Nyheter

Svensk Storm i Hollywood

Av: 

Zendry Svärdkrona

NYHETER

Han är hälsingepojken som blev Hollywoodstjärna. Men själv drömmer han om att bli rockhjälte med sitt band.

För Aftonbladet Söndags Ulrika Svensson berättar Peter Stormare om hur det var när hustrun hamnade mitt i attacken mot World Trade Center och varför han inte får träffa sin dotter Kelly.

Mössan är nertryckt över öronen. BFF står det, med stora bokstäver. Blonde From Fargo.

Så heter Peter Stormares band.

– Eller Blondinen från Arbrå om man ska översätta det till slarvig svenska.

Han skrattar på sitt lugna norrländska Arbrå-vis och på samma gång som man någonstans i de vemodiga ögonen känner igen den tystlåtne psykopaten i filmen ”Fargo”, ser man pojken som som barn traskade till bönetältet med bibeln under armen för att be till Gud.

Peter Stormare är troende. Djupt troende. Och han talar sig varm om den Gud han tror finns. Trots att han själv – ja, Stormare alltså – upplevt både tunga tider och svår smärta.

– Det finns en mening med allt, säger han nästan lättsamt.

Det är ett stående argument som ska komma att dyka upp flera gånger under intervjun.

Jag träffar Peter Stormare just när han kommit från studion, där han lagt på den sista sången på nya och första plattan. Han är aningen sen, men är lugnet själv när vi slår oss ner vid det runda bordet på fiket, där han beställt en smörgås med parmaskinka och mozzarellaost. Men utan bröd. Han rycker tag i en tidning och läser om Afghanistan som, utöver krig, svält och USA, drabbats av en jordbävning.

– Stackars människor.

Du som tror på Gud. Förklara hur det kan finnas någon rättvisa i att samma land först drabbas av broccolit Bush, och sedan av jordbävning.

– Det finns en mening med allt. Den där jordbävningen kanske visar sig ha en mening om fem – tio år. Felet med oss människor är att vi tror att vi är de enda som någonsin funnits och att allt är gjort bara för oss. Och att allt som händer bara händer för oss.

– Varför jag är på jorden vet jag inte. Men jag tror att om 16 generationer kanske det finns en mening. Allt hänger ihop och får en mening. Jag tror att man kan hjälpa människor i härjade delar av världen genom att sända positiv energi. Men vi har förlorat sammanhanget, och beter oss som om vi aldrig skulle dö, så ska man tänka på en sak: Vet du vad din mormors mor heter? Oftast vet man inte det. Då känner man så här: Om två generationer kommer ingen att veta vem du är heller. Och om två generationer kommer ingen att veta vem jag är heller.

Det stämmer ju inte. Folk kommer ju att se bilder och säga: ”Den där snubben var rysk astronaut i Armageddon”.

– Jo, man kanske är kvar på någon bild. Men människor glömmer bort. Vi glömmer.

Underskattar du din egen storhet?

– Nä. Man är bara människa. Det finns inte så många ungdomar som tittar på Charlie Chaplin och Helan och Halvan i dag heller.

Men du verkar ha bra koll på dina rötter. Du pratar mycket om Arbrå och Hälsingland. Du har döpt din rollkaraktär i ”Watching Ellie” till Ingvar, efter din pappa. Du vet vad din mamma och mormor heter. Och låtarna på din skiva är väldigt knutna till det trolska i Arbrå.

– Ja. (Skratt).

Han funderar ett tag.

– Jag fantiserar mycket. Jag växte upp med en tusenårig tradition som finns i Sverige. Jag hade tv när jag var liten, men min mamma och pappa hade det inte. De umgicks mycket med äldre människor och då satt man där i köket och pratade. Det var ju människor som trodde på tomtar och troll och huldror, som riktiga väsen.
Det är svårt att tänka positivt i Sverige

– Som Brita, en tant i trakten. Henne var jag och hälsade på. Jag hade precis fått körkort, och brukade åka dit och hjälpa henne att skotta. Hon var 75. Det hade snöat så inihelvete. När jag kom dit var vägen upp till huset skottad. Säkert en tvåhundra meter. Så jag frågade Brita: ”Vem har hjälpt dig skotta?” ”Det har jag gjort själv” sade hon. ”Det var lite jobbigt. Men tomtarna hjälpte ju mig.” Jag minns det precis, det sitter i mig, för hon bara tittade rätt på mig när hon sade det. Det var som om en dörr öppnades.

Peter Stormare knackar på sin panna.

– Min mamma sade åt mig att tänka positivt. Men det är svårt att tänka positivt i Sverige. Men säg till dig själv: ”Jag tror”. Då händer det. Men man får inte stänga av. I vardagslivet har vi stängt dörren som gör det möjligt att tro. Jag tror på Gud, folk får tro på vad de vill, men man måste tro att det är möjligt.

Du var i New York den 11 september.

– Ja. (Suck). Det var ju en jäkla historia det också.

När Peter Stormare ska berätta en historia – då ska man ha tid. Orden är många, välvalda och här och var kommer det stickspår från andra historier. Inte att missförstå: Det är en fröjd att lyssna. Som mjuk musik, med en mänsklig värme som melodi.

Här är refrängen:

– Hotellet som jag ville bo på i New York var fullbelagt. Då erbjöd produktionsbolaget oss ett rum på Marriot Hotel i World Trade Center. Men genom kontakter fick jag tag på ett bättre hotell, nere i Tribeca. Där fick jag ett bra pris och bodde där med min fru, Toshimi. Den 11 september var det som vanligt: Upp på morgonen klockan fem, för att åka ut till ett fängelse där vi spelade in. Det tog 40 minuter att åka dit från World Trade Center.

– Den här morgonen var det så vackert väder. Fantastiskt. Kristallhimmel. Jag kommer ihåg att jag tittade ut genom det lilla fönstret i fängelset och såg på den vackra morgonen. Vi spelade in första scenen. När jag skulle byta kläder och smink, har det första planet kört in. Sminkösen säger: ”Det är något som har hänt i World Trade Center”.

– Så medan vi sitter där, smäller det till med det andra planet. Alla telefoner lade av. Jag försökte ringa till Toshimi, men alla linjer var döda. Vi lade ner jobbet och fick tjugo minuter på oss att lämna fängelset. La Guardia, flygplatsen, ligger alldeles i närheten och de var oroliga att den skulle bli nästa mål. Vi kastade oss in i bilarna. Men alla vägar var avstängda. Det var bara militär och poliser överallt.

– Det tog flera timmar att ta sig in till stan. Slutligen öppnade de en tåglinje in till Time Square. Därifrån fick jag gå till hotellet. Jag var nära att börja gråta. Vid nio–tiotiden träffade jag Toshimi. Hon satt på rummet och bara skakade.

Är du rädd att du var så nära?

– Nej. Jag är inte rädd för döden. Jag skulle hellre dö i en sådan olycka än att ligga som ett paket någonstans. Då hamnar man iallafall på förstasidan i Ljusnan, lokaltidningen. I en vecka!

Han skrattar igen.

Vi håller oss kvar i New York, men förflyttar oss till Brooklyn Heights. Här hamnade Stormare när han flyttade till USA, 1991.

– Det är som Manhattan på 50-talet. Folk tar det lite lugnt. De sitter på trappen på kvällarna och vinkar. Till och med de lokala uteliggarna vet vad man heter. En gång hade jag varit borta och filmat i sex veckor. Då sade vår lokale uteliggare: ”Hello Peter! You have been gone for six weeks.” Jag gillar det stuket. Jag är ju från landet och gillar inte när det är så där stressigt. Speciellt när man träffar svenskar som är så där (med fånröst) ”Ah, de e så ´ävla ballt ba! Kolla!”

Du har inte hakat på ”Kommer du på Balthazars fest i kväll? Ska vi ses på supertrendiga Tribeca”-grejen?

– Nä. Nä!
Jag gick på disco för att träffa brudar

Varför inte? Du skulle säkert vara hur hipp som helst.

– Dels tycker jag att det är trevligare att sitta med människor som jag tycker om och dricka ett gott vin, hemma i köket och prata och lära sig något. Dels avskyr jag allt högt ljud på klubbar. Så var det när jag var liten också. Man gick på disco bara för att träffa brudar. Sedan skyndade man sig ut därifrån. ”Vill du dansa?” ”Ja.” ”Vill du följa med hem också?” ”Ja.” Sade hon nej gick man till nästa. (Skratt).

– Jag tycker om att vara offentlig på ett sätt. Men på ett annat sätt retar det här med kändisskapet mig något så ofantligt. Det blir jönsigt. Och många svenskar utomlands – särskilt i USA – är jönsar. Det händer något med dem. De blir hiphopare direkt, och ändrar klädstil direkt. Det är som om de blir amerikaniserade. Som en parodi på Skansen, som är ett av mina favvoplace i Stockholm. Men det här är ett amerikanskt Skansen. (skratt).

– Jag umgås bara med två svenskar i USA. Jag träffade Bono, i ”Million dollar hotel” som lyssnade på musik som jag gjort och tyckte att jag skulle göra något av det här. Och sedan dess så har jag sökt musiker. Jag hittade min basist på en klubb som heter The Cat Club. Så visar det sig att han är svensk och uppvuxen i Jönköping! Honom umgås jag med. Och Signe Hasso. Jag kallar henne för min dotter, även om hon är nittio år gammal. Hon är så vital.

Ingmar Bergman har du ju också god kontakt med.

– Ja. Honom kallar jag min pappa.

Hur ser er kontakt ut?

– Nu är det mest på telefon.

Ja, han lär vara en jäkel på att prata i telefon.

– Jaa. Han kan prata i telefon i timmar. Det är underbart att prata med honom. Vi kan tala om allt från pepparkakor till Gud. Och det kan gå på en minut. (Skratt). Han är underbar att prata med.

Har han ett ömt hjärta till dig?

– Ja, det tror jag nog. Samtidigt är han nog lite besviken och tycker att det är synd att jag inte stannade på Dramaten och bar arvet. Men arvet som jag fått av Ingmar Bergman är mer som människa, än som skådis. Han gav mig en stor gåva i att vara människa. För mig är det sekundärt att vara skådis och musiker. För mig är det viktigast att vara människa.

– Om någon sade till mig i morgon: ”Du kommer inte att göra film eller hålla på med teater mer” skulle jag slå ihop nävarna och säga: ”Jaså, vad händer då? Vad finns mer att göra?” Skulle någon säga: ”Du ska dö” skulle jag säga: ”Jaha. Jaja.”

Vad händer då? När du är död?

- Jag har kontakt med min döda pappa Läs fortsättningen på intervjun

ANNONS

Kry erbjuder läkarbesök och psykologsamtal när det passar dig, via video direkt i mobilen!

Extern länk från Kry SE

Till Kry

Lyssna på Peter Stormares platta

Här har du chansen till en exklusiv förhandslyssning av några av låtarna på den nya skivan.

Vinn Stormares signerade skiva!

Blond From Fargo

Chatta

Peter Stormare

Publisert: