Mats, 55, om skadorna efter cancern: ”Min blåsa kan spricka när som helst”

NYHETER

VALDEMARSVIK. En skyddsängel räddade honom från att ta sitt liv.

Det var hans döda pappa, som uppmanade honom att leva vidare.

Själv lever Mats Johansson, 55, med svåra smärtor, impotens och inkontinens efter sin ärftliga prostatacancer.

– Min urinblåsa är sönderstrålad och kan spricka när som helst. Då kan läkarna inte rädda mig, säger han.

1 av 9 | Foto: FOTO: ANNA TÄRNHUVUD
Mats Johansson, 55, fick prostatacancer när han endast var 42 år gammal, som en av Sveriges yngsta. Sedan behandlingarna lider han av svåra och kroniska biverkningar i form av inkontinens, impotens och svåra smärtor i ryggen och benen.

2004 fick Mats Johansson, då 42, beskedet att han hade prostatacancer, som en av Sveriges yngsta.

En sjukdom han fruktat ända sedan hans egen pappa gick bort i den som 50-åring. En aggressiv och ärftlig prostatacancer, som härjat som en eldkastare genom flera släktled.

Tre av pappans bröder, liksom Mats farfar, dog även de i sjukdomen.

Efter sig lämnade pappa Sven sin hustru Ingegerd, i dag 83, och sina fem söner i åldrarna fem till tjugofem.

Vi har träffat Mats tidigare. Det var för elva år sedan.

Behöver stöd och kärlek

Då bodde han i Täby, var djupt deprimerad och mycket ensam, med kattungen Missan som enda sällskap.

När vi nu ses igen är det hemma hos hans mamma i barndomsstaden Valdemarsvik, dit Mats nyligen flyttat och väntar på en lägenhet. Här finns även hans fyra bröder och vänner.

Beslutet att flytta tillbaka berodde på hans livssituation och de katastrofala följderna av cancern.

– Jag behöver stöd och kärlek omkring mig, man klarar det inte ensam, säger Mats.

Han har hunnit bli 55 år och Missan hänger med än, nu i sällskap av två svartvita kompisar.

– Missan har haft väldigt stor betydelse för mig, säger Mats.

Han har överlevt den aggressiva sjukdomen. Men bitterheten över hur den dödat hans pappa, andra närstående och förstört hans eget liv är mycket svår för honom att tackla.

– Tyvärr har det märkt mig, säger Mats.

Fick problem med ”kissverket”

Han fick begrava sin pappa på sin egen 17-årsdag.

– Jag var helt apatisk, bitter på allt, bitter på Gud, för att han kunde ta ifrån oss vår far.

Tonåringen Mats ville inte längre leva, låste in sig på sitt rum och "bara grät och grät". Räddningen blev en av pappans bröder, som tog med honom i långtradaren på sina yrkesresor runt om i Sverige. Under tiden pratade de.

– Det hjälpte mig.

När Mats nästan 25 år senare själv fick symptom på prostatacancer blev han förskräckt.

– Jag hade problem med "kissverket", kunde inte kissa, och problem med sexlivet.

”Det var en käftsmäll”

Trots att sjukdomen i släkten redan tidigare konstaterats som ärftlig, så blev Mats inte tagen på allvar i vården.

– Läkaren trodde inte det var någon fara och tyckte att jag var alldeles för ung, säger han.
Men Mats stod på sig och insisterade på ett PSA-prov. Värdet var förhöjt - och vävnadsproverna från prostatan visade på aggressiv cancer.

– Det var ju en käftsmäll. Jag trodde aldrig i min livligaste fantasi att jag själv skulle bli drabbad. Aldrig, säger Mats.

Prostatakörteln opererades bort. Sedan fick Mats injektioner med det kvinnliga könshormonet östrogen - och konsekvenserna blev förödande.

Känner sig inte manlig längre

Mats blev inkontinent och impotent.

– Jag får gå med blöjor hela tiden. Man blir ju helt förstörd i underlivet, säger han.

Detta har knäckt hans självkänsla.

– Jag känner mig inte som en man längre, säger Mats.

Ibland drabbas han av "svarta demoner" och tänker att det vore lika bra om "det vore över".

– Vad har man för liv? Jag känner mig kastad på soptippen.

Mats har tre vuxna barn från tidigare förhållanden, men lever sedan cancern ensam.

Urinblåsa kan spricka när som helst

Han längtar efter en kvinna, men vågar inte dejta mer, sedan han blivit brutalt avvisad på grund av sin sjukdom och impotens.

– Jag har ju alltid älskat kvinnor, det har varit min passion i livet. Men nu går det inte.

Efter strålbehandlingarna 2007 har han plågats av svåra nervsmärtor i ryggen och benen.

Även urinblåsan blev förstörd.

– Min blåsa är sönderstrålad, säger Mats.

Han kissade blod, fick stopp i urinledaren och måste åka till sjukhuset hela tiden. När urinblåsan opererades 2014 visade den sig vara mycket skör.

– Läkaren sa att min urinblåsa kan kollapsa när som helst. Då finns det inget mer de kan göra.

”Hela livet blev förstört”

Om den spricker blir Mats urinförgiftad. Därför måste han vara mycket försiktig, inte lyfta, inte bära, inte sporta, inte ens dansa.

– Det är ju som att hela livet blev förstört. Jag är så rädd hela tiden att urinblåsan ska kollapsa, att jag kan dö när som helst.

Mats är djupt besviken på sjukvården, som han upplever svikit honom.

– Jag kommer aldrig att acceptera att jag blev så drabbad, så förstörd. Att tarmen läcker, att urin läcker, att jag är öm i underlivet och inte kan röra på mig, säger Mats.

Han har nekats ersättning från patientskadeförsäkringen.

”Kände mig som en knarkare”

De senaste tio åren har han medicinerats med metadon. Det är ett narkotikaklassat preparat, det enda som hjälpte mot hans svåra nervsmärtor.

– Jag kände mig som en knarkare och sov nästan dygnet runt. Det var inget liv.

För några månader sedan tvingades Mats plötsligt till avgiftning, sedan han upptäckt att det inte längre låg metadon i medicindosetten, utan Alvedon.

Abstinensen blev fruktansvärd.

– Det går inte att beskriva hur hemskt det var. Det var nära att jag tog livet av mig. Jag hade röster i huvudet som sa "gå och häng dig nu".

Mats höll ett rep i handen när en "skyddsängel" uppenbarade sig för honom.

– När jag låg i sängen kändes det som om någon satte sig bredvid mig. Sedan var det som om jag rös i hela kroppen och håret reste sig på armarna. Det var min pappa som var där. Han är min skyddsängel, han räddade mig, säger Mats.

”Alla demoner försvann”

Han berättar om det mirakulösa som sedan hände.

– Han ville inte att jag skulle göra det här. Han sa inget, han bara rörde vid mig och la sin hand över min kropp. Alla demoner försvann och jag kände mig som frisk i kroppen. Annars hade jag inte varit vid liv. Så illa var det.

Nervsmärtorna återkom dock med full kraft och än i dag darrar och svettas Mats påtagligt av abstinensen.

– Jag mår ju som ett vrak utan tabletterna, säger han – men metadon vill han aldrig mer ta.

Hur ser du på livet i dag?

– Jag lever ju hela tiden med den här rädslan att få tillbaka cancern. Men jag önskar ju att jag får många år till, säger Mats Johansson.

Det här är prostatacancer 00:34
Skulle du våga säga allt detta till din pappa? 01:34
ARTIKELN HANDLAR OM