Hänge dig hösten

NYHETER

Varje höst går jag genom en romantiseringsfas. Äntligen är en opretentiös sommar kantad av kall uteserveringsöl över och man får vara omåttligt vemodig och klichésvensk, invirad i parka, halsduk och lätt förkylning. Jag glömmer allt vad uteliv heter.

Samtidigt som rödgula löv faller fyller jag mina öron med Van Morrisons Irlandsgospel och annan naturhyllande new age-musik. Jag nynnar på Bill Withers-melodier som producerar små våta fält i mina ögonvrår och får mig att omfamna höstens färger, överdriven tekonsumtion och stilla skogspromenader. Jag blir ett blödigt höstvrak.

Men denna anala fas är övergående. Efter ett par veckor av tesörplande och travande i Slottsskogen står jag inte ut med mig själv. Det är dags att ge sig in i mörka lokaler och söka ljuset i en discoboll.

Jonas Dahlström

Allt om Göteborg

Tidigare krönikor:

Åldersnoja och stilfascism

"Man får vara omåttligt vemodig och klichésvensk."