Mejla

Kerstin Weigl

”Politikerna får lång uppförsbacke”

NYHETER

Pling, säger telefonen då riksdagen sedan 52 minuter för första gången debatterar det dödliga våldet mot kvinnor.

Jag läser:

“Jag blir så hoppfull.”

Hon som skriver heter Jonna, eller kallar sig så. Hon har flyttat fem gånger de senaste åren för att hålla sig vid liv. Hennes ex är kapabel att döda henne, bedömer myndigheterna.

Nu hör hon politikerna på teve säga med en mun att det grova våldet ska bekämpas med alla medel; kontaktförbud, fotbojor: männen ska begränsas och en man som dödar sina barns mamma har förverkat sin papparätt.

Hopp. Det är stort.

Nog finns en uppförsbacke, tyvärr. Kvinnor litar inte på att myndigheterna kan skydda dem.

Misstron har fått till följd att kvinnor fattat medvetna beslut om att på egen hand försöka överleva. Exemplen är många. Lotta Rudholm sa till sina systrar att hon inte ville anmäla, fast hon hade så många bevis: han snart skulle komma ut, och vem skulle skydda henne då?

Emma Tikka tänkte likadant: till slut gick en kusin ändå till polisen, men drygt två veckor senare slog pojkvännen Emma till döds i hennes säng. Utredningen hade inte kommit igång.

Ständigt har kvinnor brottats med övervägande, för att de tappat tilliten att de får stöd.

Ayten valde att ge upp efter att ex-maken hittat henne flera gånger i skyddade boenden, hon chansade på att flytta hem och att han skulle hålla sig lugn om han fick träffa barnen.

Eva-Marree visste att ju närmare hon kom att få tillbaka barnen desto farligare skulle han bli - men om hon polisanmälde hoten skulle han garanterat explodera.

De är döda nu, alla fyra.

Emma Tikka blev 33 år gammal. Tova Moberg hann fylla 19. Sedan valde män att avsluta deras liv. Båda kände sin förövare väl.

Andra valde flykt som strategi, i hopp om att mannen skulle dö, eller glömma dem, flytta över sitt beteende på en annan kvinna.

Tova Moberg hade bestämt sig för att flytta långt bort, hon skulle bara ta studentexamen först. Hon hann inte.

Vesna tog sig hem hem till sina föräldrar där hon trodde det var säkert, men maken lurpassade på henne i ett parkeringshus.

Den inramade bilden på Lotta Rudholm, i hennes syster Camillas hand. Den andra bilden föreställer Vesna, den står i hennes föräldrars hem.

Pengar behövs om våldsutsatta kvinnor ska våga polisanmäla, mycket pengar, och pengar har genom åren östs från staten över projekt, utredningar och vällovliga kampanjer.

Den politiska viljan vi hör från riksdagen, kommer den kunna omvandlas till de många säkra skyddade boenden som behövs? Samtidigt som kommuner nedrustat och budgetar tar slut. Kvinnojourer hankar sig fram på nådegåvor, och statsbidrag de måste ansöka om vart och annat år.

Ayten valde att ge upp efter att ex-maken hittat henne flera gånger. Eva-Marree visste att ju närmare hon kom att få tillbaka barnen desto farligare skulle han bli.

Jag hoppas att riksdagspolitikerna förstår det oerhörda i att Jonna ändå är hoppfull. Hon är en av huvudpersonerna i nätverket Gömda kvinnor som ganska nyligen började påverka och berätta om en skuggtillvaro ingen myndighet hade kunskap om, kvinnor som lämnat allt, bytt utseende och barnens namn och hoppas att deras nya adress inte ska röjas av myndigheter. Sådant händer. Det hände Jonna fyra gånger.

Det är politikernas samsyn som gör Jonna hoppfull. De säger från alla partier: “Nu är det inte ord utan handling som gäller.”

Jonna skriver:

“Jag ser inga hinder för dem att lösa det här - om de verkligen vill.”

De gömda kvinnornas nya motståndsrörelse, taktiken för att nå ut, är tyst – men syns. Protesterna har följts upp med artiklar i en rad tidningar, och nu verkar politikerna ha vaknat.

LÄS OCKSÅ

Unik granskning: Dödade kvinnor

Av: 

Kerstin Weigl

Publisert:

LÄS VIDARE

Mördade Lottas syster: ”Det får vara nog nu”

ÄMNEN I ARTIKELN

Dödade kvinnor

Våldet mot kvinnor

Politik

Brott

Kerstin Weigl