”Vi kan inte flytta härifrån – då får vi lämna Sverige”

”Vi kan inte flytta härifrån – då får vi lämna Sverige”

VINTERSAGA – HEMVÄNDARNA #6

av Simon Bank och Magnus Wennman

”Vintersaga”.
Ted Ströms klassiska låt från 1984 är en ömsint berättelse om Sverige. Ett vemodigt, vindpinat land i norr, där vanligt folk stretar sig fram och gör så gott de kan.

År 2022 är det val i Sverige. Stora politiska frågor, som får konsekvenser för alla invånare.

Aftonbladet lät några av sina främsta profiler åka hem till orterna de kommer ifrån och ge röst åt dem som valet handlar om.
De som stretar sig fram och gör så gott de kan, en vinter i Sverige 2021.

Rosa himmel över molnen, snövitt under. Jag guidar fotografen Magnus Wennman och hyrbilen förbi pappas hus mellan kyrkan och prästgården, innan vi släpper av min sexåriga dotter hemma hos min mamma.

Det var midsommar senast jag var hemma, att komma hem är alltid att åka till två platser och tider som existerar parallellt. Jag tänker på vad Anders Paulrud skrev innan han försvann, i romanen ”Ett ögonblicks verk”:

De händelser som stannar kvar i en och som man bär med sig till slutdagarna är egentligen inga minnen. Minnen är avlägsna och vaga, ofta felaktiga, ett slags tillrättalägganden av vad som verkligen inträffade.

De riktigt avgörande händelserna, skrev Paulrud, de som lever vidare i ens kropp och huvud, kan aldrig bli minnen. De lever ju, de rör sig, fortsätter påverka.

Vi parkerar vid kyrkogården i Kinna, letar bord inne i värmen på Skrädderiet på Kyrkogatan, ett kafé som öppnade i en gammal skrädderiaffär samtidigt som jag köpte min första lägenhet i Stockholm. Plädar, kristallkronor och allmogemöbler, förstugan tapetserad med gulnade tidningsklipp från nedlagda lokaltidningar.

Det finns inte en centimeter av de här gatorna som inte är minnen, infrusna i is. Precis utanför skallade Pelle mig över näsan, på skämt, så att den sprack en sen Lucia-natt på folköl. Ett par meter till vänster började jag i Strömskolans första klass och älskades sönder av fröken Karna. Där borta på Gökgatan ligger elskåpet som är en del av Bank-familjens mytologi, det som pappa fastnade i som barn (vilket så när ställde in alla fortsatta historier om familjen Bank).

Kinna är både ett stelnat minne och något som lever i kroppen och huvudet, som aldrig kan bli ett minne.

Samma dikotomi är en av vår tids avgörande politiska frågor. Vi lever i en tid som präglas av permanent nostalgi, av en utbredd känsla av att något abstrakt och heligt gått förlorat och måste räddas. Make America/Sverige/Kinna Great Again.

Vi vill ha det tillbaka! Vad? DET!

Mitt Kinna är ett Bullerbyn med fotbollen, pingisen och familjen, folkrörelser och fabriker, bruket och vaga minnen av bandy när vintrarna var kalla.

Jag fattar att det finns ett till, jag har vänner och föräldrar som lever och rör sig här. Jag ska återvända till pingisen och fotbollen, men först slås kafédörren upp och ett stort, blont leende kommer in.

Det har gått åtta år sedan en 29-årig Lisa Dahlberg blev historisk som Marks kommuns yngsta kommunalråd någonsin. Det har gått ett par månader sedan hon bestämde sig för att sluta, att inte komma tillbaka efter sin senaste föräldra­ledighet. Yngsta dottern, hennes tredje barn, fyller snart ett. Mormor barnvaktar, Lisa är glad.

– Jag känner mig så jäkla fri nu. Det är så skönt. Jag har inte varit utsatt för så mycket jobbigheter eller så, men jag kan inse det nu: hur det var att känna att varje gång telefonen ringde så var det något som hade hänt, den där känslan av ansvar.

I nio år har hon varit tjänstledig från jobbet som social­sekreterare, men hon vet inte om hon tänker börja igen.

– Jag vill inte riktigt tillbaka, säger hon. Jag jobbade med utredningar om små barn och känner att jag inte riktigt skulle fixa det längre. Jag har blivit så gråtmild sedan jag själv fick barn. Bara tanken på att åka till BB och omhänderta ett barn… det går inte.

Så om ett par timmar ska hon på en jobbintervju, en kuratorstjänst. Nya tag. Hennes make Ulf står som reserv på socialdemokraternas riksdagslista, det kommer att dyka upp en ledig plats för en kvinna, men politiken får ligga på is.

Fast det gör den ju aldrig.

Lisa Dahlberg fastnade tidigt för kommunpolitiken, gick på möten redan under skoltiden. På sistone har hon funderat mycket på varifrån intresset kom.

– Min mamma jobbade som skinnberedare på (garveriet) Elmo Kalv i Svenljunga. De vräkte ner kohudar i stora kar med kemikalier, utan skyddsutrustning. Vätskorna fanns där för att mjuka upp skinnet, men de mjukade ju upp hennes skinn också. Under hela min uppväxt hade hon eksem, förslitningar i hela överkroppen och sjukdomar som har påverkat henne under hela livet. I tonåren kände jag mest att hon inte hann med så mycket, det var tråkigt. Pappa jobbade borta, att mamma inte orkade nåt mer än att ta hand om oss tre barn var trist. Och så minns jag att det alltid var något slags story att pappa hade ramlat ner från ett tak, när jag var liten fattade jag inte vad det innebar, att han nästan dött när han föll från ett sex meter högt tak, utan ställningar och skydd. Han jobbade som takläggare i Småland, åkte hemifrån söndag kväll och kom hem på fredag hela min uppväxt.

Jag hade kompisar som hade det annorlunda, om de sa att de ville studera så skrattade deras föräldrar: ”jaha, du tycker att du är nåt?”

– Mamma och pappa skyllde aldrig på arbetsgivaren, pappa jobbade på ackord och visste att de inte hade tid att sätta upp en massa byggnadsställningar och skydd. De tjänade mer om de var snabbare. Någon gång i tonåren kunde jag lägga ihop allt det där med mina föräldrars arbetsliv. Skulle det vara så? Jag minns hur stolt mamma kunde vara över att de, som inte ens gått ut gymnasiet, kunde få tre barn som fått högskoleutbildning. Jag frågade vad hon hade jobbat med om hon kunnat utbilda sig, men det var aldrig någon som frågat henne vad hon ville med sitt liv.

Den fysiska insikten om att ett liv är politik?

– Ja. Jag ville ändra på det. Det var ju ingen naturlag att jag och mina syskon skulle få gå på högskolan.

Så varför fick ni det?

– Även om mina föräldrar aldrig fick en utbildning så var de alltid väldigt samhällsintresserade. Det var nyheterna klockan sex, det var pappa och jag som varje lördag åkte till biblioteket och lånade tjugo böcker… han hade nog läst varenda bok som fanns där. Hade jag skolarbete om någon nobelpristagare så gick pappa till bokhyllan och plockade ner en bok. Det genomsyrade allt, även om det aldrig fanns någon förväntan på att vi skulle läsa vidare. De tyckte att vi skulle göra det som var kul. Jag hade kompisar som hade det annorlunda, om de sa att de ville studera så skrattade deras föräldrar: ”jaha, du tycker att du är nåt?”.

 

Min mamma och pappa blev föräldrar samtidigt som Marks kommun bildades, 1971. De var knappt tjugo då, konstnärer med rötter i en skötsam sorts arbetar- och tjänstemannaklass. Ändå upplevde jag det som en outtalad självklarhet att jag och mina bröder skulle läsa vidare, flytta vidare. Det sas aldrig, det fanns ingen press och inga pengar, men det fanns ett slags riktning. Böcker, bildningsideal, början till ett kulturellt kapital.

När jag gick i gymnasiet var lokalerna i grannorten Skene slitna och nedgångna, jag var elevrådsordförande och minns möten med socialdemokrater och centerpartister som styrde kommunen och planerade för att bygga en ny skola. Senare kom elevstrejker, mögelskador, och så småningom en hypermodern, stor skola: Kunskapens Hus, med tusen elever.

– Om man jämför med rikssnittet så är det färre i Mark som har en högskoleutbildning, däremot tror jag att det är fler som har en gymnasial utbildning. Det fanns en tanke om att det nya gymnasiet skulle vara påkostat, att det var viktigt. Det skulle vara för alla. Och den är fortfarande fin.

– I de flesta mätningar så lägger vi mindre pengar på skolan än jämförbara kommuner. Vi har så många skolor, hade vi lagt ner ett par mindre skolor och lagt mindre pengar på lokaler så hade vi haft resurser att lägga på lärare. Det är ett val vi gjort. Vi lade ner Habyskolan, som hade 30 elever, och då var alla vansinniga. Då fick varje elev där fyra gånger så stora resurser som de andra skolbarnen. Det är inte rättvist.

De stora valfrågorna på riksplanet handlar om kriminalitet, trygghet och invandring. Det är inga stora frågor i Mark. Trygghetsmätningarna ger en ganska ljus bild, andra frågor är viktigare. Och blocköverskridande samarbeten har en lång historia, av nödvändighet.

– Jag tycker att vi har ett bra politiskt klimat. När jag träffar andra kommunalråd, framför allt i kommuner där de haft ett parti som styrt väldigt länge, så märker jag att de tagit sig stora friheter och blivit lite självklara, oavsett om det är socialdemokrater eller högerpartier. Vi har haft tre perioder av minoritetsstyren, och jag tror att det har varit bra. Man har varit tvungen att prata med alla, man kan inte bara avfärda minoriteten. Och även för oppositionen har det varit utvecklande, man har inte bara kunnat stå vid sidan om och gnälla. Man får hjälpas åt. Nu är vi i majoritet, men har försökt behålla det så mycket det går. Vi brukar ta några av KD:s eller M:s förslag till budgeten. Vi ska inte kasta ut den samverkan, det är mycket värt.

Och Sverigedemokraterna, finns det en röd linje?

– Vi samarbetar inte med SD, vi har inte samtal med dem. Däremot har jag som ordförande alltid sett till att alla har samma underlag, förutsättningarna ska vara rättvisa. I budgetförhandlingarna ska alla ha en plats, inklusive SD. När de var nya var det mycket de inte hade koll på, då såg jag alltid till att hjälpa dem. Jag är demokrat. Men samarbete? Nej.

Marks kommuns rötter går milslångt ner i textilindustrin, förläggarsystemet, fabrikerna. Torget mitt i Kinna är uppkallat efter Mor Kerstin, mytomspunnen förläggare under tidigt 1800-tal, och flera av de stora varumärkena finns kvar: Ludvig Svensson, Almedahls, Kasthalls mattor, Kinnalin som en avknoppning av Kinnasand. Mentaliteten präglas av driftighet, hårt arbete och hantverkskunskap. I dag är det också en pendlarkommun, strategiskt belägen mellan Borås, Göteborg och Varberg. Länsväg 156 ska breddas och dras om, min gamla högstadieskola har byggts om för 300 miljoner, med dubbla idrottshallar.

Vad är viktigast för dig nu, som trebarnsmamma snarare än politiker?

– Det är ju att nära och kära har det bra. Jag älskar ju att bo här! Jag bodde två år på Orust, när jag gick in i mataffären fanns ingen där som relaterade till mig, som pratade med mig. Jag tycker att det är värt jättemycket att känna igen människor. Och man låser inte dörren här, eller många gör inte det. Min familj och min släkt bor här, många av mina vänner. Jag är en nöjd människa.

Jag frågar Lisa Dahlberg vad hon hade gjort om Magdalena Andersson ringt och erbjudit henne en ministerportfölj. Vad hade hon önskat sig?

– Det skulle aldrig hända. Men jag gillar utbildningsfrågor och sociala frågor. Och jag tror att utbildning som är den stora, enskilda faktorn, som kan förändra människors liv.

Och förändring krävs, i tygriket också. Textilindustrin finns i själva blodomloppet, men hade den stelnat till minne hade den gått under. Innan vi skiljs åt pekar Lisa Dahlberg upp mot kyrkogården på andra sidan Kyrkogatan.

– Där ligger Ivan Ludvigson begravd.

Namnet Ludvigson är en ingång i en flerhundraårig historia om Kinna, om textilerna och förändringarna. Själv tänker jag mest på ljudet av gnisslande gymnastikskor, doften av nylimmat gummi och lådor med tre gram tunga celluloidbollar.

Jag minns Kinna BTK. Jag tänker på pingis.

Familjen Ludvigson har drivit Ludvig Svenssons textilfabrik i fyra generationer, men det var väl inget jag tänkte på när jag såg Anders Ludvigson lira bordtennis när vi var små.

Han var fem år äldre än mig, flerfaldig distriktsmästare i åldersklassen under den blivande världsmästaren Peter Karlsson. Söt som socker var han också. Men det var ovanligt med kinnabor som gick på gymnasiet på Lundsbergs internatskola och sedan fick världen som arbetsfält. Nu är han tillbaka på hemmaplan, som vd för familjeföretaget som sedan ett par år styrs av alla tre syskonen Ludvigson: Ekonomen Anne, ingenjörerna Eva och Anders.

Anne tar emot oss utanför fabriken nere vid Häggån. Att Ludvig Svenssons en bit in på 2000-talet skulle vara en modern framgångssaga – omsättning en bit under miljarden, i en expansiv framtidsbransch – samtidigt som det alltjämt är familjeägt i fjärde generationen är unikt. Dessutom finns de fortfarande här, i Kinna.

– Maskinerna kan man alltid flytta. Men människorna… Om vi skulle flytta skulle vi inte ha en chans att hitta samma kunnande.

Anne Ludvigson vänder handflatorna uppåt och stryker fingrarna över dem.

– Det sitter här.

Men man kan inte ha förvaltningschefer som inte är härifrån, som inte står vid fotbollsplanen med ungarna. Hur ska du få in hjärta i det då?

Att gå genom varpsalar och färgeriet är ett kaninhål för mig, rakt ner i barndomen. Textildammet luktar som i morfars lilla väveri några mil härifrån, färgerna som mammas ullgarngrytor hemma. Fabriken har legat här i över hundra år, Häggån gav ånga till maskinerna och fukt som gav garnerna motståndskraft. Den svenska industrialismen tog fart på ställen som det här, grundaren Ludvig Svensson var en visionär, och i bygden fanns händer som visste allt om textiler. Fabriken och folket hörde ihop. När Kinna IF spelade fotboll i näst högsta serien på 50-talet var Ivan Ludvigson ordförande, matchtröjorna gjordes rena av tvätterskorna i fabriken.

– I den här sortens samhällen så finns det styrkor och svagheter. När det kommer människor utifrån försöker jag förklara för dem att vi har en fantastisk företagskultur här, som är värderingsstyrd. Jag vet att den funkar, säger Anne.

Hur ser de värderingarna ut?

– Vi är långsiktiga, pålitliga och dynamiska. Jag kan till och med berätta för dig var i kommunen folk ska bo för att fungera. Ringer någon som är från Torestorp eller Öxabäck så får de jobb i morgon. De är jävligt duktiga. Och det är förstås övriga markbor också…

– Du kan också de här koderna. Kommer det bara tjänstemän och chefer som är utifrån så är det svårt att få ihop det. De vet inte. De förstår inte oss. Men det får inte bli för mycket inavel heller. Men man kan inte ha förvaltningschefer som inte är härifrån, som inte står vid fotbollsplanen med ungarna. Hur ska du få in hjärta i det då?

– Men samtidigt… jag kan säga att när jag började, på 90-talet, så ville jag skicka i väg alla chefer på utbildning, men mötte ett jättemotstånd. ”Varför ska jag åka till Borås för”. Nu, äntligen, så börjar det sätta sig. Det har funnits en mentalitet här om att man inte ska tro att man är något, inte väcka avundsjuka.

Under tidigt 80-tal var Olof Palme på besök i fabriken och upprepade efter det en fras som fick vingar, som han återkom till genom en hel valrörelse:

– Går det bra för Ludvig Svenssons i Kinna går det bra för Sverige.

Jag frågar vad Palme menade.

– Hans poäng var väl att det skulle byggas en jäkla massa lägenheter i Sverige, säger Anders Ludvigson. Electrolux skulle sälja tvättmaskiner, och folk skulle ha nya gardiner.

Anne fyller i:

– Alla politiker har vandrat härigenom, alla har fått komma. Kan vi bidra till att politiker får en bra bild av hur det är att vara företagare så är det bra. Det borde göras mer. Med de stora utmaningar vi står inför så vore det bra om vi samarbetade mer, politiken måste förstå hur det funkar, hur vi ska kunna lyckas. Vi var väl kanske ett konkret, bra exempel.

– Det var nästan kutym att statsministern skulle komma på besök, men det har dött nu. Magdalena har inte ringt än…

Det har gått sex år sedan Ivan Ludvigson gick bort, drunknad vid 87 års ålder. Han var en patriark inte bara i familjen, utan ett nav för en hel ort. Han styrde familjeföretaget när det gick präriebränder genom hela textilindustrin. Global konkurrens flyttade verksamhet utomlands, energikrisen ökade kostnaderna, väldigt många gick under eftersom de misslyckades med att tänka nytt.

Men det gick bra för Ludvig Svenssons.

Förr kunde väverskorna i bygden samla upp dammspill under vävstolarna och tvinna rep av det, på 1970-talet funderade man på hur man skulle använda de 60 centimeter tyg som blev över när gardinerna skars till. Experter konsulterades, man byggde kontakter i odlarlandet Nederländerna: De skulle försöka göra modern växthusväv av resterna.

40 år senare står energivävarna för 85 procent av produktionen, den historiska inredningsdesignen för resten. Ludvig Svenssons ses som världsledande i sin nisch och har förgreningar i Nederländerna, Mexiko, USA, Kina och Sydkorea.

– Det börjar komma in mycket kapital i den här branschen nu, säger Anders. Jag tror att det finns mycket att hämta där. Makrofaktorerna spelar oss i händerna. Mer kommer att odlas i växthus än tidigare. Vi behöver mer mat, äta mer grönt, använda mindre kemikalier, använda mindre energi, producera lokalt.

Varför överlevde just det här företaget? För att de hade kunskapen som satt i händerna, sedan generationer, och för att de vände blicken utåt samtidigt. Syskonen Ludvigson växte upp med en extrem lokal förankring, samtidigt som de hade en farfar som lät sy upp sina skjortor i London.

– Där tror jag att du har någonting. Jag vet inte varifrån det kommer, men vi har varit väldigt utåtriktade från början. Pappa sa alltid: ”det är bara att köpa flygbiljetter”.

På 1970-talet hade fabriken i Kinna 800 anställda, i dag är de runt en fjärdedel. Företaget har ett ben i världen, det andra kommer alltid att finnas kvar här. När kontoret i USA ville sälja vävarna till växthus där det odlades cannabis för medicinskt bruk krävdes ett ägarbeslut, och för Anne och Anders var en sak viktig:

– Vad kommer kinnaborna tycka om det?

– Vi gick till facket, vi frågade folk. Men vi fick bara tummen upp i Kinna.

Kinna betyder något, och det handlar inte bara om nostalgi. Ska det byggas bostäder i Kinna kan det bli på familjens mark, ska en ny centrumplan ritas så är Ludvigsons engagerade.

– Familjen lägger ner otroligt mycket tid på många områden. Vi kan inte flytta Ludvig Svenssons, då får vi flytta från Sverige. Då måste vi jobba för att Kinna och Mark ska bli bättre, mer attraktivt. Det handlar om infrastruktur, om skolan, om samhällsutveckling, säger Anne.

– Ska man attrahera en chef eller medarbetare att flytta hit så är det första de frågar ”hur är skolorna”. Det måste bli bra, eller bättre, så är det bara. Det är en fundamental fråga. Sedan tror jag mycket på infrastrukturen, vi sitter kvar i bypolitiken, vi måste leva enligt de strategiska dokument som finns – och där står det att Kinna är centralorten. Om man bestämmer det och utvecklar det så dras resten med. Vi kan inte vara sexton byar. Barnen vill åka till Kinna eller Skene och gå på högstadiet. Allt annat är sentimentalitet och nostalgi. Men varken politikerna eller tjänstemännen vågar fatta de besluten.

I går var Kinna ett textilsamhälle, i dag har man klarat omställningen till något annat. Och i morgon?

Finns det någon valfråga som väger tungt för ett företag som Ludvig Svenssons?

– Tydliga spelregler för vad som gäller. Ta det här med elförsörjningen, som är aktuellt nu, det är superviktigt, säger Anders.

Anne håller med:

– Pappa hade det inte lätt som företagare, det var skitsvårt. Han hade aldrig ett korvöre, beskattningen var så hård, allt satt i fasta tillgångar. Det har blivit otroligt mycket bättre. Nu känns det som att villkoren riskerar att försämras igen, och det vore inte bra för oss, och inte för Sverige heller.

– Jag är engagerad i hållbarhets- och klimatomställningen. Det är självklart att vi är en del av det, och för att klara det så måste vi tro att näringslivet tar sitt ansvar. Det finns alltid bråkstakar som inte vill, men jag tror att alla i grunden vill dra sitt strå till stacken. Och ska vi klara det så måste vi se till att vi har lönsamma företag som kan investera i framtiden. Vi har köpt nya färgmaskiner, nya vävstolar, de drar trettio procent mindre energi. Man måste kunna investera i ny teknik för att klara omställningen, och ja, staten måste vara med och finansiera forskning så att vi får fram ny teknik – men sedan måste vi företag få råd att investera i den också. Och jag är rädd för det som händer inom EU, vi får en tsunami av regler nu och måste kunna hantera dem på ett vettigt sätt.

Tiden börjar rinna ut, årsredovisningar ska slås ihop, teams-möten ska hållas med filialer på tre kontinenter. Jag hinner med en fråga till, och skulle helst vilja fråga om hur Anders forehandsloop står sig nu för tiden, eller hur han ser på Truls Möregårdhs succé i pingis-VM.

Det gör jag inte.

Går det bra för Ludvig Svenssons?

Anders nickar.

– Det var lite läskigt när pandemin kom, men… ja. Året ser bättre ut än föregående år. Vi står oss ganska starka.

Då går det bra för Sverige också?

– Jo. Det gör det väl också, generellt?

Det var fotbollen som gjorde mig till kinnabo. Jag har aldrig bott i Kinna, men jag spelade fotboll i Kinna och det räckte för att få veta vad man var i Örby, några meter söderut:

En jävla kinnabo.

Nu står jag i Örbyhallen och ser IFK Örbys F10/11 träna inomhus. Det är årets sista träning, efter träningen får det vinnande laget kulspetspennor med Kasthall-tryck, alla får pepparkakor, skumtomtar och julmust.

Jag kramar en jävla örbybo.

Jesper Park blev en av mina bästa vänner under de där åren när vi gläntade på dörren till vuxenlivet. Vi var ett gäng som flyttade in till Göteborg för att bo i kollektiv, plugga, samla cd-skivor och dricka öl. Andy, Totte, Jonas, Johnson. Och Jeppe, fast han hette Svensson då. Han läste filosofi och idéhistoria, reste ut i världen, och när han kom hem hade han träffat Renée Park från Melbourne. Nu bor de hemma i Örby, med de tre barnen Aiden, Milla och Scout.

Jeppe och hans tränarkollega Markus (hans pappa spelade bandy med min, vi pratar om barndomsminnen från spelarbussen) uppmuntrar sina spelare, uppslutningen är god men Scout står över, eftersom hon ska spela trumpet på en konsert med Kulturskolan i Kunskapens hus om ett par timmar.

Idrotten och kulturen, en bild av en ort som lever.

Jag hade bara inte trott att Jeppe skulle komma tillbaka hit. Vi applåderar julkonserten, det är första gången jag är inne i den nya gymnasieskolans imponerande lokaler, sedan äter vi pasta och pizza hemma hos familjen Park. Huset är nybyggt, på sommaren kan man rulla ner till sjön och bada. De bodde ett år i Australien när Aiden var liten, innan de kom tillbaka till Kinna.

– Jag tror att alla var väldigt förvånade när vi hamnade här, både du och din familj, säger Renée till Jesper.

Så varför flyttade ni?

– Jag ville ha hus, jag har alltid romantiska idéer… Vi hade inga pengar, och Jesper hade sina föräldrar här. Jag är lite rädd för att vi begränsar barnens liv här ute, men vi reser till Australien, vi tar bilen till Italien snarare än att åka till Kanarieöarna. Jag märker på dem att de vill se världen, så då är det väl okej. Jag känner de flesta på barnens skola, och den biten hade vi kanske inte fått i Göteborg. Jag tycker om det.

Renée pendlar till Göteborg för sitt jobb som digital formgivare, Jeppe jobbade länge som lärare på gymnasieskolan i Skene, men har börjat pendla till en skola i Borås. När vi växte upp stod han i mål i IFK Örby, när han flyttade hem blev han ordförande i föreningen i två år. Renée har engagerat sig i klubbens loppmarknad. De har ett bra damlag nu, Örby, i division I.

– Föreningslivet fungerar bra. Det är alltid kämpigt med vissa delar, när man ska byta ut någon på någon position eller så, men i slutändan löser det sig alltid, säger Jeppe.

Vi pratar om politik och sport, om hur det ena kan påminna om det andra.

– Jag har så jävla svårt för politikerförakt. Politiker är väl vi? Det är väl hela grunden med demokratin, att vi inte ska ha ett expertstyre? Hela systemet bygger på att inte förakta politiker, utan att avsätta dem om man inte delar deras åsikt. I föreningslivet här kan man inte köpa sig fri heller, och det skapar en delaktighet, ett värde. Det är en trevlig samvaro, man träffar alltid någon man gillar.

För Renée blev barnens fotboll en väg in i samhället.

– Vi var med Aiden om allt, fick en fin gemenskap där med barn som vuxit upp tillsammans. När bussolyckan kom kände man verkligen det. Jag fattade vad samhörighet var, vad ett litet samhälle är. Jag hade känt de där barnen sedan de var två år, i Melbourne kände vi inte ens våra grannar. Det är det som är Kinna för mig.

”Bussolyckan” är ett öppet sår, fortfarande. I april 2017 kraschade en buss med skolbarn från Mark på väg till en skidresa i Härjedalen. Tre av dem kom aldrig hem. Jesper var ordförande i IFK Örby då, en pojke som dog i olyckan var en av Aidens nära vänner, en lagkompis i Örby.

– Det kommer alltid att finnas kvar i oss. Jag minns hur vi öppnade upp kafeterian nere i Örbyhallen, som en samlingsplats. Det var kravlöst, men skönt att vara där då.

– Man påminns om det dagligen, säger Renée. Det är så mycket minnen från den dagen, från hela den veckan. I varje fas som Aiden och hans vänner går igenom nu så känner man att det finns några som inte är med längre. Det var första gången jag förstod vad en fotbollsklubb betyder. Ett stöd, en samlingsplats, en trygghet som bara finns där.

Scout kommer ner och säger god natt, Milla går runt med hörlurar, Aiden kommer hem och tar den sista biten pizza.

Vad finns det som oroar deras föräldrar, nu? Samma som för mig, antar jag. Vi pratar om internetsamhället, sociala medier, ungdomars bristande empati på nätet. Vanliga föräldrafrågor.

– Vi bor här nu, men jag har aldrig upplevt att det varit några problem att bli accepterad i Kinna även om man kommer utifrån, säger Jeppe.

– Vet du…, säger Renée, Scout sa en sak häromdagen. Hon är ganska engagerad i Pride och allt sådant, men hon var lite besviken eftersom hon inte stött på någon som är emot det. Fast det normala här är vita, svenska människor. Så vi är annorlunda, vi är australiska. Milla går på högstadiet på Lyckeskolan, det finns större mångfald där, och det gör mig glad.

Finns det någon stor valfråga som ni känner kan påverka ert vardagliga liv, här?

– Helt ärligt: För mig är det sverigedemokraterna, för jag är inte svensk. Jag ser tillräckligt svensk ut, så jag klarar mig, men barnen fattar att de inte är helt svenska. De kan skratta åt det, men det är en rädsla för mig.

Det är mörkt över sjön, Jeppe tar bilen och kör mig hem till mammas radhus. Vi ses ibland, men det har gått ett halvt liv sedan jag träffade Renée senast. Vi borde verkligen ses oftare, det säger vi varje gång. Prata minnen, men inte bara.

ANNONS

REA: Upp till 50% på Nike - fynda kläder, skor och allt du behöver till träningen!

Extern länk från Nike

Shoppa här!

Läs de andra delarna i serien:

Av: 

Simon Bank

Magnus Wennman

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Vintersaga

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Sebastian Laneby och Elvira S Barsotti
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET