Folkhälsomyndigheten

"Självmordsförsöken måste tas på allvar"

Av: 

TT

NYHETER

Båda hennes föräldrar begick självmord. Nu arbetar hon för att förebygga suicid och anser att frågan inte tas på tillräckligt stort allvar.

– Vi som erfarit att någon tar sitt liv vill inte att fler ska drabbas, säger Inger Händestam, förbundsordförande i Spes.

Trots den nollvision som antogs av riksdagen 2008 har antalet självmord inte minskat. I fjol begick 1 441 personer i Sverige självmord. Riksrevisionen riktar nu kritik mot att regeringens förebyggande insatser varit för långsamma.

Den ideella organisationen Spes – Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandes stöd, instämmer i kritiken och anser att frågan inte tas på tillräckligt stort allvar.

– Det är en onödig för tidig död som finns i Sverige och det är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Så här kan vi inte ha det, säger förbundsordföranden Inger Händestam.

– Det börjar att komma insatser sakta men säkert, men vi tycker att det går lite väl långsamt. Det är inte okej med ett så stort dödstal som det inte pratas om, tillägger hon.

”Finns inget skydd”

Ett av problemen som Inger Händestam upplever är att psykisk ohälsa inte alltid fångas upp lika väl som den fysiska.

– Du kan söka till en vårdcentral för en stukad fot och få en läkartid. Men om du söker för att du har ett stukat liv, så kan det vara två till tre månaders väntetid för att få en samtalskontakt.

Samtidigt betonar hon att förebyggande arbete inte bara handlar om vården. Arbetsplatser och företagshälsovården behöver mer kunskap om påfrestande livssituationer för att kunna fånga upp varningssignaler, enligt Händestam.

– Suicidalitet är som ett mentalt virus. Det finns inget skydd mot det utan det drabbar alla samhällsklasser, unga som gamla. Man har slut på livsval, det är inget val att ta sitt liv utan en förtvivlad handling, säger hon.

En högriskgrupp

Spes ser också behov av krisberedskap och riktat professionellt traumastöd till de efterlevande. Det var något som Inger Händestam saknade när hon förlorade sin mamma och sedan 20 år senare sin pappa i suicid.

– Efterlevande är en högriskgrupp för psykisk ohälsa och ytterligare suicid, som i min familj. Väldigt få efterlevande får information om att de har varit med om ett trauma, hur krisreaktionen ter sig och om det stöd man behöver för att leva vidare på bästa sätt, säger hon.

”Peka med hela handen”

Enligt Danuta Wasserman, professor i psykiatri och chef för Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, bör myndigheterna vara mer konkreta i sina anvisningar till kommuner och regioner om hur de ska arbeta för att förebygga självmord.

I stället för att utgå från beprövad erfarenhet och utvärdera resultatet, väntar man ofta på fler studier istället för att agera, menar hon.

– Vi har mycket kunskap och många dokument men de är väldigt svåra att ta till sig i praktiken. Där ser jag att stora myndigheter skulle våga peka med hela handen. Ibland vågar man inte rekommendera det som inte håller den högsta evidensen med tanke på ekonomiska faktorer, säger hon.

Samtidigt framhåller Danuta Wasserman att Riksrevisionens rapport är en gedigen genomgång och att arbetet har gått framåt sedan 2008.

– Den bedömer svårigheter på strukturell nivå, vilket är väldigt viktigt. Det finns många faktorer mellan självstyre i kommuner, regioner och staten som hindrar det självmordspreventiva arbetet, säger hon.

Får inte uppföljning

Hon betonar att varje självmordsförsök måste tas på allvar och följas upp inom sjukvården. Personen bör läggas in och få en ordentlig utredning, särskilt om det är en ung person.

– Egentligen borde detta vara en rekommendation, men nu har vi ont om platser och det är öppenvård. Många får aldrig ordentlig uppföljning eller vård.

Dessutom bör förebyggande och rehabiliterande aktiviteter få större utrymme i samhället.

– Mina studier av ungdomar i Europa visar så tydligt att vi saknar hälsosamma aktiviteter som är kopplade till att förbättra psykisk hälsa och förebygga självmord. Det är en jättestor lucka för ungdomar som till exempel funderar på meningen med livet, är nedstämda eller har problem i familjen.

Wasserman tycker också att regeringen borde ge Socialstyrelsen i uppdrag att skapa nya rehabiliteringsmodeller, där man ser till självmordsnära människors behov.

– Självmordsnärhet är mycket ensamhet och grubblerier. Då behöver man ha gruppaktiviteter där man kan motverka de svårigheterna.

Samtala om oron

En utmaning med att förebygga suicid är att en människas planer på att ta sitt liv inte syns utanpå. Man bör därför vara uppmärksam på beteendeförändringar hos personer i sin omgivning, enligt Inger Händestam på Spes.

Det kan till exempel handla om att man isolerar sig, undviker sociala sammanhang, slutar med aktiviteter man tidigare har tyckt om, eller börjar ge bort saker. Eftersom det finns många myter och en historisk samhällsskam kring självmord är det framför allt viktigt att våga bryta tystnaden.

– Samtala om varningstecken och säg att du blir orolig och att ni tillsammans kan söka hjälp. Det är också viktigt att säga att det är en sjukdom, att det inte är personen det är fel på, för det kan vara mycket skam och skuld kring det här.

ANNONS EXTERN LÄNK

Stötta Rosa bandet med en vacker bukett – skicka ett blombud till någon här

Interflora

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Folkhälsomyndigheten

Trafikverket