Återstår att se om det är lagligt

avOisin Cantwell

NYHETER

Vid en välbesökt presskonferens i dag berättade en advokat i fin kostym om den nya tjänst på internet där det går att ladda ner domar i brottmål.

Han pratade lyriskt om sin viktiga insats i demokratins tjänst och om sin vision att "skapa informerade konsumenter".

Advokaten heter Pontus Ljunggren och inför ett uppbåd av reportrar och fotografer i en sal på ett hotell i centrala Stockholm utvecklade han sin heroiska insats i kampen för ett "tryggare och öppnare samhälle".

Är grannen dömd för rån? Har den där typen på jobbet som du inte gillar något skumt i bagaget? Har hantverkaren du tänker anlita varit inblandad i tvister?

I den sköna nya världen ska det nu äntligen finnas en enkel möjlighet att rota runt lite i dina medmänniskors historik.

Exakt på vilket sätt sajten kommer att göra samhället bättre och till och med fylla en brottsförebyggande funktion framgick dock inte.
Tilltaget är kontroversiellt och har redan polisanmälts, men Ljunggren påpekade att tingsrätterna redan tillhandahåller domar på samma sätt.

Det där är nu inte riktigt sant. Om du vill veta om en person är dömd för brott så måste du ta reda på vid vilken tingsrätt den eventuellt existerande domen finns.

Och det går bara att söka på personnummer ett visst antal år bakåt i tiden. En regel som bygger på den sympatiska tanken att en människa som har sonat sitt brott ska kunna gå vidare i livet utan att domen leder till onödiga besvär.

Med advokat Ljunggrens skapelse slipper den nyfikne dessa jobbiga inskränkningar. Du behöver inte veta var rättegången hölls.
Alla seriösa mediahus vet att det finns risker med publiceringar. Det händer ofta att ansvariga utgivare stryker uppgifter även om det är juridisk oklanderligt att publicera dem. Orsaken är att publicisten även har ett moraliskt ansvar för den skada som kan uppstå.

Chefredaktören på den numera nedlagda tidningen News of the World tänkte annorlunda då tidningen år 2000 startade den värsta häxjakten på pedofiler i Storbritanniens historia.
Tanken var att publicera namn och bild på alla personer på de brittiska öarna som hade dömts för sexbrott mot barn, men tidningen fick snart avbryta sin kampanj sedan oskyldiga människor blivit misshandlade på gatan eller fått sina hus nerbrända.

Jag frågade advokat Ljunggren om han anser att han har ett moraliskt ansvar om sajten leder till att folk börjar ta lagen i egna händer. Det finns nämligen en sådan risk.

–  Nej. Om någon person begår ett brott så är det den människan som bär hela ansvaret, löd svaret.
Det finns ju även en risk för att människor som börjar springa runt i kvarteret och berättar för alla som vill lyssna att Andersson är dömd för bankrån gör sig skyldiga till förtal utan att begripa det. Men inte heller det anser advokaten vara hans problem.

– Däremot kan ju vi bli anmälda för förtal. Men jag bedömer att vi inte gör något fel.

Och så var det med det. Nu är det dock inte säkert att sajten ligger uppe särskilt länge. Företaget bakom den tycks inte vara ett under av seriositet. Jag försökte svara på en pressinbjudan som jag fick i min mejl i morse. Det studsade tillbaka. Och telefonnumret till sajtens tekniska support går till en kommunikationsbyrå i Sollentuna.
Om denna företagsidé över huvud taget är laglig återstår att se. Vissa jurister anser att den bryter mot personuppgiftslagen, men Ljunggren säger att sajten har utgivningsbevis och därför lyder under grundlagen.

Det är möjligt att han har rätt. Men att försöka tjäna pengar på att publicera uppgifter som kan få oerhört allvarliga konsekvenser är ett skamligt sätt att utnyttja den svenska yttrandefrihetstraditionen.

Det är därför angeläget att se över rättsläget. Eventuella kryphål måste täppas till.

Då advokat Ljunggren var färdig med sitt anförande gjorde den kontroversiella pr-mannen Harald Ullman, som satt på första raden och har ett finger med i spelet, tummen upp.

De två herrarna såg ytterst nöjda ut.