Malihas och Tabans barn dog i vecka 42: ”Han kanske sover”

avSara Milstead

VINDELN. Höggravida Maliha, 27, oroade sig för att barnet i magen inte rörde sig.

Hon ringde förlossningen och fick rådet att vänta.

– Barnmorskan sa: ”Han kanske sover”, säger Taban, Malihas man.

Det har gått ett år sedan den dag då Malihas och Tabans tillvaro slogs i spillror.

5 oktober 2018 fick de veta att deras ofödde son inte längre var vid liv.

– Det är… tungt. Jag är inte längre samma person. Jag fick ta semester för att orka med årsdagen, säger Taban, 23.

Vi träffas i deras bostad i Vindeln, norr om Umeå. Utanför trävillan står en gul rutschbana av plast. Tabans systerdotter brukar leka med den.

Det unga paret renoverade huset i god tid före sonens nedkomst. De hade köpt kläder och leksaker, precis som blivande föräldrar gör. När Maliha gick sin vanliga promenad längs Vindelälven den 4 oktober 2018 sa hon högt till barnet i magen att ”i morgon, då går jag här tillsammans med dig. Det lovar jag”.

Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
Maliha och Tabans son dog i magen i vecka 42. Här sitter de i soffan tillsammans med systerdottern Roya.

Nu undviker hon älven. Och hon går långa omvägar kring sjukhuset i Umeå. Det river upp för många känslor och minnen.

Malihas graviditet hade varit enkel. Inga komplikationer, inte ens en urinvägsinfektion. Undersökningarna hos barnmorskan tydde på en frisk och långväxt pojke. Han beräknades komma runt 23 september.

Men sonen dröjde. Som praxis är i Sverige fick paret rådet att vänta. När värkarna äntligen kom igång var Maliha i vecka 42.

Kom blod

Det började med sammandragningar och en blödning. Maliha blev fundersam. Skulle det komma blod?

Taban ringde sjukhuset. Han var orolig, inte minst över avståndet. Det tar 50 minuter med bil att ta sig till sjukhuset i Umeå.

Det var för tidigt att komma in, svarade barnmorskan. Värkarna behöver vara regelbundna, helst tre inom tio minuter.

Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
Maliha tar långa omvägar för att undvika sjukhuset i Umeå. Det väcker svåra minnen.

Maliha bet ihop. Det gjorde ont, väldigt ont. På morgonen kom värkarna allt tätare.

Taban ringde igen. Barnmorskan frågade om barnet rörde sig.

– Nej, inte alls, svarade Taban.

– Han kanske sover, svarade barnmorskan och menade att förlossningen fortfarande var i ett tidigt skede. Maliha råddes ta en dusch och ett par Alvedon.

Kämpade mot smärtan

På förmiddagen 5 oktober fick paret komma in till sjukhuset. Någon hade dock missat att föra vidare informationen om att barnet inte hade rört sig på flera timmar. Faktum är att inga journalanteckningar hade förts över huvud taget.

De blivande föräldrarna fick vänta i korridoren.

Maliha hade svårt att stå upp. Hon försökte hålla sig i rörelse för att dämpa smärtan. I en timme kämpade hon.

Till sist kom en barnmorska förbi som insåg allvaret.

1 av 2 | Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
Familjen är kritisk till hur vården hanterade förlossningen.

Maliha fick komma in på ett rum och barnmorskan spände ett bälte runt magen. Sedan lämnade hon snabbt rummet och begärde ett ultraljud.

En läkare kom in och berättade det obegripliga: att barnet tyvärr var dött. Det fanns inga hjärtljud.

– Det var som att få kallt vatten över kroppen. Jag var som förlamad, säger Maliha.

Navelsträngen runt halsen

Maliha fick vila över natten.

Morgonen därpå föddes Muhammed.

Han hade navelsträngen virad två varv runt halsen, men trots det kunde ingen tydlig dödsorsak fastställas.

Föräldrarna orkade inte med någon större begravningsceremoni. Inga foton. I en ram på bordet hemma i Vindeln finns den sista ultraljudsbilden och en hälsning från personalen från förlossningen inramad.

– Vi har fortfarande svårt att acceptera att han är död, säger Taban.

Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
Taban och Maliha orkade inte ta någon bild av sonen men har ramat in den sista ultraljudsbilden.

Rädd för framtiden

Maliha torkar tårarna.

– Jag frågar mig varje dag – varje dag! – vad jag gjorde för fel. Varför hände det här mig? Men det finns inga svar, säger hon.

På frågan om framtiden svarar paret undvikande. De vill så gärna ha barn, men rädslan är påtaglig.

Kort efter Muhammeds död blev Maliha gravid igen.

Graviditeten slutade dock med ett missfall i vecka 12.

– Vi vet inte om vi vågar, säger Taban.

– Om det här händer igen… vad gör vi då?

Foto: Patrick Trädgårdh
Maliha blev gravid igen kort efter sonens Muhammeds död, men graviditeten slutade med ett missfall i vecka 12. Med på bild är systerdottern Roya.

Utbildad veterinär

Maliha, som kom till Sverige för två år sedan, är utbildad veterinär. Hon behöver dock komplettera sin utbildning och det kan bara göras i Uppsala. Kanske lämnar hon Vindeln och älven och flyttar till Ultuna.

– Jag har tänkt att det vore bra att komma härifrån, lämna huset, säger hon.

Även Taban, som jobbar i vården som undersköterska, slåss mot skuldkänslorna.

Det var han som upprepade gånger sa till Maliha att hon kunde lita på svensk sjukvård. Att barn inte dör under förlossningar i Sverige. Att universitetssjukhuset i Umeå hade all den intensivvård som krävs för att klara även mer komplicerade födslar.

– Det värsta är att ingen på förlossningen vill erkänna några fel. De skyller på språkförbistringar. Men både jag och min fru pratar svenska, säger han.

Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
Taban säger att vården menar att problemen berodde på språkförbistring. Men både han och hustrun kan svenska.

”Väntar på Ivo:s beslut”

Fallet är anmält till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Eva Innala är överläkare och verksamhetschef för obstetrik och gynekologi vid Region Västerbotten.

– Det är mycket tragiskt när ett barn dör under en graviditet och det är en traumatisk händelse för alla berörda. Händelser som detta utreds alltid grundligt enligt händelseanalysmetodik, en metod för att se om händelsen hade kunnat undvikas. Nu avvaktar vi Ivo:s beslut, säger Eva Innala.