Hunden Morris hjälpte Anette återfå glädjen

Änkans tips till den som blir ensam kvar: Lev här och nu

avBritt Peruzzi

Publicerad:
Uppdaterad:
  • En bunt med kärleksbrev som tröstar. Doftminnet av en viss maträtt. Långa, ensamma dagar.

  • 30 000 svenskar blir varje år änkor eller änklingar och för många är fallet hårt.

  • Kvar efter ett långt, gemensamt liv blir praktiska hinder – och en tystnad det sällan talas om.

  • Aftonbladet har träffat Ulla, Anette och Jan-Olof som berättar om sina nya liv.

Paret Lind fick ett kärleksfullt, 37 år långt, samtal tillsammans.

Som änka tog det Anette sex år och en hund att hitta glädjen igen.

– Det var supertufft. Jag bröt ihop med jämna mellanrum men för det mesta gick jag ut och promenerade, säger Anette Lind, 69.

När vi träffas är det en av vinterns soliga dagar. Anette beställer in en toast Skagen för ”man ska passa på att njuta”, en insikt hon i dag är tacksam för.

– Jag var totalt vilsen i början. Vid frukosten brukade vi alltid diskutera vad som stod i tidningen. Plötsligt fick jag jobba på att komma ut och ens prata med någon.

Anettes strategi har varit att både leva i nuet men heller inte väja för de nödvändiga, inre samtalen med Erik.

Foto: CAROLINA BYRMO
I dag har Anette Lind varit änka i tolv år, och sex av dem var extra mörka. Det var innan hon valde att släppa in lyckan i sitt liv igen, bland annat genom dvärgschnauzern Morris.

– Tidigare gick jag till kyrkogården varje dag, nu finns det så många andra tillfällen då han är med mig. När jag träffar barnen, vänner ... han saknas i gruppen.

Änkan berättar att hon redan som barn gjorde ett livsval – att ha roligt.

– Jag hade tråkigt hela skolgången. När andra började på gymnasiet sökte jag därför jobb på NK och fick gå deras försäljarskola. Det var verkligen jättekul men sedan utbildade jag mig till barnskötare och förskolelärare.

Ingenjören Erik träffade hon på dans, i Berzelii park i Stockholm.

”Det hände mycket omkring honom”

– Han var en man som läste och diskuterade mycket och som det hände mycket kring. Själv kom jag från ett hem där man inte pratade så mycket. Vuxna orkade inte vara sociala efter jobbet på den tiden, då försökte i alla fall arbetarfamiljer bara få ihop dagen.

Förutom orden hade Erik också en oemotståndlig humor, berättar änkan.

Foto: PRIVAT
Anette Lind berättar att hon egentligen inte ville gifta sig, men att det var något som Erik ansåg vara viktigt – så noga att han gick till pastorsexpeditonen utan henne.
Foto: PRIVAT
”Vi levde livet. Erik sprang Lidingöloppet, maraton, cyklade Vätternrundan. Det var precis som om han hade bråttom att hinna med allt.”, säger Anette Lind. Bilden är tagen under parets sista krogbesök tillsammans.

– Jag ville egentligen inte alls gifta mig men det var han noga med. 1971 gick han upp till pastorsexpeditionen i Järfälla och sa att han ville gifta sig. ”Då måste du ha en flicka med dig”, hade de svarat.

Blev hastigt sjuk

Anette ler åt minnet. De kommande 37 åren blev mycket lyckliga.

– Vi reste mycket, bilade, campade, och var i USA flera gånger.

Livet med de tre stora barnen hade mycket kvar att ge när Erik plötsligt insjuknade.

Han kände värk i hela kroppen men ingen läkare förstod varför. Efter nästan ett år remitterade en stafettläkare honom till en röntgenundersökning där blodcancern upptäcktes.

”Sista tiden var tuff”

Erik genomgick en stamcellstransplantation och fick både strålning och cellgifter. Från de första symptomen fick han leva fyra år till.

– Den sista tiden var tuff. Då bodde han hemma. Jag vet inte hur vi klarade av det men det kom folk från Stockholms sjukhem, hemsjukvård, berättar Anette och får tårar i ögonen.

Hennes man gick bort en sommardag, med familjen omkring sig, även sin åldrade pappa.

Foto: CAROLINA BYRMO
Under promenaderna med Morris har Anette blivit medveten om hur öppna andra hundägare är – och hur många som delar hennes erfarenheter.

Nu har det gått tolv år och efter halva tiden, när barnen var som mest oroliga för henne, bestämde sig Anette för att ta in glädjen i sitt liv igen.

– Jag blev matte till Morris, en dvärgschnauzer.

Under promenaderna blev hon varse hur öppna hundägare var, och att många hade samma erfarenhet av att ha blivit ensamma kvar.

– Det svåraste med att bli ensam var i början att jag var så pass ung. Jag hade aldrig någon likasinnad att prata med.

Vill inte ha en ny partner

I dag är 69-åringen aktiv med bland annat seniorträning.

– Där kan jag nästan prata med alla om allt. Sedan har jag barnen och barnbarnen, bokklubben och andra aktiviteter.

Någon ny partner är hon inte intresserad av att träffa.

– Nej, jag har ingen lust att blanda in andra i familjen. Jag blickar hellre framåt och lever med det roliga jag och Erik haft tillsammans, alla samtal.

Bara ett ämne var tabu, ända till slutet.

– Vi kunde sitta och fika och småprata om allt, allt utom Eriks sjukdom och döden. De sista åren blev ändå fina. Vi gjorde det bästa av dem.

Foto: PONTUS ORRE
En av veckans höjdpunkter är när Anette spelar boule med väninnorna.
Foto: PONTUS ORRE
”Där kan jag prata med alla om allt”, säger Anette om sina regelbundna aktiviteter. Här tillsammans med boulekompisen Ulla Lindgren.
Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Ensam kvar

Sorg

Döden

Hundar