Somaya, 10: ”De gick in i vårt hus och sköt min mamma”

NYHETER

COX'S BAZAR. Somaya Begum, 10, sover inte längre en hel natt.

Hon vaknar, gråter, och längtar efter sina döda föräldrar.

– Jag saknar min mamma och pappa. Jag drömmer om dem.

Foto: ANDREAS BARDELL
Hon sover inte längre en hel natt. Somaya Begum, 10, vaknar och gråter. Hon saknar sina föräldrar som båda dödades i slutet av augusti av burmesisk militär.

Två ledsna, blyga, skrämda ögon möter oss inne i lerhyddan.

Somaya låter först farmor Hafiza Khatoun, 60, svara på de flesta frågorna. Efter ett tag berättar hon själv. Ibland detaljrikt, ibland med enstaka ord.

Hon säger att hon inte vet var hon är ifrån. Eller var hon befinner sig. Men hon vet. Hon önskar bara att det var någon annanstans.

I byn Ludaing i Rakhinestaten, där minoritetsgruppen rohingyer bor i Burma, levde hon fram tills nyligen med sin mamma och pappa. Hon var ensambarn.

Det är dit hon längtar tillbaka.

Där hon gick i skolan, lekte kurragömma med Rasheda, Anwara, Hasina och andra kompisar.

Men så en dag, farmor Hafiza säger att det var i slutet av augusti, kom den burmesiska militären till byn och tände eld på flera hus.

”Sköt min mamma”

Somaya minns att flera militärer kom till familjens hus och sa till alla att sätta sig utomhus.

– De gick in i vårt hus och sköt min mamma, säger hon.

När militärerna fokuserade på att döda föräldrarna bestämde sig Hafiza Khatoun på ett ögonblick.

Hon fattade barnbarnet Somayas hand. Tillsammans började de att springa mot djungeln.

– Jag förstod att jag måste rädda våra liv. Jag kunde inte tänka på något annat, säger Hafiza.

Foto: ANDREAS BARDELL
Barnen i lägret använder en plastpåse som fotboll.

De tog skydd bakom träden i djungeln.

– Det låg många döda människor där, säger Somaya.

Hon vet inte hur länge hon och hennes farmor gömde sig.

– Kanske i en halvtimme, säger hon.

Sedan började de gå. Tillsammans tog de sig genom djungeln under fem dagar. De fortsatte att se döda kroppar, berättar Somaya. Hon pekar med handen mot halsen.

– Några var halshuggna, de hade blod på sig.

Rör vid överkroppen.

– Några var skjutna.

Vad hon saknar

Ibland fick flickan och hennes farmor gömma sig, de varnades av andra bybor om att militärer var på väg. Ibland fick de mat och vatten av andra rohingyer som bodde på vägen.

Vid stranden fick de hjälp ombord på en båt för att korsa floden Naf. Farmor vill inte säga om de betalade smugglarna något för att ta sig över till säkerheten i södra Bangladesh.

Somaya Begum tycks har svårt att sätta ord på sina känslor.

Men hon kan berätta vad hon saknar.

Hon saknar när pappan köpte leksaker och kläder till henne.

Hon saknar när mamma brukade kamma hennes hår och göra henne fin.

När hon brukade följa henne till skolan.

Foto: ANDREAS BARDELL

Nu bor hon i det stora flyktinglägret Kutupalong utanför bangladeshiska Cox's bazar. Håret brukar farmor hjälpa henne med. Ibland gör hon sig i ordning själv.

Hon har fått nya kompisar, men hon saknar sina gamla. Några av dem är döda.

Hon har slutat vara rädd för den bangladeshiska militären i lägret. Det har visat sig att de är snälla.

Men hon är inte glad över att vara här. Hennes ansikte är allvarligt.

– Jag saknar mamma, pappa, mitt hemland, mitt hus, säger hon.

Värst är det på nätterna. Farmor berättar att hon gråter ofta.

– Jag drömmer om mina föräldrar. Sedan drömmer jag om militärerna.

Snart kommer det en känsla hon kan sätta ord på. Hon tittar upp med sina mörkbruna ögon och säger:

– Jag känner mig ensam.

Här utplånas ett helt folk 00:29
ARTIKELN HANDLAR OM