De är krigets minsta måltavlor

Av: Erik Wiman

Publicerad:
Uppdaterad:

”Barn får sina knän sönderskjutna – det är fruktansvärt”

1 av 31 | Foto: Urban Andersson
I augusti 2011 lyckades Aftonbladets Staffan Lindberg och Urban Andersson ta sig in i det stängda Syrien och Aftonbladet kunde som ett av få media i världen på plats rapportera från konflikten.

SYRISKA GRÄNSEN. När Omrahee lämnade krigets Syrien tillsammans med sina två döttrar Samira och Suaad lämnade de inte sitt hem bakom sig.

Av huset återstod bara en dammig hög av betong.

Hon undrar hur hennes flickor kommer att minnas sin barndom. Om de har en chans att hinna skapa nya lyckliga minnen.

FN:s observatörsstyrka är nu på plats i Syrien, men striderna fortsätter och FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan som försöker mäkla fred, varnar för ett regelrätt inbördeskrig.

Hittills har minst 500 barn dödats i striderna.

De är krigets minsta måltavlor.

Hästarna måste ha vant sig vid ljudet av döden.

De reagerade inte på explosionerna, bara fortsatte med sänkta huvuden mot det korta gräset.

Alldeles öster om deras betesmark låg Homs, staden som mer än någon annan förknippas med president Bashar al-Allads blodiga vedergällning mot Syriens rebeller.

Den här dagen föll granatregnet igen. Samtidigt landade de första FN-observatörerna i Syriens huvudstad Damaskus.

Tunga explosioner ekade mot bergen där vi stod på den libanesiska sidan och såg den svarta röken stiga upp över stadens silhuetter.

På sätt och vis är det enkelt att betrakta ett krig på några kilometers håll. Skrämmande förstås, men överskådligt. När explosionerna var som tätast gick det inte att skilja dem åt. Det blev en lång metallisk ton.

Såg sin kamrat dödas

Hur är det att befinna sig mitt i den där svarta röken? Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Det går inte ens att föreställa sig.

Tiotusentals barn i Syrien behöver inte göra det.

De vet.

Systrarna Samira och Suaad, sju och åtta år gamla, vet hur det är att se sin kamrat skjutas till döds på gatan utanför deras hus.

De befann sig bara ett hundratal meter bort när den nioårige pojken träffades av en kula.

De två flickorna vet också hur det är att få sitt hem förstört av en stridsvagn. Några dagar efter dödsskjutningen på gatan kastade artilleriet som vanligt tunga granater in över deras bostadsområde. Familjen hade flytt ner i källaren och vidare till ett underjordiskt tunnelsystem som grannarna hjälpts åt att bygga.

– Vi grävde gångar mellan husen för att slippa gå ut på gatan, berättade deras mamma Omrahee, 35.

Samira och Suaad vet hur det är att fly nattetid till fots. Att vadande ta sig över en iskall flod in i ett annat land och att till sist komma fram till ingenting.

Barn används som måltavlor

Nu lever familjen i en stad i Libanon i en lägenhet tillsammans med två andra flyktingfamiljer.

– Det är trångt och vi har inte några pengar, men mina barn lever, säger Omrahee.

Många flyktingar från Syrien, vittnar precis som Omrahee om att barn har använts som måltavlor i Syrien. Deras uppgifter bekräftas av FN.

– Barn får sina knän sönderskjutna och de hålls fängslade under omänskliga omständigheter, det är fruktansvärt, säger chefen för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, till BBC.

Hon håller president Assad direkt ansvarig.

– Säkerhetstjänsten lyder direkt under honom. Han skulle kunna beordra dem att omedelbart upphöra, men det gör han inte, säger hon till BBC.

Enligt FN har minst 500 barn dödats sedan protesterna mot president Assad startade i mars förra året. Enligt oppositionen var det fram till i går 983 bekräftade fall.

Förlorade sina ben – och sina barn

Sanningen är att ingen har kunnat räkna de döda barnkropparna.

3-årige Khaled blev ett av de unga offren.

I fem minuter visste han hur det är att bli söndersprängd av en granat. Det var så länge han var vid medvetande efter explosionen. Sedan slutade hans hjärta att slå.

Hans mamma, Hasifa, såg blodet och livet rinna ur honom på marken. På ett ögonblick förlorade hon sina två barn och sin familj.

Vi träffade henne på ett sjukhus i libanesiska Tripoli tio dagar efter attacken. Familjen var på flykt undan kriget, men bara hon klarade sig ut ur Syrien.

Hon pratade om de där sista fem minuterna i Khaleds liv. Han låg intill henne på marken och hon säger att hon tittade in i hans öppna ögon.

Mammans båda ben är bortsprängda, men det kände hon inte då.

Nu bryr hon sig inte.

– Jag behöver dem inte längre. Jag är en mamma, men jag har inga barn att gå tillsammans med längre.

Publicerad: