Kalla handen-kriget hotar Sverige

Av: Lena Mellin

Publicerad:
PROTEST I går vägrade Frankrikes president Nicolas Sarkozy ta premiärminister David Cameron i hand eftersom Storbritannien inte tänker ingå i det nya EU-samarbetet för att stärka euron. Redan på förra toppmötet, i oktober, bråkade de. Då sa Sarkozy: ”Vi är dödströtta på att höra dig kritisera oss och tala om för oss vad vi ska göra”.
Foto: Foto: GEERT VANDEN WIJNGAERT/AP
PROTEST I går vägrade Frankrikes president Nicolas Sarkozy ta premiärminister David Cameron i hand eftersom Storbritannien inte tänker ingå i det nya EU-samarbetet för att stärka euron. Redan på förra toppmötet, i oktober, bråkade de. Då sa Sarkozy: ”Vi är dödströtta på att höra dig kritisera oss och tala om för oss vad vi ska göra”.

BRYSSEL. Här är bilderna som bevisar djupet av den europeiska krisen. Frankrikes Nicolas Sarkozy vägrar ta Storbritanniens David Cameron i hand.

EU tycks vara på väg att falla i bitar.

Cameron får nöja sig med att klappa Sarkozy på armen.

Om medborgarna har synpunkter på mötesformerna skulle inte förvåna. 27 regerings­chefer och andra EU-potentater träffas för att äta middag och tala om allvarliga saker.

Tio timmar senare, klockan fem på morgonen, vacklar de ut och säger att de kanske är överens om förslag som ingen hade en aning om när de kom till maten.

Så styrs EU just nu. Det ingjuter viss skräck.

Den uppgörelse Fredrik Reinfeldt och de andra hade med sig på middagsservetterna sönderfaller i två delar. Den krisande ekonomin. Och EU-samarbetet. För Sverige är båda viktiga.

Kortfattat kan situationen beskrivas så här. Tyskland, som gav upp sin starka D-mark till förmån för euron, har ingen lust att se värdet av den nya valutan gröpas ur för att andra euroländer missköter sig.

Dagens stabilitetspakt, som föreskriver låga budgetunderskott och måttliga statsskulder, har ­inte fungerat. Praktiskt taget alla euroländer har ostraffat brutit mot reglerna.

På fransktyskt initiativ bildas nu en organisation utanför EU med strängare regler (se fakta­ruta). Den omfattar åtminstone de 17 euroländerna. Kanske nio länder utan euro ansluter. Storbritannien står utanför, det gjorde premiärminister David ­Cameron klart i går. Det förargade alltså den koleriske franske presidenten.

Ett tydligare tecken på sammanfall har sällan skådats. EU är i sin viktigaste fråga, att förhindra nya skuldkriser, styckat i tre delar. Men försöker utåt upprätthålla skenet av enighet.

Därutöver ska 7 000 miljarder kronor ­pytsas in i fonder. De ska bilda en ”finansiell brandvägg” som i bästa fall förhindrar nya räntekriser.

Efter ett mycket framgångsrikt 1980- och 1990-tal, då bland ­annat den inre marknaden, ­euron och ”the big bang”, utvidgningen med tio länder från främst öst- och centraleuropa, sjösattes har samarbetet inte bara gått i stå. Det har utvecklats till ett EU i två hastigheter (eller från i går, tre).

Det sammanhållande kittet i höghastighetsgruppen, euroländerna, består främst av rädslan för vad som ska hända om den ekonomiska avgrunden öppnar sig.

För svensk del kan det här bli väldigt tråkigt. Vi riskerar att marginaliseras, tappa inflytande.

Redan nu har euroländerna en egen ordförande, luxemburgaren Claude Juncker. Han leder möten före de ordinarie finansministermötena med Anders Borg. Han ingår också i en ­liten exklusiv grupp som förbereder toppmötena.

Nu finns dessutom planer på att euroländernas regeringschefer ska ha egna toppmöten två gånger om året. Där är inte Fredrik Reinfeldt välkommen.

Fredrik Reinfeldt har nu ­inlett operation övertalning av Angela Merkel, Finlands Jyrki Katainen och Nederländernas Mark Rutte för att minimera skadorna av att inte ingå i höghastighetsgruppen. Han vill att länder utan euro antingen ska få närvara vid euromötena. Eller få en fyllig rapportering.

På euromötena kommer nämligen närliggande frågor som den inre marknaden, bank- och budgetregler, gemensamma institutioner att ­behandlas. Reinfeldt befarar att det då i realiteten tas beslut som resten får finna sig i.

Sverige ska vara med där ­besluten fattas. Det var ja-sidans viktigaste argument i folkomröstningen om EU för 18 år sedan. Nu ser krisen ut att leda Sverige ut ur de sammanträdesrum där centrala beslut för ett litet exportberoende land fattas.

Publicerad: