Här slutar Kims resa

NYHETER

Sista hälsningen: Stor kram och puss till er alla

1 av 3 | Foto: ”Det är bra nu” I fredags blev Kims smärtor värre och hon blev inlagd på intensien på Danderyds sjukhus. Aftonbladet träffade Kim i tisdags kväll på sjukhuset. Hon låg i ett rum fyllt av väldiga apparater och dataskärmar med kurvor. ”Läkaren har sagt att jag kan ändra mig och avbryta det här när jag vill. Men jag kommer inte att tveka. Det är bra nu”, sa Kim då. Här är sista bilden innan slangen dras ut.

Respiratorn höll Kim vid liv i 26 år.

I går drog mamman ut slangen.

– Min dotter har fått som hon ville. Hon var nöjd och lycklig.

Förra måndagen kom svaret från Socialstyrelsen. Kim, 32, hade rätt att bli nedsövd och få respiratorn avstängd.

Kim, som heter något annat, led av sjukdomen neurofibromatos och var totalförlamad.

Efter beskedet slapp hon oroa sig för kroppen, som sakta bröts ner. Och smärtorna, som bara blev värre.

– Så lycklig som hon har varit den sista veckan har jag inte sett henne på åratal, säger mamman.

”Jag kan onsdag”

Tanken var att träffa de två läkare från Danderyds sjukhus som lovat att hjälpa henne att stänga av respiratorn den 18 maj. Men i fredags blev smärtorna värre och Kim blev inlagd på sjukhusets intensivvårdsavdelning.

I söndags talade hon med en av läkarna.

– Det är väl egentligen ingen idé att åka hem, sa hon.

Läkaren tittade i sin almanacka och konstaterade:

– Jag kan onsdag, sen eftermiddag.

Aftonbladet träffade Kim i tisdags kväll på sjukhuset. Hon låg i ett rum fyllt av väldiga apparater, dataskärmar med kurvor och en ensam tavla med röda blommor.

Allt var tyst, förutom respiratorns viskande in- och utandningar.

– Läkaren har sagt att jag kan ändra mig och avbryta det här när jag vill. Men jag kommer inte att tveka. Det är bra nu, sa Kim.

De tunga smärtmedicinerna märktes. Hon var tröttare än tidigare.

– Men det känns fint. Jag är lugn.

Vänner tog farväl

Kim berättade om alla märkliga tankar och funderingar som for runt i huvudet. Som hur många dagar hon tillbringat på just den här avdelningen under hela sitt liv.

– Jag tror det måste vara runt 180.

Och på all mat hemma i frysen som nu måste slängas.

– Lammsteken är vrålgod, det är verkligen synd.

Vänner och gamla assistenter kom förbi eller ringde.

– Alla säger hur glada de är att de har träffat mig. Det gör mig lite generad.

Hon fick hjälp att lägga in en snus.

– Men samtidigt väldigt, väldigt lycklig.

Ett sista sms

I går vaknade hon sent, efter klockan tio. Två assistenter hjälpte till att rulla bort henne till duschavdelningen i andra änden av sjukhuset, niohundra kulvertmeter bort.

Där tvättades hon, länge och ordentligt.

Klockan 14.23 var hon tillbaka i rummet med blomtavlan. Hon skickade ett sista sms till några vänner hon inte hunnit nå:

”Hallåhej! En stor kram och puss till er alla som jag inte messat till eller svarat på, har blivit lite för mycket stress. Tack, vi kanske syns snart, B-)”.

Sedan kom de närmaste in. Mamman, lillasystern, ett par vänner, assistenterna. De tog avsked en efter en.

Många grät. Kim var lugn.

– Hon har fått som hon önskat sig. Hon är så nöjd med sitt liv, säger mamman.

Klockan 16.30 fick Kim tag på en vän hon sökt på telefon, som befann sig utomlands. Därefter väntade läkaren för ett sista samtal.

Jo, hon ville fortfarande göra det.

”Hej då hjärtat”

Nej, hon kände ingen oro.

En assistent tvättade rent hennes ansikte och sög bort slemmet som alltid bildas i hennes hals. Sedan gick mamman fram och böjde sig ner:

– Hej då hjärtat, nu är din resa färdig.

Kim log svagt.

Klockan 17 fick hon en spruta i foten. En stund senare kunde läkaren konstatera att hon sov djupt. Då drog mamman ut slangen till respiratorn som hållit hennes dotter vid liv i 26 år.

Hon gjorde det, precis som Kim, utan att tveka.