljer bort gravstenar?

– I stället för gravkvarter börjar det likna... jag vill inte säga en golfgreen, men en gräsmatta. Det försöker vi undvika, vi vill att kvarteren behåller sin gestaltning. Vi vill ha kvar kyrkogården som vi känner den i dag.

Återvändning av stenar

Många församlingar jobbar dels med att försöka få familjer som säger upp gravrätten att låta stenarna stå kvar de 25 åren som rätten varar, dels att få anhöriga att välja att återbruka befintliga gravstenar i stället för att förstöra dem. Exempelvis granit och marmor, två vanliga typer av sten i svenska gravstenar, är inte oändliga resurser och kan lätt slipas om, omgraveras och återanvändas för en billigare summa än vad det kostar att köpa en helt ny sten. En traditionell begravning är dyr, och beslutet att skippa gravsten kan i vissa fall vara en kostnadsfråga.

Inte bara i Solna församling märks en högre frekvens av återlämnade gravrätter. I Karlshamn kan det exempelvis dröja upp till sex år att få gravstenar bortplockade på grund av den höga efterfrågan, enligt P4 Blekinge.

Mats Cedergren, kyrkoherde i Borlänge, säger att det är vanligt att gravrätter i församlingen sägs upp efter att de 25 åren passerat.

– Då blir det ju att det uppstår tomma ytor på kyrkogården där det stått gravstenar.

"Mest gräsytor"

Eva Årbrandt Johansson, jurist och chef på kyrkogårds- och begravningsenheten i Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, tycker sig se samma tendens inom Svenska kyrkan i stort. Enligt henne sägs många gravrätter upp efter att säkerhetskontroller slagit fast att stenarna är i behov av underhåll, vilket många anhöriga tycker blir för dyrt.

Även Årbrandt Johansson tycker att utvecklingen är olycklig.

– I förlängningen kan det tyvärr bli så att kyrkogårdarna mest består av gräsytor. Jag säger tyvärr för att jag tycker att det vore tråkigt om de gamla kyrkogårdarna förändras. Men det är en högst personlig reflektion, människor måste få göra som de själva vill.

Vill inte besvära

TT: Varför ser vi den här utvecklingen?

– Jag tror att det beror mycket på vem man är, var man är i livet, var man bor och vad man har för möjligheter. Som småbarnsförälder kanske man inte har tid att åka till en grav och påta i jorden, plantera och så vidare, säger hon.

Fler och fler väljer andra alternativ till den traditionella jordfästningen med gravsten. Minneslundar, askgravlundar och att sprida askan i naturen blir allt mer populärt. Ofta beror det på att de anhöriga är spridda runt om i landet eller utomlands och inte har möjlighet att sköta om en grav, men lika ofta handlar det om den avlidnes egen önskan.

– Den generation som nu lämnar oss vill inte gärna vara till besvär. Jag har hört så många gånger att man inte vill ligga sina efterlevande till last. Då är en minneslund utmärkt – den är alltid fin och välskött och det blir inget måste att gå dit, säger Tommy Östher.

Mer individuella

Till viss del kan kyrkogårdarna som vi känner dem i dag dock räddas av nya svenskar.

– Många nya svenskar, till exempel muslimer och katoliker, väljer det gravskick som vi gjorde förr och kremeras i mycket lägre andel, säger Östher.

TT: Bryr vi oss mindre om våra döda i dag än vad vi gjorde förr?

– Det är inte alls min uppfattning, säger Eva Årbrandt Johansson och fortsätter:

– Men det kan bero på i vilken ålder man är när man får den frågan. Man läser mycket om att folk inte bryr sig längre, att de inte har tid med begravningar, men jag tror att människor snarare har blivit mer individuella. Man tänker ut själv hur man vill ha det, medan alla förr gick i en ström.