Även om vi får gå hem är det aldrig över

NYHETER

Lastbilen har lämnat hjulspår av blod, och längs Drottninggatan har räddningspersonal täckt livlösa kroppar med filtar.

Minuterna efter det oförklarliga: Tungt beväpnad polis. Avspärrningar. Ordningsvakter. Butikspersonal. Privatpersoner.

En kvinna fastnar på fel sida avspärrningarna. Ansvariga nekar henne att korsa Drottninggatan för att hämta sin dotter på förskolan.

Skräcken i hennes ögon –

Ingen vet om det är över, eller om detta bara är början. Vi står i klungor om hundratal, trots att det är det sista man ska göra under en misstänkt pågående terrorattack.

Men vart ska vi ta vägen?

In på en restaurang, för vi har ingen annan utväg. Hötorget har spärrats av och vi är i mitten, fast.

Varje människas rörelse –

Vi observerar varandra. En flock är vad vi är. Lugnet utanpå, blickarna som inte ljuger.

Utanför: Polis med automatvapen rör sig över torget, smiter in på sidogator. Klungor av privatpersoner löper stötvis över Hötorget, sick-sackar mellan de övergivna marknadsstånden.

Sättet de springer på, så som människor inte springer –

Någon säger att vi ska röra oss bort från fönstren.

Den passiva paniken när vi klistrar oss mot väggen, hukar oss. Håller varandras händer.

Hur vi stelnar varje gång skjutdörrarna öppnas –

Någon i personalen ber oss att ta nödutgången, upp en våning. Raska steg, känslorna utanpå. Glansigheten i våra ögon.

Efter en dryg timme talar personalchefen med lugn stämma, genom högtalarsystemet.

Vi kan lämna restaurangen nu, om vi vill. Polisen kan eskortera oss rätt.

Det är över.

Men på näthinnan: Hjulspåren av blod, offren under filtarna. Människors blickar, så som vi aldrig har sett varandra förut.

Det är aldrig över.

ARTIKELN HANDLAR OM