Djurskydd

Skulle rädda nödställda djur – fick djurförbud

Prisade föreningen vanvårdade får, grisar och hästar

Av: 

Sara Milstead

NYHETER

Det skulle bli lantbruksdjurens paradis på jorden.

Gotlands djurfristad samlade in hundra tusentals kronor i donationer för att ge dumpade och åldrande individer en ny chans i livet.

Men allt gick fel.

Nu har ägaren fått djurförbud och tjurarna, suggorna och fåren är avlivade.

En kutryggig kvinna i 70-årsåldern går ut för att ge gårdens grisar en kartong med äpplen. Hon tar med sig en kniv för att skära frukten i bitar. Då omringas hon av fyra poliser, djurskyddsinspektörer, veterinärer och representanter från Länsstyrelsen.

De har beslutat att omhänderta eller avliva samtliga djur på den gotländska gården.

Ann-Sofi, kvinnan med äpplena, backar och försöker kommunicera att hon inte har några onda avsikter med kniven. Länsstyrelsen håller henne tillbaka. Gården spärras av.

Sedan skrider myndigheterna till verket. Flera av djuren avlivas på plats. Grisarna är så gamla och sjuka att de inte orkar resa sig upp. De försöker förgäves att få Elsa, en stor sugga, att komma på benen. Suggan vägrar och skjuts där hon ligger i den tjocka halmen.

En annan gris skakar i hela kroppen, som av feber.

En sugga har svårt att äta och skakar i hela kroppen, som av feber. Flera av grisarna bedöms som gravt överviktiga av Länsstyrelsen och så sjuka att de avlivas på plats.

Samma sak med flera av ”pensionärerna”. Det är gamla får, omhändertagna eller övergivna köttdjur som levt i flera år i ett tält med flera meter tjock halm. Veterinären bedömer att de har så svårt att gå och ser så eländiga ut att även dessa får somna in.

Tjurarna i sitt hägn är visserligen friska, men så förvildade att Länsstyrelsen inte vågar hantera dem. Högst i rang och kung i flocken är Dante, en vit tjur av fjällras.

Det sägs att bara Anna, kvinnan som drivit Djurfridstaden, kan hantera honom. Hon kunde plocka fästingar och klia honom närhelst hon ville. Men Anna kan inte hjälpa Dante nu. Hon har fått djurförbud och får inte vistas på gården. Den vita kungen avlivas i hägnet.

Några djur, som hundar och hästar, omplaceras hos en ny ägare. Men för många finns inga sådana alternativ.

Dante, den vita mytomspunna tjuren, dagarna innan Länsstyrelsen beslutar att avliva honom. Myndigheten klarade inte av att hantera honom.

Hur kunde det bli så här?

De enorma ägorna med låga tallar, myrar och ängar skulle bli djurens paradis på jorden.

Men nu är gården öde och tom – och en fristad endast för stora råttor.

Hur kunde det bli så här? När blev djurräddaren en djurplågare? Och var går gränsen för vad som är djurplågeri?

Svaret beror, som så ofta, på vem du frågar.

Ann-Sofi och Marie-Therese har båda tillbringat mycket tid på gården de senaste två åren.

Vi träffas en solig kväll i Visby. Båda kvinnorna är dämpade. Det är dagen efter Länsstyrelsen genomfört avlivningarna på gården.

– Det känns hemskt, säger Ann-Sofi och slår sig ner vid bordet på kvällsserveringen.

Berättelsen om Djurfristaden tar sin början runt 2014. Anna, som skulle bli den som drev föreningen, fick en flock får från en bonde på fastlandet. Djuren skulle ha gått till slakt och fick följa med till Gotland till en gård som Anna tillåtits att förvalta.

Fler djur anlände snart till gården, bland annat fyra grisar och en gammal travare, Melissa.

Snart skapades en vision om att bilda en fristad där utsatta och övergivna djur skulle få ströva fritt på ett naturligt sätt.

Den stora gården på Gotland skulle bli paradiset för gamla och dumpade lantbruksdjur. I dag är den helt tyst och öde.

Via sociala medier publicerade föreningen idylliska bilder på gårdens djur och människor. Tack vare sajter marknadsföringen lyckades föreningen locka faddrar som donerade pengar årligen. Som mest hade Djurfristaden över 500 personer som regelbundet skänkte pengar för att hand om djuren och tusentals kronor droppade in till föreningen.

Ryktet om fristaden spreds och Anna fick allt fler samtal om djur i nöd.

– Hon fick bland annat fyra fjälltjurar Anna hade lovat honom att de skulle få leva. Så de fraktades ner till djurfristaden och gick i en stor hage. Det var så Dante kom till gården.

Belönades för sitt arbete

Arbetet med Fristaden hyllades i medierna. I en artikel i DN från 2016 berättar föreståndarinnan om sitt liv på gården. Hon berättar att hon delar bostadshus med hönsen, som hon betraktar som familjemedlemmar. Samma år belönades föreningen med Djurens rätts utmärkelse Guldråttan för sina insatser för gamla och övergivna lantbruksdjur.

Men bakom kulisserna och de härliga djurbilderna i motljus hopade sig problemen, såväl ekonomiska som praktiska.

För att ta hand om alla kreatur, får och hästar kom volontärer till gården. De var ofta unga tjejer och fick ansvar för att hjälpa till med olika sysslor.

– Vi kan väl säga att många var lite trasiga själar. Anna fick aldrig den hjälpen hon behövde, säger Ann-Sofi.

Ann-Sofi kelar med ett av fåren, bara dagar innan Länsstyrelsens tillslag.

Det var också volontärer som tidigt slog larm till Länsstyrelsen om att allt inte stod rätt till på gården.

En av dem, vi kan kalla henne Linnéa, jobbade under hösten 2020 då en anonym anmälan kom in till myndigheten om vanvårdade djur.

– Mitt första intryck var att det var nedgånget, rörigt, med många råttor som sprang omkring, säger hon.

Linnea hade tidigare erfarenhet av hästar, men inte av lantbruksdjur. Hon ställde upp som frivillig arbetskraft och hade lockats av de ljuva djurbilderna. Men verkligheten visade sig annorlunda.

– I början var det andra personer på gården, men sen var det bara Anna och jag som skulle sköta alla djuren. Det var kanske 150 sammanlagt.

Föreståndarinnan, Anna, såg hon inte till.

– Hon ägnade hela nätterna åt de äldre fåren, ”pensionärerna”, och sov på dagen, säger Linnea.

En chock att se

När hon till slut upptäckte vad föreståndarinnan höll på med på nätterna började oroskänslorna att gnaga.

– Pensionärerna, de gamla fåren, låg på lakan som hon hade lagt dit för att de inte kunde gå och inte röra sig. De var upp-pallrade för att kunna äta och dricka. Hon sprang omkring och vände på dem, så att de inte skulle få ont. Det var som äldrevård för djur, säger Linnea.

Klövarna var förvuxna och förvridna, eftersom Anna ansåg att underlaget ändå var så mjukt att de inte behövde skötas.

– I början var det en chock att se, men Anna kunde prata för sig. Efter ett tag verkade allt naturligt, det var så här det skulle vara.

Linnea fick förutom djurskötsel i uppgift att ta bilder på gårdens djur för att lägga upp på Facebook för att locka nya faddrar. Föreståndarinnan Anna gav henne noggranna instruktioner om vad som fick fotograferas och inte.

– I dag har jag så oerhört dåligt samvete. Hur kunde jag låta det här fortgå? Hur kunde jag inte säga någonting? Säger Linnea.

Trots den enorma bördan blev djuren fler och fler. Tjuvparningar mellan baggar och får inträffade flera gånger, med resultatet att nya lamm såg världens ljus på gården.

– Anna blev lika glad varje gång. Hon sa att det var som en skänk från ovan, som en Guds gåva, säger Linnea.

Men hela historien tog en tvär vändning i september 2020. Då kom en anonym anmälan in om vanvårdade och gamla djur till Länsstyrelsen. Linnea var där när myndigheten kom på oanmält besök första gången.

– Jag minns det tydligt för jag var ledig den dagen och hade åkt in till Visby, efter att ha jobbat ensam 12 till 14 timmar om dagen på gården, säger hon.

”Jag var så manipulerad”

Anna ringde i panik och berättade att Länsstyrelsen stod vid grinden, men att hon vägrade släppa in inspektörerna. I väntan på att polisen skulle komma ville hon ha hjälp att gömma undan de gamla djuren så att de inte skulle avlivas. Linnea kastade sig in i bilen och körde tillbaka till gården.

– Jag var så manipulerad att jag gjorde som hon sa. Jag hade jobbat så länge och så nära djuren, säger hon.

Men Linnea kom för sent till gården. Djurinspektörerna visste vad de letade efter och hade hittat ”pensionärerna” i tältet.

– De tappade hakan, de blev så jäkla chockade. Fem, sex får kunde inte ställa sig upp. Dem fick man vända och vrida på, som på ett äldreboende. Ett tiotal får inte kunde veckla ut sina framben alls, utan de gick på armbågarna framåt.

Inspektörerna kallade snabbt in en veterinär och beslöt att avliva de sjukaste fåren.

Poliser samlas vid gården när Länsstyrelsen slår till mot gården och vanvården.

Men det var inte bara får som for illa. Även en av hästarna var i mycket dåligt skick. Musqot, halvblodshästen, hade så svår fång – en smärtsam inflammatorisk sjukdom i hoven – att hovbenet blivit deformerat.

Länsstyrelsen utfärdade ett djurförbud mot Anna, som fick valet att lämna gården eller avyttra djuren. Hon valde då att hålla sig från Fristaden.

Men djuren var föreståndarinnans liv, och Anna klarade inte att hålla sig borta från gården. I oktober, när myndigheten åter gjorde besök på gården, blev hon påkommen med att ha brutit mot förbudet. Enligt Länsstyrelsen ansågs det bevisat att hon stadigvarande hade uppehållit sig på gården och tagit ansvar för djurens skötsel. Därmed beseglades Fristadens öde och föreningen lades ner.

För Linnea och flera andra volontärer som Aftonbladet varit i kontakt med är sorgen tung. Drömmen gick förlorad, deras fyrfota vänner som de kämpade för och tog hand om är borta. Särskilt stor är saknaden efter den vita tjuren, Dante.

– Han var så fin. Det var en av de finaste individerna jag har träffat, säger en av dem.

Linnea söker tröst i det faktum att flera av djuren, bland annat två små grisar, fått en andra chans i livet och kommit till kärleksfulla hem.

– Det är så glädjande att se, säger hon.

************

Solen är nere i nivå med ringmuren. Ann-Sofi och Marie-Therese kisar mot solen som blänker i havet. De reflekterar över vad som gick snett med Djurfristaden.

Annas psykiska ohälsa, alldeles för många djur och för många och interna konflikter är några av de faktorer som ligger bakom att det blev som det blev.

Men de är också övertygade om att Länsstyrelsen i Gotlands län också motarbetat hela idén med Djurfristaden. Att rädda lantbruksdjur och låta dem bli gamla och skröpliga har inte setts med blida ögon, hävdar de.

– Här på ön ska man inte ha får som är lite till åren, det är produktionsdjur, säger Ann-Sofi.

Förmänskligat djuren

Men den beskrivningen håller inte Sanna Palomaa på Länsstyrelsen i Gotlands län med om.

– Nej, vi som myndighet måste agera efter lagar och regler. Lagen är framtagen baserad på grundkunskap om djurens välbefinnande. Vi ska inte tolka lagen på något annat sätt, säger hon.

– Själva idén med en fristad för lantbruksdjur är fin, men man måste kunna ta hand om dem.

Enligt Sanna Palomaa har de som drivit Djurfristanden känslomässigt förmänskligat djuren med allvarlig vanvård som följd.

– De har ett synsätt om att lagen inte är vad den borde vara, att man inte ska döda djur. Att djur är människor. De ser djur på samma sätt som människor.

Är det ett farligt synsätt?

– Jag kan inte uttala mig generellt, men det är klart att det i det här fallet inte varit bra att likställa djur med familj eller vänner, rent känslomässigt. Det är inte så lagen fungerar.

Den allvarligaste bristen, anser hon, är inte att djuren varit gamla, utan att de inte behandlats för sina krämpor och avlivats när de blivit alltför sjuka.

– Grisarna har varit väldigt överviktiga. Man hade inte klippt klövarna på fåren, något som gjort att de har gått snett och fått sneda ben.

– Vi har haft veterinärer ute som gjort bedömningar i olika omgångar. Grisarna avlivades på plats, några kunde inte stå upp och någon hade feber.

Hönsen, som vandrat fritt på gården och även bott i bostadshuset, omplacerades.

Anna själv vill dock framhålla vad hon anser vara myndigheternas felhantering av fallet. I ett flertal SMS beskriver hon vad som hänt som ett övergrepp på henne och djuren.

I ett av dem skriver hon att ”jag lider av posttraumatisk stress efter detta halvår av häxjakt och väldigt obehagliga upplevelser.”

Hon skriver också att ”det viktiga i detta är att visa på myndigheters maktmissbruk och att människor är lurade, det är inte så att djur får bete sig naturligt”.

På frågan vad hon själv har för ansvar för det som hänt svarar hon via mejl:

– När pandemin kom fick jag flera kollapser, men var tvungen att arbeta ändå eftersom vi inte var så pass många på gården att jag kunde vara ledig fast jag var svårt sjuk.

Det ledde till att hon tappade perspektivet, hävdar hon.

– Varje dag var bara en kamp för överlevnad. Vi hann inte med att klippa fårens ull och klövar ordentligt, men vågade inte ta in hjälp eftersom fårklippare var smittade av corona och några hade långtidscovid.

– Ja, det fanns brister, vi räckte inte till, men inte alls i den omfattning att det skulle leda till ett djurförbud. Alla djur har haft tillsyn dygnet runt och fått betydligt mer vård än några andra lantbruksdjur på Gotland.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.

ANNONS EXTERN LÄNK

Snabba leveranser & 1300 monteringspartners - Beställ vinterdäck tryggt och enkelt hos Dackonline här

Dackonline SE

Publisert:

LÄS VIDARE

Lantbrukare polisanmäld för djurplågeri

ÄMNEN I ARTIKELN

Djurskydd

Visby

Gotland

Djur & natur