”Pojken offras som försökskanin”

avBritt Peruzzi

Lyckotårarna vällde fram – hon hade den sötaste pussmun vi någonsin hade sett.

Men vägen till vår adoptivdotter krävde en dissekerande, iskall personutredning av oss föräldrar.

Och så måste det i anständighetens namn gå till.

Även i Helsingborg.

Att bli förälder är varken en rättighet eller en skyldighet.

Att vara förälder innebär däremot skyldigheter.

Biologiska föräldrar kan visserligen åka hem med sina knyten från BB utan att ha behövt tänka en enda tanke kring framtida ansvarsdilemman.

Men det finns inga garantier för att ens lämplighetstest per automatik skulle säkra ett barns framtid.

Adoptivföräldrar - å andra sidan - granskas med lupp, in i minsta cell.

I vår rosa pärm med drygt 400 papper finns bland annat:

 Utdrag ur belastningsregistret.

 Medicinskt utlåtande.

 Hemutredning - personliga intervjuer om hur makarna träffades,  familjebakgrunder, samliv samt strategier vid meningsskiljaktigheter.

 Intyg om anställning och lön.

 Ekonomisk redogörelse.

 Medgivande från kommunen, med strikt 42-årsgräns.

Det var ingående, hudlöst och påfrestande. Med all rätt.

Allt - alla beslut, alla handlingar, alla konsekvenser - ska ha barnet i fokus.

Visst finns det kryphål, och charader kan mycket väl spelas även inför socialsekreterare. Men det finns ändå en grundmening med en knivskarp granskning, när den gått korrekt till:

I den mån det går att förvissa sig om att de blivande föräldrarna duger så har myndigheterna i alla fall gjort allt som står i deras makt innan föräldrarna i fråga får ansvar för det ensamma barnet.

En sorts sunt förnuft upphöjt i kvadrat.

Helsingborgs kommun har haft alla chanser i världen att göra en riskbedömning. Det är en ynnest, få förunnad.

Ändå missar de att sätta barnet i fokus - en 10-årig pojke med funktionshinder vars mamma nyligen gått bort.

Ansvaret för ett redan värnlöst barn ska alltså läggas i händerna på en 2004 dömd pedofil, som 2007 ansågs ha återfallsrisk i sexualbrott och som på grund av fängelsestraff bott sparsamt med pojken?

Det är svårt att tolka in något annat budskap än att socialnämnden offrar pojken som försökskanin.

Jag bläddrar i pärmen från 2004. I det personliga brev som skulle bifogas handlingarna till Kina ombads vi beskriva varför vi ansåg att just vi skulle få adoptera ett barn.

Den perfekta formuleringen på den frågan skulle vi naturligtvis ha suttit och filat på än i dag. Som tur är fanns rekommendationer om lämpliga ord, gärna med högtravande språk. Så vi skrev:

"I vårt åtagande ser vi som en förutsättning och självklarhet att på alla sätt värna om barnets väl och lycka, att aldrig misshandla eller överge barnet utan att tillgodose att det får samma rättigheter som ett biologiskt barn."

Att bli förälder är, som sagt, varken en rättighet eller en skyldighet.

Men ibland fyller drömmen om ett barn vartenda andetag. Under den långa väntan på vår adoptivdotter kändes jag mig ibland våldsamt nära andnöd.

Nu har Helsingborgs socialnämnd gett kvävningskänslan ett nytt ansikte.

Jag förstår att ledamöterna gått under jorden.

Vad sägs om att stanna där?