Mejla

Ylva Sanfridson

Ska nödig nummer tre vänta ut oss?

Publicerad:
Uppdaterad:
Ylva Sanfridson 40, informatör.

Shit. Varför ska det vara så svårt? När mina barn var riktigt små var ett av de stora samtalsämnena deras bajs. Konsistens, färg och frekvens. Vi avhandlade det obesvärat över en fika medan vi lärde känna varandra i mammagruppen.

Lika obesvärad är jag inte när jag måste gå på toa offentligt. Speciellt inte på jobbet där väggen mellan de två båsen i damernas kapprum är tunna som Edet kräpp. Och det är en stor glipa mellan dörr och golv. Och kapprummet dessutom ligger mitt i en lång korridor.

Men det börjar ovanligt bra. Jag tar mig in i kapprummet osedd. Ingen där! Men just när jag lagt papper i toan hör jag att dörren till kapprummet öppnas och någon går in i båset bredvid. Det är knäpptyst. Vi vet båda att vi hör varandra. Jag inväntar hennes plums, plask eller spol. Hon väntar på mig.

Dörren till kapprummet öppnas igen. Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Ska nödig nummer 3 vänta ut oss, eller gå och komma tillbaka senare? Jag har fryst mig själv i en hukande position. Brallorna nere. Situationen känns aningen löjeväckande. Steg avlägsnar sig och en dörr slår igen. Hon gick. Puh!

I båset intill är det lika tyst fort­farande. Vad GÖR människan? Har hon tuppat av? Det här är ju fånigt. Herregud, det är en toalett. Jag gör vad jag ska så omärkligt det går.

River papper försiktigt så det inte ska höras hur mycket och avslöja mig. Lukten är tyvärr inte lika försynt.

Sen snabbt upp med jeansen, ut ur båset och tvätta händerna utanför. Kollegan fortfarande tyst i sitt bås. Ännu större toanoja än jag uppenbarligen. Nu måste jag skynda mig så jag hinner ut innan hon kommer för att tvätta sina händer. Hon får inte se mig. Och jag vill inte att hon ska ana att jag vet vad hon gjort. Jag kastar mig ut i korridoren samtidigt som jag hör låset till det andra båset vridas om.

Att något som är fullkomligt naturligt och alla gör ska vara så jobbigt. När blev det så? Är det en typisk tjejnoja? Det måste ju vara ett modernt problem. Förr fanns ju utedass med två eller fler hål i rad. Jag får kanske vara glad för den där Edet-väggen på jobbet ändå … Tänk om den hade rationaliserats bort när stammarna byttes. I nån slags gemensamhetsskapande åtgärd.

Lära känna varandra. Snacka lite skit. Konsistens, färg och frekvens. Nä, gränsen går vid bebisbajs. Mer vill jag inte veta.

avYlva Sanfridson

Publicerad: