Den 22 juli 2011 sprängdes en stor bomb vid regeringskvarteret i Oslo. Åtta människor dog och hundratals skadades. Några timmar senare öppnade Anders Behring Breivik eld på ön Utøya. 69 personer sköts till döds.

Den 22 juli 2011

– en dag ingen kan glömma

Terrordådet på Utøya

Av: 

Linda Hjertén

Klockan 15.25 den 22 juli 2011 sprängs en enorm sprängladdning mitt i Oslos politiska centrum och kaos utbryter i den norska huvudstaden.

Mindre än två timmar senare börjar Anders Behring Breivik att skjuta på ön Utøya – fullständig fasa utbryter när över tusen skott avlossas under 72 minuter.

Bilderna av ihjälskjutna ungdomar, tonåringar som förtvivlat försöker simma för att rädda sina liv eller som med likbleka ansikten klamrar sig fast vid klippväggar, är tio år senare fortfarande fastetsade i historien.

Ungdomar försökte fly undan gärningsmannens kulor, en del genom att klamra sig fast vid klippväggar i väntan på hjälp.

Klockan är runt 8 på morgonen den 22 juli 2011. Anders Behring Breivik vaknar i sin säng i sin mammas lägenhet i Skøyen i Oslo.

”Detta är dagen då jag ska dö”, tänker han.

Inte sorgset utan förväntansfullt. Beslutsamt.

Breiviks mamma håller sig på sin kant.

Hennes 32-årige son har betett sig konstigt en längre tid. Han har börjat bära kamouflagemundering i hemmet, pratar omväxlande om ett förestående inbördeskrig och om kung Christian IV.

Mamman skräms av honom och känner en viss lättnad över att han nyligen flyttat till en gård i Åsta, cirka 16 mil från Oslo, efter att under många år ha bott med henne.

– Jag kände inte igen honom längre, så jag tänkte att det måste vara något fel i huvudet på honom, har hon sagt i förhör.

Men kvällen innan har han kommit till henne och han sover hos henne natten till den 22 juli.

När Anders Behring Breivik vaknar börjar han med att förbereda utskicket av det 1 800 sidor långa manifestet ”European deklaration of independence” som han jobbat med sedan 2002.

Det är hans uppgörelse med hela det norska samhället.

På sida efter sida kritiserar han bland annat islam, Arbeiderpartiet och den kulturmarxism som han tycker råder i Norge. Han beskriver även ingående de attacker som om några timmar kommer att bli verklighet.

Klockan är 14.09 när manifestet skickas ut till cirka 8 000 personer.

En timme tidigare har han svalt en tablett med en hemmagjord blandning av efedrin, koffein och aspirin som han hoppas ska göra honom mer aggressiv och målinriktad inför det som komma skall.

– Före aktionen testade jag olika doser för att försäkra mig om att min kropp tålde det och för att kunna dosera optimalt, berättar han senare i rätten.

32-ÅRINGEN GER SIG IVÄG i en Volkswagen Crafter. Bilen är lastad med en 950 kilo tung bomb bestående av bland annat konstgödsel, diesel och aluminium. Han har jobbat ett bra tag med att färdigställa den i en lada på gården han hyr.

Breiviks plan är att döda hela regeringen och dåvarande statsministern Jens Stoltenberg och klockan är strax efter tre på eftermiddagen då han parkerar utanför huvudingången till statsministerns kontor. Han tänder sedan stubintråden med cirka sju minuters brinntid och lämnar platsen halvspringande i riktning mot den flyktbil han förberett.

Samtidigt som stubintråden blir allt kortare befinner sig 250 människor inne i regeringsbyggnaden, på gatan utanför ytterligare 75, ovetandes om vad som kommer att ske.

15.25 detonerar den kraftiga sprängladdningen. I rasmassorna hittar man senare åtta döda, och hundratals skadas i explosionen.

Regeringskvarteret ser ut som en krigszon. Övervakningsbilderna visar hur lugna gator förvandlas till ett hav av sten, krossade rutor och murbruk.

Efteråt är det alldels stilla för en stund, där de som överlevt endast hör ringandet i sina öron.

En stillhet som snart byts ut mot vrål av smärta och skräck och räddningstjänstens sirener.

Men inget av detta ser Anders Behring Breivik som sitter i sin Fiat Duplo på väg mot Utøya.

Han är inte klar än.

Breiviks plan var att döda hela regeringen och dåvarande statsministern Jens Stoltenberg. Bomben var 950 kilo tung och bestod av bland annat konstgödsel, diesel och aluminium.
Klockan 15.25 den 22 juli sprängs en stor bomb vid regeringskvarteret i Oslo. Åtta dödas och hundratals skadas i den enorma detonationen. Efteråt utbröt kaos, vittnen har beskrivit hur det var som en krigszon.

PÅ UTØYA PÅGÅR ett sommarläger för norska arbetarpartiets ungdomsförbund Arbeidernes ungdomsfylking, AUF. Tidigare på dagen har den förre statsministern Gro Harlem Brundtland varit där och talat.

Breivik vet inte att den tidigare statsministern redan lämnat ön. Hans plan är att filma när han halshugger henne innan han försöker döda fler, men han fastnar i de långa bilköer som bildats på grund av attentatet mot regeringskvarteret.

Breivik är irriterad. En resa som normalt tar 45 minuter tar nu över en timme och han hör på radion hur man säger att endast en person är bekräftat avliden efter hans bombattack. Han uppger senare att han blir besviken, han hade ju hoppats på så många fler döda.

När klockan är 16.40 parkerar Breivik sin bil vid färjeläget i Sundvollen där han väntar in nästa båt till Utøya.

På ön Utøya i den djupa insjön Tyrifjorden höll AUF ett ungdomsläger. 564 människor fanns på än när Breivik började skjuta. Efter 72 minuter var 69 av dem döda.

Han är klädd i en falsk polisuniform. I den klädseln kommer han först att inge förtroende, tänker han. Färre kommer att springa när han börjar skjuta.

Nu, strax innan fem på kvällen den 22 juli, finns 564 personer på ön, de flesta av dem ungdomar. Hans mål är att döda dem alla.

Anders Behring Breivik är beväpnad med en Ruger mini, 14 kaliber, och en halvautomatisk pistol av märket Glock, 9 millimeter.

Han påkallar uppmärksamheten, säger att han är där från Polismyndigheten på grund av bombattentatet i Oslo. Flera går fram mot honom, han ser på avstånd ut som en vanlig polis.

Bilder efteråt visade hur ungdomarna flytt hals över huvud från den falske polismannen som sköt mot dem.

Då öppnar han eld och total panik utbryter. Överlevare har berättat hur han målmedvetet går omkring med hörlurar i öronen. Han skjuter för att döda, inte sällan med ett kontrollskott i huvudet.

Några blir paralyserade av rädsla.

– De förmådde inte fly, berättade Breivik senare under rättegången.

En del försöker gömma sig i bergsskrevor. Andra försöker simma iväg i den djupa insjön Tyrifjordens svarta och kalla vatten. Efteråt hittas flera av de döda ungdomarna i klungor. De har försökt skydda varandra med sina kroppar.

En polis under insatsen. När de väl kom till ön hade Breivik skjutit i 72 minuter. Tusentals skott hade avlossats. Utspridda på ön låg kropparna efter döda ungdomar.

KLOCKAN 17.26 FÅR POLISEN i Buskerud information om att det skjuts på Utøya. Fyra minuter senare får polisen i Oslo samma information. Men Utøya ligger flera mil bort och i Oslo råder kaos och panik efter spräng­dådet vid det politiska hjärtat.

Först klockan 17.52 kommer den första polispatrullen fram till området och väntar på en egen båt som ska ta dem över till ön.

Samtidigt fortsätter skottlossningen på Utøya. Breivik utstöter glada hurrarop varje gång hans skott fäller någon, berättar senare överlevaren Tonje Brenna i rätten. Hon höll om en annan flicka samtidigt som andra föll döda ner bredvid dem och krutröken låg tung.

– Jag vet inte om det var första eller sista gången som han var där och sköt på oss, men jag är säker på att jag hörde rop eller nöjda utrop då han sköt.

Ungdomarna försökte gömma sig men hade inte en chans när de mejades ner av Breivik.
Kläder på stranden, efter att ha kastats av för att hoppa i vattnet och undkomma Breivik.

I det kalla vattnet utanför Utøya börjar samtidigt många boende att ge sig ut i båtar för att försöka hjälpa. De har senare hyllats för sitt otroliga mod, att ge sig ut mot ljuden av skott utan att veta vad de skulle möta.

Två av dem, Oddvar Hansen och hans sambo, plockade upp skräckslagna ungdomar som försökte simma från ön.

Men de kunde inte hjälpa alla.

– Många av dem som vinkade på oss första gången kanske var döda när vi kom andra gången. Det är något som plågar oss. Men det var ett val vi gjorde. Jag har funderat många gånger på om vi gjorde rätt. Men det kändes bättre att göra något, än inget, sa han under rättegången.

Många boende vid Tyrifjorden hörde skottsalvorna och gav sig osjälviskt ut i sina båtar för att försöka rädda ungdomar som försökte fly genom att simma.

KLOCKAN 17.59 RINGER Anders Behring Breivik själv till polisen.

– Ja, god dag, mitt namn är kommendör Anders Behring Breivik i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen.

– Ja.

– Jag är på Utøya för tillfället. Jag vill överlämna mig.

Men på fastlandet väntar polisen fortfarande på en båt som ska ta dem över till ön. De hör skott på skott avlossas men de kan inte hjälpa.

Klockan hinner bli 18.25 innan beredskapstruppen från Oslo kan kliva i land. Då har Anders Behring Breivik hunnit mörda 69 människor och skottskada ytterligare 33.

Bilden, tagen från en helikopter strax före gripandet av Anders Behring Breivik, visar hur han klädd i en falsk polisuniform går runt bland döda ungdomar för att kontrollera att de inte lever.

Två av offren dog av tramp- och fallskador i den totala panik som utbröt på ön.

18.26 ringer Breivik återigen polisen. Han har ännu inte märkt att den första styrkan tagit sig iland.

– Jag har fullgjort min operation, så jag vill överlämna mig.

– Du vill överlämna dig?

– Ja.

Anders Behring Breivik grips. Han ger upp omedelbart, lägger ned sina vapen, håller händerna över huvudet och gör inget som helst motstånd.

– Ni är mina bröder, säger han till polismännen.

Breivik förs iväg. Skotten har tystnat.

Men det ska ta många dagar innan proportionerna av massakern sjunker in.

Räddningsinsatsen pågick långt in på natten. På ett hotell på fastlandet upprättades ett tillfälligt kriscentrum.

TILL SUNDVOLDEN HOTELL förs över­levande – chockade, ibland halvnakna och våta ungdomar. Hotellet förvandlas till ett tillfälligt och snabbt i hopsatt kriscentrum dit anhöriga kommer för att leta efter sina barn och där överlevande samlas.

Under de närmaste dagarna kommer krispersonal att jobba dygnet runt här. På hotellet blandas outsäglig sorg över en förlorad anhörig med outsäglig lättnad när en son eller dotter hittas vid liv.

Offren på Utøja förs över till fastlandet.

Tio år har gått sedan dess. För de som överlevde och för de som förlorade någon den dagen kommer den dagen aldrig att försvinna.

Lara Rashid var 16 år när hon överlevde Utøya. Hennes två år äldre syster gjorde det inte.

– För tio år sedan trodde jag att jag vid det här laget skulle vakna upp en morgon och märka att det var länge sen jag tänkte på den 22 juli, men nu räknar jag inte med att en sådan dag kommer.

ANNONS

Jämför el och sänk din elkostnad på några få minuter via Compricer nu!

Extern länk från Compricer

Jämför här!

Tio år har gått sedan dåden. Anders Behring Breivik uppges fortfarande inte ha uttryckt någon ånger över det han gjorde.
Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson, Elvira S Barsotti
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET