Hatarna på Flashback: Därför gör vi det

avIda Persson

De hatar och mobbar mordoffer, tv-kändisar och helt vanliga människor på nätet - gömda bakom anonymitet.

Aftonbladet har tagit del av Flashback-hatarnas historier.

– Känslan av att kunna se sina egna ord skrivna på ett forum som hela världen kan läsa är enorm. Titta, tänker man för sig själv, det där har jag skrivit. Jag har makt, skriver "Erik".

I ett mejl till Aftonbladet beskriver han en nedåtgående spiral. Hur han började skriva oskyldiga inlägg, som blev grövre och grövre.

"På något sätt dras man med i jargongen och ju mer man skriver ju djupare sjunker man ned i ordval och förstärkningsord man annars inte ens skulle våga tänka. Att använda ord som Neger och Blatte blir därmed inte på något sätt konstigt. Forumet formar en", skriver han.

"Ångrar allt jag skrev"

Skammen kom först när han slog av datorn. Några timmar senare var han tillbaka.

"Det blir som att spela ett dataspel, man blir en figur, man ger sig en roll i spelet utan att tänka på vad man egentligen skriver och vad skrivandet får för konsekvenser för de som läser."

"Känslan av att kunna se sina egna ord skrivna på ett forum som hela världen kan läsa är enorm. Titta, tänker man för sig själv, det där har jag skrivit. Jag har makt."

Flera andra beskriver känslan av att befinna sig i en "låtsasvärld".

"Jag skrev helt sjuka saker för några år sedan på Flashback. Det var inte "på riktigt" tyckte jag, eller inbillade mig då. Kändes mest som en "kul grej" för att chocka och uppröra. Söka uppmärksamhet så att säga", skriver en anonym läsare.

Personen beskriver hur hatet fick konsekvenser i verkliga livet.

"Folk fick reda på vem jag var och jag blev både hotad och avskydd. Det hänger kvar än idag. Folk glömmer inte. Jag ångrar allt jag skrev."

"Blir ofta skamsna"

Johan Waara är legitimerad psykolog som studerat näthatet sedan mitten av 2000-talet. Han drar vissa paralleller till spelberoende.

– Du kanske går in och skriver att man bör döda små kattungar. Nästa gång söker du en större kick och skriver i stället att man bör våldta alla barn från Somalia. Det är en ständig jakt efter den där jungfrusilen.

Anonymiteten gör det lättare att ta första steget.

– Man kan dra en historisk parallell till ett klotterplank. Om du skriver något hatiskt på ett klotterplank signerar du sällan med ditt namn. Skillnaden är att näthatet når ut till hela världen och ligger kvar väldigt länge.

Även han beskriver hur hatarna hamnar i en ond cirkel.

– De tar inte avstamp i de mest extrema uttalandena. Det är en eskalering. Man kan likna det vid att göra en karriär. Ju mer hejarop de får, desto mer tar de i. De som avslöjas blir ofta väldigt skamsna och ångrar vad de skrivit.

Hur ska man göra för att sluta?

– Man kan försöka distrahera sig från det, stänga av datorn när känslorna bubblar upp. En del av de här personerna behöver kanske till och med söka hjälp från en psykolog.

ARTIKELN HANDLAR OM