Framtiden blir mycket underhållande

Publicerad:
Uppdaterad:
Christian Wåhlander 44 år, gift och har två barn som blivit ungdomar. IT-konsult.
Christian Wåhlander 44 år, gift och har två barn som blivit ungdomar. IT-konsult.

Året är 2057, och jag är 93 år. Ni känner mig nog inte. Inte än.

Jag säger "morgonsändning" för att starta upp kamerorna i huset. Jag har inte så många tittare på min kanal, de flesta har fullt upp med sina egna sändningar, men jag tänker i alla fall att de som tittar på det här kommer inte att bli besvikna.

Utbudet på de 17 miljarderna kanalerna (varje nyfödd får ju en egen kanal såklart) varierar inte så mycket egentligen, mycket live-mord och dylikt, men jag har alltid kört min egen, lite lugnare, stil.

Det våldsammaste jag bjudit på hittills är när jag snubblade i en trappa för ett par år sen och bröt bägge benen. Den sändningen cirkulerade ett tag på födelsedagsfester, som lättare underhållning.

Annars gör jag mest simpla grejor, som att bränna armarna med svetslågor, strypa husdjur och skjuta mig i ansiktet med luftpistol.

Nåväl, läkarna fick kapa bägge benen helt och hållet, jag ville avstå bedövning, för att kunna få fler tittare, men de vägrade.

De trodde inte att jag skulle klara det, de tyckte jag var för gammal. Det kan jag inte förlåta dem för, och jag sa också till dem att det skulle bli snygg sändning om jag fick dö på operationsbordet.

Men nu är det dags för mig att bli kändis på riktigt.

Jag har inrett ett rum med skärande laser, och dit kommer mina barn och barnbarn att gå in när de kommer hit om en stund. Jag har lockat dem från sina fästningar genom att säga till dem att jag ska offentliggöra hur arvet efter mig ska fördelas.

Dollars är det enda som får dem att komma hit.

När de satt sig ned kring bordet säger jag till dem att jag måste gå på toaletten. I stället rullar jag in med rullstolen i sovrummet, där jag ser dem på projektionen.

Sen kommer jag att säga "Lås vardagsrummet", vilket gör att de plötsligt är fängslade därinne.

Med min gamla hand trevar jag under rullstolens armstöd och trycker in en knapp: laserstrålarna börjar jobba. De är finurligt gjorda, armaturerna vrider sig åt alla möjliga och omöjliga håll för att ge spännande snittytor.

Efter några minuter trycker jag på knappen igen, och de dödsbringande strålarna upphör.

Jag låser upp rummet och åker dit. Därinne ska jag försöka att köra runt några varv, och dra några roliga skämt om hur girighet inte lönar sig.

Det borde ge en massa dollars, det är något nytt och uppfriskande.

Vänta lite nu: jag hör hur de är på väg in…

Christian Wåhlander

Publicerad: