”Rädslan för polisens agerande enade oss”

avÅsa Passanisi

Publicerad:
Uppdaterad:

Gisslan Kristin Enmark om kärleken till Clark Olofsson och att bli Stockholmssyndromet

1 av 6 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Kristin Enmark har nu skrivit en bok om hur hon upplevde Norrmalmstorgsdramat – och tiden efteråt.

Två amerikanska turister promenerar över Norrmalmstorg. Den ena pekar mot den blekgula byggnaden närmast Hamngatan, den som inhyser en klädbutik.

En av dem säger:

– Det var där det hände.

Den andre nickar stumt.

Två timmar senare plockar Kristin Enmark ut en snus inne på restaurang Vau de ville.

Vi har pratat klart nu, om det som hände på Kreditbanken, den 23 augusti 1973. Kristin har berättat om hur det sex dagar långa gisslandramat förändrade henne. Hon har pratat om sina känslor för Clark Olofsson och om telefonsamtalet med Olof Palme.

Sen återger hon turisternas samtal en stund tidigare.

– De skulle bara ha vetat att det var jag. Och att jag stod alldeles bakom dem.

”Sympatiserade inte med gärningsmannen”

Att försöka minnas är svårt, många år har ju gått. Men Kristin Enmark gör ändå ett försök.

– Innan det hände var jag en vanlig flicka från landet, jag var som vilken ung kvinna som helst.

Men hon skulle snart förändras.

För snart skulle Janne Olsson rusa in på banken, påtänd, i peruk och med en k-pist i handen och Kristin skulle komma att spela en viktig roll i Sveriges genom tiderna mest uppmärksammade gisslandrama. Senare skulle hon även bli ihågkommen som ”Stockholmssyndromet”.

– Det är bedrövligt.

– Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Det handlade aldrig om att sympatisera med gärningsmannen. Det som enade oss inne på banken var rädslan för polisens agerande eftersom det oftast ledde till att Janne agerade.

”Allt kom tillbaka”

I dagarna släpper Kristin ­Enmark sin bok ”Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson”. I den berättar hon hur en psykolog dagen efter dramats upplösning, frågade henne om hon var kär i Clark Olofsson.

– Det var som om man på förhand bestämt sig för hur saker och ting var. Men jag var inte kär. Jag var en 23-årig kvinna som överlevt sex skräckdygn i ett bankvalv.

Däremot hade hon känt sig trygg med Clark i bankvalvet.

Clark Olofsson, som hämtades till banken på Janne Olssons begäran, hade haft en lugnande effekt på Janne, gisslan och polisen.

– Jag kan säga att jag håller ­honom mycket högt för hur han hanterade situationen.

Att skriva boken har bitvis varit en smärtsam resa för Kristin, ­eftersom hon behövt återuppleva en tid hon ägnat ett halvt liv åt att försöka frigöra sig ifrån. Samtidigt ser hon boken som ett sätt att få upprättelse.

– Om jag ska vara ärlig har jag nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjort det senaste året. Allt kom tillbaka på något sätt. Det som smärtar mig mest är tanken på hur ung jag var när det hände.

Försöka överleva

Torsdagen den 23 augusti 1973, började som en vanlig dag. Kristin Enmark ­hade klätt sig prydligt, i kjol och jumper. Och som vanligt tagit bussen från hemmet i Gustavsberg.

Omkring klockan 10 hade hon lämnat sin plats och gått in i banksalen för att prata med en manlig kollega som hon var förtjust i.

Det var då det small.

Kristin minns att hon kastade sig på golvet bakom desken. När hon vågade titta upp stod han där: mannen med k-pisten.

Mannen hette Janne Olsson och han skulle en kort stund senare ta Kristin och två av hennes kollegor; Birgitta, 31, och Elisabeth, 21, som gisslan.

Kristin minns att hon noterade att mannen verkade stissig. Hon bestämde sig för att försöka överleva genom att hålla sig lugn.

Och det skulle behövas. För snart skulle allt bli värre.

– Polisen kom snabbt till banken eftersom någon tryckt på larmknappen. Men då sköt Janne en polisman i handen, ­säger Kristin.

– Mina tankar tog helt slut. Hjärnan frös.

Fick känslan att det skulle ordna sig

Vad som hände sedan minns hon inte. Men hon vet att hon en stund senare satt på en stol, bunden till händer och fötter. Och att hon tänkte på sin familj och på sin uppväxt. Och så tänkte hon; ”det är alltså så här det slutar.”

Men Kristin dog inte. I stället började rånaren kommunicera med polisen. Han ville ha tre miljoner kronor, en flyktbil och han ville ha dit Clark Olofsson, en ökänd brottsling som Janne Olsson kände stor fascination för.

– När Clark dök upp blev jag fullständigt skräckslagen. Jag tänkte ”fan, nu blir det ännu värre.”

Men Clark Olofsson började med att lösgöra gisslan och talade lugnt. Det var då det väcktes. En känsla av att det kanske skulle ordna sig om hon höll sig till Clark.

De följande dagarna beskriver Kristin som en berg­ochdalbana. Hon berättar att Jannes oberäkneliga humör när som helst kunde triggas igång.

Då och då stördes den märkliga tillvaron av polisens fruktlösa försök att förhandla med Janne.

– När de började borra i taket på valvet blev Janne ursinnig och tvingade oss att lägga oss precis under. Det var vansinne, vi kunde ju ha dött om vi hade träffats av betongblocken som rasade ner.

Var arg på Palme

Enligt Kristin försökte Clark Olofsson få ett slut på dramat genom att garantera gisslans liv om polisen kunde ge honom, Janne och två ur gisslan fri lejd.

Det gick polisen inte med på. I stället kopplades dåvarande statsminister Olof Palme in. På en ljudinspelning säger Kristin Enmark följande till Olof Palme:

”Jag är besviken på dig. Ni sitter och schackrar med våra liv. Kan ni inte låta mig, Elisabeth, Clark och rånaren få ner pengarna och två pistoler som dom begär? Så får vi åka iväg. För det vill jag och jag litar på dom. Nu ordnar du att det är klart. Eller också kommer du hit och byter ut dig mot oss. Hejdå och tack för hjälpen!”

– Jag förstår att det inte kan ha varit lätt för honom. Men just då ville jag bara få ett slut på situationen. Jag var jättearg på Palme.

Sex dagar efter att Janne Olsson tagit kontroll över banken fick dramat sin upplösning. Eftersom alla förhandlingsförsök hade misslyckats bestämde sig polisen för att skicka in gas i valvet, genom de hål man borrat i taket.

– Planen var att vi skulle tuppa av. Polisen hade räknat ut att de skulle ha 15 minuter på sig att få ut oss därifrån.

Men beräkningen visade sig vara fel, ingen tuppade av. I stället gav Janne upp när den giftiga gasen började spridas inne i valvet.

– I dag ser jag polisens agerande som ett rent mordförsök, säger Kristin.

– Vi hade ju kunnat bli förgiftade och dött. Jag tänker att det faktiskt var viktigare för polisen att få ett slut på situationen, än att vi skulle komma levande därifrån.

Svårt att prata om upplevelserna

Efteråt syntes Kristins bild i alla tidningar. Alla pratade om Norrmalmstorgsdramat och Stockholmssyndromet. Alla – utom Kristin, som tystnade.

– Jag minns att jag hade väldigt svårt att prata om mina upplevelser, och om hur rädd jag varit. Det var som om orden inte fanns.

Inte ens när hon långt senare mötte Olof Palmes blick i rulltrappan på Åhlens gav hon sig till känna, hon vände bara bort blicken och gick därifrån.

– Jag var ju arg på Palme och upplevde att det fanns en obehaglig samhällsattityd gentemot mig och de andra i gisslan. Andra beskrev vad vi hade varit med om. Men ingen frågade mig.

Våren 1974 dömdes Janne Olsson till 10 års fängelse, medan Clark Olofsson friades i hovrätten. Kristin minns att hon satt och tittade på Clark i rättegångssalen. Och att hon ville prata med honom. Kanske tacka honom för det lugn han uppvisat i valvet.

– Jag kände en slags samhörighet med honom. Vi hade ju varit med om en svår situation tillsammans.

Funderade du aldrig på att söka upp honom?

–  Jo, men hur hade det sett ut? Folk tyckte ju att han var en livsfarlig förbrytare. Och jag hade ju utmålats som ett syndrom.

”Jag blev kär i honom”

I stället blev det Clark Olofsson som tog första steget och hörde av sig. Kristin ler vid minnet av den glädje hon kände när hon fick det där första brevet ifrån honom.

– Jag blev jätteglad, men förvånad. Jag hade ju aldrig förväntat mig att han skulle kontakta mig.

Sedan fortsatte brevskrivandet i smyg, utan att någon visste. Och breven ändrade snart karaktär. Även om Kristin inte i detalj vill berätta, säger hon:

– Det blev snabbt tydligt att det fanns en stark attraktion mellan oss. Undertexten var glasklar.

Och du berättade inte för någon?

– Nej, herregud. Jag förstod ju vad folk skulle tro. I allmänhetens ögon var ju Clark livsfarlig. Men min mamma visste nog.

I ett av sina brev skrev Clark Olofsson att han snart skulle få permission. Kristin kände att det var dags, hon ville träffa honom.

Deras möte slutade med en hotellnatt i Norrköping – och blev upptakten till vad som i boken beskrivs som en flera år lång kärlekshistoria.

– Jag blev kär i honom, det förnekar jag inte. Men samtidigt fanns det aldrig ett ”vi”. Dels ­hade Clark en fästmö, sedan var han kriminell, och med tanke på hela situationen så blev det aldrig ­möjligt för oss.

Fortfarande kontakt

Trots det fortsatte Kristin och Clark att träffas.

Har ni fortfarande kontakt?

– Ja, men det var många år sedan vi hade en sexuell relation. I dag tänker jag på Clark som en av de viktigaste personerna i mitt liv. Han har alltid behandlat mig väl, oavsett vad folk tycker.

Samtidigt vill Kristin understryka att hon inte ställer sig bakom hans kriminella liv. Och att hon aldrig haft någon insyn i det.

– Clark har gjort saker som jag inte tycker är okej, det vill jag verkligen säga. Men vår kontakt har varit på en annan nivå, bortom allt det där.

Du skriver i boken att ni under en period försökte skaffa barn tillsammans.

– Jag var barnlös och längtade efter ett barn. Så vi försökte. Det skäms jag inte för, även om jag i dag tycker att det var en fruktansvärd idé.

Fyrtiotvå år har gått. Världen sa sitt om Norrmalmstorgsdramat, för länge sedan. Kristin sa ingenting, och egentligen har få personer vetat hur dramat egentligen fortsatte att utveckla sig, bakom tidningsrubriker, dokumentärer och syndrom.

– Men nu har jag berättat vad som egentligen hände, och hur dom där sex dagarna i valvet fortsatte att påverka mitt liv.

Kristin stoppar in en ny snus och säger:

– Clark har faktiskt uppmuntrat mig att skriva boken. I sitt senaste brev skrev han så här; ”jag hoppas att dina ord blir emottagna med vänlighet och allvar och förståelse”.

Kristin tittar på mig och ler.

– Det tycker jag var väldigt fint skrivet.

Annons: Här kan du köpa Kristin Enmarks bok

Norrmalmstorgsdramat - sex dagars skräck

Den 23 augusti 1973 går Jan Erik ”Janne” Olsson, en fånge på permission, in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg beväpnad med en k-pist.

En polis som snabbt är på plats beskjuts och skottskadas i handen. Janne tar tre kvinnor som gisslan; Birgitta Lundblad, 31, Elisabeth Oldgren, 21, och Kristin ­Enmark, 23.

Olsson kräver att Clark Olofsson förs till honom. Han kräver även tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil.

Clark Olofsson hämtas av polisen från fängelset i Norrköping, efter ett regeringsbeslut. Väl på plats finner Olofsson ytterligare en banktjänsteman, Sven Säfström, 24, som införlivas med gisslan.

Rånarna och gisslan barrikaderar sig i bankens valv. Två polismän lyckas smyga in i banken och stänga dörren till valvet.

Den 26 augusti borrar polisen ett antal hål i taket på bankvalvet som först ­används för att föra ner en kamera och sedan, den 28 augusti, för att släppa in gas i valvet.

För att hindra polisen från att använda gas tvingas gisslan under perioder stå längs väggarna med snaror runt halsen så att de skulle strypas om sövande gas sprutats in i valvet. Två gånger skjuter Janne Olsson upp genom hålen och vid det andra tillfället träffas en kriminaltekniker i handen och ansiktet.

Vid två tillfällen talar Olofsson, Olsson samt två ur gisslan med dåvarande statsministern Olof Palme.

Dramat upplöses efter sex dagar i och med att polisen sätter in gas. Varken rånarna eller gisslan skadas.

Under rättegången tar samtliga ur gisslan Clark Olofsson i försvar.

Kristin Enmark

Kristin Enmark.

Namn: Kristin Enmark.

Ålder: 65.

Familj: Sonen Adam 23.

Bor: Strax utanför Stockholm.

Gör: Arbetar dels som familjerådgivare i Huddinge kommun, dels privat med individual- och parterapi.

Aktuell: Har i samarbete med Gunnar Wesslén skrivit boken ”Jag blev Stockholmssyndromet - Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson”.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM