”Kampen är inte över”

NYHETER

– Mobiltelefoner, chattar och internet är de nya vapnen i kampen för demokrati i Burma, säger hjälparbetaren Peter Halford i chatten med läsarna.

Foto: I LÄGER. Vid gränsen i Thailand samlas sedan många år tusentals flyktingar från Burma. Nu befarar myndigheterna i Thailand att en ny stor våg av flyktingar är på väg mot säkerheten på andra sidan gränsen efter massakrerna på munkar och civila.

Upproret i Burma slogs ner med blodigt våld – men kampen för demokrati är inte över.

– Folk omorganiserar sig. Det vet jag med säkerhet. Även om demonstrationerna inte syns på gatorna, så pågår arbetet med att hitta andra vägar för förändring. Det är inte på något sätt över, säger hjälparbetaren Peter Halford, som arbetat i regionen sedan 1989.

Här är chatten med honom, direkt från ett flyktingläger i gränsområdet mot Burma.

Peter Halford säger: Hej, nu är jag här, det är bara att börja fråga.
Jenny säger: Hur ser det ut där nere för människorna nu?
Peter Halford säger: Folket vi arbetar med har kontakt med folk i Burma och de har väldigt länge arbetat för en övergripande förändring. Det är en blandning av rädsla och hopp, rädsla att hela den här massrörelsen ska slås ner av regimen. Men samtidit ett hoppatt det kanske kommer att lyckas. En del av grupperna vi arbetar med är etniska minoriteter som har bekämpat regimen i 60 år. De ser vad som händer inne i landet och sättet som militären behandlar folk är likadanat nu som då.
burma säger: Har mäniskor nåt att äta där?
Peter Halford säger: Det finns 160.000 människor i flyktingläger i Thailand som får stöd av biståndsorganisationer, inklusive Diakonia och Sida i Sverige. De svälter inte, de har det relativt bra. Men det finns två miljoner immigranter i grannländerna som flytt, och de har väldigt svårt att överleva.
Oscar säger: Hur håller människorna modet uppe? Eller går det inte?
Peter Halford säger: De lyssnar till radio och de kommunicerar med folk inne i Burma. Varje demonstration, som har tusentals personer, är en signal att hålla modet uppe. Man kommunicerar med telefon och internet och många inne i landet chattar med burmeser i grannländerna. Det har varit väldigt effektivt de senaste månaderna.
Jenny säger: Kan du ge exempel på vad som har hänt människorna där nere?
Peter Halford säger: De flesta som flytt är inte från de senaste demonstrationerna. Där handlar det bara om en handfull än så länge. De flesta här är människor som flytt från slavarbete, deras byar har förstörts, bränts ner, risfälten har bränts ner. Byar i områdena runt inbördeskrigsområdena, karenfolken och andra minoritetsfolk, har drabbats hårt av militären och de flesta har flytt därifrån. Juntan har använt samma metoder där i decennier, sedan 50-talet, som man nu använt på gatorna i Rangoon. Det finns också ungefär 600.000 flyktingar i östra Burma, som inte kommit in i Thailand utan är flyktingar i sitt eget land, de gömmer sig i djungeln. De har väldigt stora problem att få mat för dagen.
Konrad säger: Hej, vad säger flyktingarna om sin situation? Kan de återvända? Hur är läget nu efter det senaste upproret?
Peter Halford säger: Alla vill åka tillbaka. Men det finns en del flyktingar i lägren som väntar på förflyttning till ett tredje land, Kanada, USA, Sverige och så vidare. De har gett upp hoppet om att kunna återvända. Familjer med små barn är oroliga för barnen, för utbildning och så vidare. Just därför är de här senaste demonstrationerna så viktiga, de ger hopp åt folk som väntat så länge på att åka tillbaka in till Burma. Många vi jobbar med har inte sett sina föräldrar sedan det senaste upproret, som slogs ner 1988.
Anja säger: Hur känns det att jobba med en sån där situation?
Peter Halford säger: Det är givetvis väldigt känslosamt, precis som det är för oppositionsrörelsen. Känslorna går upp och ner. När det är 100.000 människor som går på gatorna ökar hoppet om demokrati. Det är det här vi har jobbat för, att folk ska kunna ändra sin situation. Militärjuntan är roten till så många problem i landet och för folket.
MagdalenaLindström säger: Hur ser det ut på gatorna? Är månniskorna rädda?
Peter Halford säger: De är oerhört rädda. De senaste två dagarna har antalet demonstranter gått ner, eftersom regimen slagit urskiljningslöst med våld. Men vi hörde om en stad öster om Rangoon där det var 10.000 som demonstrerar. Det poppar upp demonstrationer i nya städer, där man inte haft demonstrationer tidigare. Det kan explodera var som helst nu.
Nicke87 säger: Hej! Hur länge planerar du att stanna i Burma?
Peter Halford säger: Jag bor i Thailand och kom till gränsområdet 1989. Jag kommer att arbeta med detta tills Burma blir fritt. Jag har alltför många vänner som investerat sina liv i den här kampen och jag har vänner som dött, av landminor i gränsområdet.
Oscar säger: Går omvärldens tankar fram till dem eller är de avstängda från världen?
Peter Halford säger: Jag tror att det går fram. Det verkar så på våra vänner, som ringer varje dag. För det första var internet väldigt viktigt, och mediabevakningen inne i Burma. Det finns också burmesisk media som skriver artiklar utanför landet och skickar in via burmesisk radio. Det finns fyra radiostationer som är väldigt populära för tillfället. Satellit-tv är också populärt och man kan se BBC och CNN inne i landet. Hittills har juntan inte lyckats stänga av sändningarna. De har försökt störa sändningarna i många år, men man har inte lyckats. Svenska pengar från Olof Palmes internationella center går till exempel till Democratic Voice of Burma, som har säte i Oslo just nu.
Citron säger: Vad är det värsta du upplevt i ditt arbete i lägren? Hur många människor handlar det om nu som sitter i lägren i Thailand nära gränsen, har du någon uppfattning?
Peter Halford säger: Det finns en del att välja på... En gång var inne i Burma, när jag och karen-vänner besköts av armén. Jag har också haft vänner som dog av landminor som de trampade på.
Oscar säger: Om du tittar ut, vad ser du just nu
Peter Halford säger: En småstad vid gränsen med väldigt många burmesiska oppositionella. Det är en småstad i Thailand, vid gränsen. Man talar en mängd olika språk. Det finns officiellt 150 olika minoriteter, men de samlas i 8-9 olika grupper, etniska grupper. Det ligger i en dal, men det är mycket vackra bergskedjor i Burma, det är inte alls lika utvecklat på den sidan som i Thailand.
Nina säger: Hej! Matleveranserna in till Burma stoppades i helgen, är det fortfarande så eller släpps förnödenheter in igen?
Peter Halford säger: Det har ryktats, men jag har inte fått det bekräftat, att i en stad i södra Burma gav World Food Program ut ris, men militären har inte tillåtit människor att hämta något ris. Vi har inte fått det bekräftat än, men om juntan hindrar så här grundläggande saker så ber de om mer problem.
SweetWoman säger: Kan Burma-borna leva ett normalt liv i fortsättningen ?
Peter Halford säger: De har tvingats leva med den här regimen i många år och det är inget normalt liv. De tillåts inte att prata om vad som helst, de måste hela tiden tänka på vad de säger. Det är ett väldigt tunghäftat samhälle. De måste ta två eller tre jobb för att överleva. En officiell lön, statslön, är ungefär 20 procent av vad en familj behöver på en måånad för att överleva. Alternativet är att fly till grannländerna, och drygt två miljoner burmeser har valt att fly.
burma säger: Är det många svenskar där?
Peter Halford säger: Det är en väldigt liten grupp. Diakonia arbetar från Thailand med flyktingar. Jag känner 4-5 personer som är svenskar och arbetar med Burma.
Oscar säger: Kan barnen gå i skola?
Peter Halford säger: Ja, det kan de göra i lägren. Problemet är högre utbildning. Normal skola går till årskurs 10, sedan är det stopp. Glöm universitet, glöm gymnasier, högskolor, kvalificerade yrkesskolor eller annat. Väldigt många blir lärare eller sjukvårdspersonal, det är vad som behövs i lägren.
Eva säger: Vad kan en vanlig Svensson hjälpa till med?
Peter Halford säger: Man kan kontakta Svenska Burmakommittén i Stockholm, för att få veta vad som organiseras i Sverige. Ett annat sätt är att kontakta Olof Palmes internatonella center, som just nu samlar in pengar till demokratirörelsen, för kommunikation, mat och vatten. Det är ett viktig arbete. Det är två grupper du kan kontakta.
Linn säger: Hur går det för hjälporganisationer att komma in i landet?
Peter Halford säger: Det är väldigt svårt att officiellt arbeta i Burma, i Rangoon. Man har mycket hårda regler för vad man kan göra och inte kan göra. Man måste ha tillstånd varje gång man lämnar Rangoon för att åka till projektplatsen. I gränsområdena där vi jobbar hjälper vi folk över gränsen och får in hjälp till flyktingarna som är kvar i Burma. Vi arbetar över gränsen, ger stöd till lokala organisationer som kommer in i grannlandet och köper ris, mediciner och så vidare, som de tar med sig tillbaka. Det är väldigt välorganiserat i gränsområdet.
Jenny säger: Finns det något man måste tänka på i sitt arbete vad gäller seder och bruk när man jobbar där?
Peter Halford säger: Det är väldigt viktigt, när man jobbar med folk från Burma eller vilken annan kultur som helst, att lyssna och förstå hur de tänker och hur de vill arbeta med problemen i sitt eget land. Vi kan alltid åka tillbaka till våra hemländer, de kommer alltid att vara kvar här. Vi måste arbeta på deras villkor och utveckla deras förmågor. Jag hoppas att vi som utlänningar blir arbetslösa här så småningom.
Anja säger: Vad händer med alla människor nu?
Peter Halford säger: Folk omorganiserar sig. Det vet jag med säkerhet. Även om demonstrationerna inte syns på gatorna, så pågår arbetet med att hitta andra vägar för förändring. Det är inte på något sätt över. Kampen är inte på något sätt över. Jag kommunicerar med folk som kommunicerar med folk som kommunicerar med folk över hela Burma. Väldigt mycket som sker rapporteras inte. Och bilder är väldigt viktiga. Det är upp till organisationerna att få ut bilderna.
Moderator säger: Det var all tid vi hade den här gången. Tack alla läsare för att ni ville chatta och tack till Peter Halford.