Länge leve privatpersonen!

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-15

Eller är hon redan utrotad?

Marie Magnusson , 22, är en för tillfället arbetslös New York-Au Pair. Hemma i Sverige med längtan tillbaks till skyskraporna – pojkvännen finns kvar där borta. Drömmer om att arbeta med skrivande och människor.

På communities har folk hundratals vänner. Varenda kotte man stött på finns för hela världens beskådan.

Att ha många vänner blir till en tävling. "Jag har inte lika många som honom, fan!

Jag får väl söka upp fler gamla lågstadiekompisar och ragg, så det ökas på."

"Han har jag träffat någon gång, och hon har jag aldrig pratat med, men det är klart vi ska vara vänner". Vännerlistan blir längre och det är allt som räknas.

Allt handlar om bekräftelse.

Gällande Facebookfenomenet i allmänhet, kan jag inte låta bli att bli gnällig – vart har privatlivet tagit vägen?

Att få kontakt är för lätt. Vi behöver inte längre byta nummer. Vet vi vad någon heter räcker det till en varande relation! Och när det är för lätt, blir det ofta också inte lika spännande..

Jag tror att vi en dag kommer att längta tillbaks till tiden då vi behövde kämpa lite mer. Vi har blivit lite bortskämda helt enkelt.

Vi kan också lätt visa vem vi är för vem som helst,

"Titta på mig idag allihopa! Jag är mycket snyggare idag och lever ett roligt liv."

För liv tycks jämföras och levas i Facebook och bloggar.

En tjej i någon tidning försvarade sig mot att hon bara hade sina riktiga vänner, runt hundratalet, på sitt community.

Vem har hundra riktiga vänner?

Det ska visst vara oartigt att inte acceptera en vänförfrågan på Facebook.

Det struntar jag i. Varför skulle jag vilja att en främling ska få veta när jag är på PMS-humör?

Just därför avslutade jag min blogg. Ja, jag hade faktiskt en. Med bild och namn.

Jag vet.

Men Facebook-sidan finns kvar.

Jag vill ju inte missa möjligheten till en relation med någon glömd lågstadiekompis.

Marie Magnusson

ANNONS