"Stödet ska ske på de drabbades och anhörigas villkor"

NYHETER

Läs chattet med Kerstin Wigzell, ordförande för det nya katastrofrådet

Sorgeprocessen och allt det praktiska arbete som väntar överlevarna från tsunamin i Sydasien kommer att ta betydligt längre tid än många tror.

Det sa Kerstin Wigzell, ordförande för det nya katastrofrådet, när hon chattade med läsarna.

Rådets främsta uppgift blir att ge stöd och information till de drabbade.

Här är hela chattet.

Lemmy säger: Vilken blir din viktigaste uppgift?

   Kerstin Wigzell säger: Att ge stöd och information till drabbade så att de slipper handskas med onödiga praktiska problem och svårigheter och så att de kan få den hjälp de behöver i framtiden.

Jens säger: Vad har du sysslat med innan det här?

   Kerstin Wigzell säger: Jag har jobbat som socialarbetare och sedan som utredare och chef med mera på många olika ställen, mest på sociala området i kommuner och staten.

Lemmy säger: Är detta en tillfällig organisation, eller något som ska finnas permanent?

   Kerstin Wigzell säger: Den är tillfällig. Hur långvarig den blir det vet jag inte idag. Den ska finnas kvar så länge det behövs, men den skall samtidigt jobba för att inte behövas.

säger: Hur tycker du att staten har skött katastrofen i Asien när det gäller utrikesdepartementet krisberedskap och myndigheterna?

   Kerstin Wigzell säger: Jag har fått min information genom tidningar, TV och radio som de flesta andra. Jag funderar inte på det just idag utan koncentrerar mig helt på det som blir min uppgift att sköta: stödet till drabbade som de kommer att behöva i det längre perspektivet, när det akuta traumat övergår i långvarigt sorgearbete.

Lemmy säger: Vilken hjälp kan drabbade få av er?

   Kerstin Wigzell säger: Först och främst aktuell information om hur man ska få svar på frågor, alltifrån sådant som rör behov av psykosocialt stöd till ekonomiska konsekvenser. Vi kommer också att bevaka att de resurser som behövs i kommuner, landsting, stat svarar mot behoven som kommer att uppstå och redan finns. Vi tar inte över någon annans uppgifter, men vi ser till att inget hamnar emellan eller motverkar vartannat. Det kan också, om t.ex. anhöriga så skulle önska, handla om stöd till olika nätverk och grupperingar. Men allt skall ske på de drabbades och de anhörigas viilkor.

Jens säger: Kan man vända sig direkt till er som anhörig?

   Kerstin Wigzell säger: Ja, vi öppnar på tisdag i nästa vecka för den möjligheten. Om du vill kan du finna adress och telefonnummer på www.rsos.se redan nu.

nisse säger: Har vi en myndighetsstruktur som gör oss långsamma ur startblocken? Är vi för byråkratiska när det gäller? Vad tycker du?

   Kerstin Wigzell säger: En myndighet ska till vardags vara eftertänksam och inte haka på modetrender eller förhastade idéer. Det finns en förstås en risk för att det då uppstår svårigheter i krislägen. Men under de senaste åren har det tyvärr varit så många kriser och anmärkningsvärda, ovanliga händelser att myndigheter som berörts verkligen tränat upp sin förmåga att handla i akuta lägen, inte minst inom kommuner och landsting.

Elisabet säger: Hur kan du påverka att hjälp vid framtida katastrofer underlättas?

   Kerstin Wigzell säger: Det kan jag inte göra, men det arbete vi kommer att utföra kan förhoppningsvis visa hur man minskar de negativa effekterna av katastrofer. En möjlighet att lära sig, helt enkelt.

hannes säger: Varför var det just du som fick jobbet? Vad är det för egenskaper som krävs för att klara det, tror du?

   Kerstin Wigzell säger: Jag kan statlig och kommunal förvaltning och jag vet att jag är bra på att samarbete och få saker gjorda. Jag har ju jobbat med sociala frågor och det innebär att man dagligen ställs inför fruktansvärda människoöden. Draman pågår ju varje dag för enskilda människor.

Jens säger: Vilka ska jobba med det här mer än du?

   Kerstin Wigzell säger: Rådet består idag av cheferna för åtta mest berörda myndigheter, t.ex. Skatteverket och Försäkringskassan, plus vd:n för Sveriges kommuner och landsting. Det blir en slags styrelse. Det direkta jobbet kommer att göras av idag cirka 16 personer, som före tisdagen blir kanske det dubbla. Vi får sedan se vilka resurser som behövs framåt.

Jens säger: Har du varit på plats i något av katastrofområdena?

   Kerstin Wigzell säger: Nej, det har jag inte. Jag blev inte kontaktad förrän i måndags.

Mariette säger: Kan jag som hemmagående göra något mer än att samla pengar?

   Kerstin Wigzell säger: Pengar behövs verkligen, så det är fantastiskt om du bidrar med. Om du vill göra en direkt insats så kan du söka upp någon av frivilligorganisationerna i din närhet. De kanske inte jobbar precis med drabbade från Asienkatastrofen men med andra människor i nöd.

Andreas säger: Funderar du på att åka till något katastrofområde för att lättare förstå drabbade människor?

   Kerstin Wigzell säger: Det är jätteviktigt att så långt möjligt leva sig in i det människor har varit med om. Men jag gör det heller genom att tala med människor på hemmaplan. Det behövs lyssnande också i ett senare skede.

Lennart säger: Mitt förslag är att det upprättas en sajt där varningscentralerna sammanställer sin information, och ett system där kustnära orter världen över anmäler sin mejl, telefon, sms och annan kontaktinformation. Som sedan larmas så fort det dyker upp hotbilder. En liten tanke.

   Kerstin Wigzell säger: Det låter som ett stort internationellt samarbete, som vad jag förstår redan är på gång. I någon form. Den grundläggande tanken måste ju vara rätt.

Ros_Marie säger: Vad är det du fasar mest för i det nya jobbet?

   Kerstin Wigzell säger: Att inte räcka till.

Joel säger: Hur bistår ni de personer som har varit på plats och hjälpt till, som valt att inte åka hem till Sverige utan valt att resa vidare för att kanske slippa konfronteras med det de varit med om?

   Kerstin Wigzell säger: Vi skall arbeta helt på de drabbades villkor. Om vi blir kontaktade av personer från utlandet så svarar vi på samma frågor som om de varit här.

Pia säger: Är hjälpen till drabbade kortsiktig och akut eller följs den upp professionellt?

   Kerstin Wigzell säger: Du ställer precis rätt fråga. Erfarenheten från tidigare visar att insatser och uppmärksamhet är stora i början, men att de bleknar alltför fort. Varje människa har sin sorgeprocess att gå igenom och sina praktiska problem att hantera. Och det tar lång tid, mycket längre än den som inte varit utsatt för något liknande tror. Vår uppgift är just därför att vara långsiktiga och uthålliga och lyssnande.

aftonbladet.se