”Hoppas att min tunga vänjer sig vid detta svenska språk”

1 av 5 | Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>
Min dotter vänjer sig vid den svenska kulturen och traditionerna, samtidigt som vi inte tappar vår egen kultur. (Bilden är ett montage.)

Livet är mystisk, man vet aldrig var man kommer att befinna sig om några år. Kommer man att flytta till en annan gata, stad eller till ett främmande land?

Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle komma att bo i Sverige, lära mig ett nytt språk och utvecklas.

Jag var inte intresserad av att veta någonting om detta skandinaviska land förut. Jag visste bara att det fanns ett sådant territorium. Jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle hamna i Sverige, tillsammans med min man, och börja ett helt nytt liv här.

Det första svenska ordet som vi lärde oss var ”hej”! Det var så konstigt att få veta att människor i Sverige hälsar på varandra med detta ord. På mitt språk brukar vi säga det ordet när man är arg och vill uttrycka sig negativt, till den person som har gjort någonting fel.

Det var många bokstäver som inte var lätta att uttala. Jag har fortfarande svårt med några bokstavskombinationer. Mitt uttal blir förmodligen helt ok först om några år.

Och jag hoppas att min tunga vänjer sig vid detta svenska språk.

Det första året bodde vi i en liten by i Västerbottens län. Jag kände inte någon dålig attityd från folket där. De var vänliga och värmt välkomnande till alla invandrare.

När vi gick förbi var det många gånger som obekanta svenska människor hälsade leende på oss eller bara sade:

– Välkommen!

Det var viktigt för oss att få ett positivt bemötande från invånarna, att kunna känna sig obekymrad och trygg i ett nytt samhälle. Vi skulle aldrig ha flyttat till Stockholm om det inte var för att der var brist på jobb och jättekallt på vintern. Mitt hemland, som är Uzbekistan, är ett varmt land , där det är 40 grader varmt på sommaren och maximum 10 grader kallt på vintern. Medan det på den här orten kunde gå ned till 38 grader kallt på vintern.

Så vi flyttade till södra Stockholm. En ny stad, obekanta människor, men ett fint område.

Den första tiden var jag väldigt ensam. Jag hade inga kompisar att umgås, snacka och fika med. Eftersom jag inte kunde någon svenska alls och många invandrare inte kan engelska, var det svårt att kommunicera med andra människor i samhället.

Att kunna språket betyder väldigt mycket i livet. Det var inget problem att prata engelska med svenskar i affären, därför att nästan alla svenskar kan prata perfekt engelska. Och det var en anledning till att det dröjde innan jag började lära mig svenska.

Jag ville att min dotter skulle vänja sig vid andra människor, förutom sina föräldrar. Att hon skulle få gå i öppna förskolan och få några små barn att leka med.

Och vilken tur jag hade som hittade Fittja öppna förskola. Där finns det även svenskakurser för mammor med små barn.

Där började jag studera svenska hos min kära lärare Inger Immo, under tiden som härliga Kerstin och Maryam tog hand om min dotter. Det är så coolt att det finns sådana familjedaghem i Sverige, det gör livet enklare för oss mammor.

Man kan träffa andra mammor, samtala och fika med dem och barnen kan leka tillsammans. På det sättet fick jag några kompisar som gör mitt liv lättare och gladare. Det går inte att leva utan några släktingar eller kompisar alls. Man blir lätt stressad och deprimerad.

De väninnor som jag har fått i Sverige, är både roliga och trevliga och vi har skojigt tillsammans. Men jag kan inte låta bli att sakna mitt hemland och särskilt min familj i Uzbekistan.

Mest saknar jag min älskade mamma och pappa. Jag ser dem ofta i mina drömmar, jag kramar och pussar min mamma och talar om för henne hur mycket jag saknar henne. Och det känns som det var på riktigt! Jag känner mig gladast i hela välden! Plötslig vaknar jag ur denna underbara dröm och inser att det var en fantasi...

Ibland undrar jag hur många år det kommer att ta innan jag kan säga att jag äntligen känner mig som hemma i Sverige? När mina språkkunskaper i svenska, blir så som mitt modersmål? Eller kanske efter några år av arbete tillsammans med svenskar?

Mitt barn kommer troligen inte att ha några problem med att säga att detta land är hennes hemland. Det blir säkert enkelt för henne att säga det, hon är född här och växer upp i det här samhället. Jag tror inte att hon kommer att känna sig så som mellan två världar som vi, många vuxna invandrare känner.

För tre månader sedan, började min dotter på dagis och jag kan redan se en stor skillnad i hennes språkförbättring och beteende. Vi pratar på vårt modersmål hemma med henne, medan hon svarar mest på svenska. Hon älskar att be mig läsa sagor för henne på svenska, varje kväll. Böcker som vi väljer och lånar tillsammans, från biblioteket. Hon var nio månader när jag först började läsa böcker för henne. Tyvärr, kunde jag inte hitta några sagor för små barn på mitt hemspråk.

Den svenska traditionen att äta godis på lördagar är min favorit. Min flicka vänjer sig vid den svenska kulturen och traditionerna, samtidigt som vi inte tappar vår egen kultur.

Det är sant att Sverige är min dotters hemland, men kommer det någonsin också att kännas som mitt?

Det hoppas jag.

Foto: <rod>LÄSARBILD</rod>

Läsarartikel

Shakhlo Altieva