”Chipsmannen” gömde sig för sin mamma

avLiisa Aus

Han är Robinson – på riktigt.

Den 27-årige mannen hoppade från färjan och hamnade på en "öde" ö.

I tre veckor levde han på chips, choklad och smält snö.

– Jag såg att de letade efter mig, men vågade inte komma fram.

Färjan hade precis lämnat Helsingfors när 27-årige "Roland" gick ut på däck.

– Jag var deprimerad och kände att allt var meningslöst. Så jag bestämde mig för att hoppa i vattnet.

Fick en chock

Övervakningskamerorna visar hur han kastar sig överbord. Först slänger han i sin mobiltelefon. Sedan hoppar han själv. Han fick en chock av att hamnade i det iskalla vattnet.

– Då kände jag plötsligt att det var fel. Jag kunde inte göra detta mot min familj. Så jag tog av mig alla kläder och började simma.

Roland började crawla mot en ö ett hundratal meter bort. Kylan var förlamande och krafterna avtog snabbt.

– Jag förstod att jag måste hålla igång, men orkade inte crawla. Jag började simma grodsim, men sedan tog det stopp, berättar han för estniska TV3.

Roland vände sig på rygg.

– Jag tänkte att "nu är det slut". Om det fanns någon högre makt så fick jag lita till den. Själv orkade jag inte längre.

Helt naken

Plötsligt kände han fast mark under fötterna. Han hade nått ön.

– Jag kravlade mig upp på klipporna och började leta efter skydd.

Roland var genomfrusen och helt naken. Han förstod inte att han hamnat på än Pihjalasaare som under somrarna är ett populärt utflyktsmål för Helsingforsborna. Men nu, under lågsäsong, var ön öde och tyst.

– Jag hittade ett lakan som jag svepte in mig i. Hela första natten höll jag mig vaken. Jag visste att om jag somnade, så skulle jag inte vakna igen.

”Smakade fantastiskt”

Nästa dag fortsatte Roland söka efter skydd. Han hittade den igenbommade lilla restaurangen och tog sig in.

– Lyckan var total när jag hittade ett skåp med tio chokladkakor och några chipsförpackningar. Allt var gammalt – men smakade fantastiskt. För att släcka törsten smälte jag snö och drack.

Dagarna gick. Roland strosade omkring i restaurangen, hittade en stickad tröja att ha på sig och åt av godsakerna i skåpet.

– Jag ville ju leva, men nu var jag rädd för att komma fram. Jag inbillade mig att det jag gjort var straffbart. Att jag skulle hamna i fängelse och då ändå göra familjen illa.

”Jag gömde mig”

För att göra historien ännu mer bisarr; Rolands mamma "Merike" hade efter sonens försvinnande åkt från Tallinn till Helsingfors för att delta i sökandet.

Tre dagar efter att han hoppade, var hon på ön och letade efter honom.

– Hon var bara ett par meter från mig, men jag gömde mig eftersom det var poliser där också.

Veckorna gick. Chipsen tog slut - men Roland hittade några småtetror med saft som höll honom vid liv.

– Till slut gick rädslan över att bli hittad över. Jag var svag och orkade inte oroa mig längre, berättar han för TV3.

– Jag tänkte också hela tiden på min mamma och mina syskon. Hur de mådde av att jag var borta. Hur ledsen mamma skulle bli om jag dog.

Ringde mamma

Så Roland gick ut. Han ställde sig vid stranden och började vinka till förbipasserande båtar.

– Ganska snart fick jag lift med en liten båt som tog mig till fastlandet. Men redan på båten ringde jag mamma.

Nu är Roland hemma i Tallinn igen. Han är tacksam över att han överlevde. Han kramar sin mamma om och om igen.

– Det är ett under som skett. Jag hade nästan gett upp – och så ringer han plötsligt och säger "Mamma, jag lever", berättar Merike.

Åt en festmåltid

Igår dukades det upp en festmåltid hemma hos familjen.

– Mmmm, det här smakar gott, säger Roland och hugger in på den gravade laxen.

– Men jag måste säga att när jag hittade de gamla chokladkakorna, så smakade de alldeles underbart.