”Vi som var med om det kommer aldrig att glömma”

Aftonbladets Kerstin Nilsson berättar om corona-året som har gått – ett år när allting ställdes på sin spets

Coronapandemin

  • Kerstin Nilsson
    Kerstin Nilsson

NYHETER

På nyårsafton 2019 står statsepidemiolog Anders Tegnell på en takterrass i Spanien och skålar in det nya året i champagne.

Där och då får han för första gången höra om det nya viruset i Kina och en mystisk lunginflammation, som drabbat människor i staden Wuhan.

Då kan han inte ana vad som väntar – inte vi heller.

Ett år senare har över en och en halv miljon människor i världen dött, bara i Sverige fler än 8 000.

2020 är året när allting ställdes in.

Året när allting ställdes på sin spets.

Corona-året vi som var med om aldrig kommer att glömma.
 

Torsdagen den 30 januari 2020 kontaktar en ung kvinna i 20-årsåldern sjukvården i Jönköping.

Hon misstänker att hon kan ha drabbats av det nya coronaviruset, som härjat i Wuhan i Kina sedan någon dryg månad.

Kvinnan, som studerar i Jönköping, flög hem till Sverige från Wuhan och Kina den 23 januari.

Fyra dagar senare fick hon de första symptomen.

Hon får åka ambulans till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, inte för att hon är så illa däran utan för att hon inte ska smitta andra på sin väg till sjukhuset.

Den unga kvinnan var medveten om att hon kunde vara smittad och har hållit sig isolerad hemma sedan hon kom med bussen från Landvetter. Hon har sett till att få matkassar lämnade utanför dörren.

På sjukhuset testas hon – och bekräftas smittad. Hon isoleras i en egen sal på infektionskliniken.

I Wuhan har då redan 212 människor dött, 7 818 personer i 19 länder har bekräftats smittade – och samma dag som den unga kvinnan i Jönköping ringer sjukvården utlyser WHO internationellt hälsonödläge.

Det nya viruset är på väg att sprida sig över världen.

Nästa dag, den 31 januari, kablas nyheten ut i Sverige, via Folkhälsomyndigheten:

”Första fallet av coronaviruset i Sverige”.

Men det är bara början.

Den 23 februari tuffar ett fullsatt DN-tåg med 400 läsare, som betalat dyra pengar – upp till 90 000 kronor – för sina biljetter, ut från spår 12 på Stockholms centralstation.

Mot karnevalen i Venedig i norra Italien, via Danmark och Tyskland.

Rätt in i epicentrum för coronasmittan i Europa.

”Påstods vara ’omöjligt’. Nu gör vi det!” twittrar Peter Wolodarski, en lycksalig chefredaktör på Twitter.

Han har ingen aning om vad som väntar.

Tajmingen kan knappast vara sämre.

Italien håller redan, som första land utanför Kina, på att stänga.

Minst 26 personer vårdas på intensiven och fyra har dött. Alarmerande siffror – då. Siffror som ska mångdubblas i en allt mer rasande takt de kommande veckorna och månaderna.

I norra Italien stängs skolorna, stora sportarrangemang ställs in, operahuset La Scala i Milano stängs – och karnevalen i Venedig ställs in, lagom till att DN-tåget kommer tuffande.

Majoriteten av passagerarna har redan hoppat av i Alperna, men ett 60-tal följer med ända till Venedig.

Där bor de på lyxiga Hilton Molino Stucky och lämnar Venedig en dag tidigare än tänkt för att tuffa vidare mot Velden am Wörtheresee och Falkensteiner Schlosshotel.

Venedigresenärerna hålls åtskilda från de andra och beläggs med restriktioner under hemresan, även om det inte finns några tecken på smitta ombord.

Den unga kvinnan i Jönköping som var den första att smittas i Sverige har aldrig trätt fram i media.

Under några veckor är allt fokus på henne – men snart är hon inte längre ensam.

Den 26 februari, medan DN-tåget tuffar ned genom Europa, bekräftas nästa svenska fall.

Och nästa.

Nu är snöbollen i rullning.

Hemvändande sportlovsfirare i först Västra Götalandsregionen, sedan i Stockholm tar med sig viruset hem från italienska alperna.

Italien är ett av de länder med smittspridning som Folkhälsomyndigheten då nyligen har gått ut och varnat för. Förutom Kina och Italien är det Sydkorea och Iran.

Allt fokus läggs på de hemvändande svenska skidåkarna från Italien, med smittspårning och isolering.

Fortfarande finns hoppet om att det går, om inte att stoppa, så i alla fall att begränsa smittspridningen.

Vad ingen vet är att smittan samtidigt kommer till Sverige med resenärer från en rad olika länder, från Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, USA – och Österrike.

Bara i skidorten Ischgl i Österrike smittas kring 6 000 personer vid afterski-partajen under våren. Många har varit på en och samma bar – ski-baren Kitzloch, där den 36-årige norske bartendern är smittad, utan att veta om det.

På skidorten Ischgl i Österrike smittades runt 6 000 personer under våren.

AP

Söndagen den 8 mars sitter jag på Aftonbladets redaktion i centrala Stockholm. Som vanligt skummar jag igenom vår norska systertidning VG, Verdens Gang, på nätet.

Jag upptäcker att antalet smittade i Norge som varit i Österrike är uppe i 18 stycken – hemma i Sverige har jag inte sett ett enda fall därifrån rapporteras.

– Vi har de senaste dagarna sett ett stadigt ökande antal smittade som nyligen har kommit hem från skidorter i Österrike, säger Geir Bukholm vid norska Folkhälsoinstitutet till nyhetsbyrån NTB.

Det är bara en tidsfråga innan det ser likadant ut i Sverige – om det inte redan gör det.

Jag bestämmer mig för att skriva en artikel om smittan i Österrike, som läggs ut på Aftonbladets sajt sent samma kväll.

Det ska visa sig ha en viss betydelse, åtminstone för en person – och i förlängningen för ett antal till.

Överläkare Olle Stigwall hade varit på skidresa i Österrike.

Privat

När Olle Stigwall, överläkare på Capio S:t Göran radiologi i Stockholm, kommer hem från skidresan i Österrike sent på fredagskvällen märker han inget.

Tillsammans med ett kamratgäng om tio personer har han varit i Schladming, söder om Salzburg.

Nästa dag har han lite lätt halsont.

På söndagen lite lätt nästäppa och lätt hosta. Febertermometern visar bara 37,2.

Olle Stigwall kan inte tänka sig att han skulle ha smittats av det nya coronaviruset, trots att han själv är läkare.

– Förrädiskt milda symtom, säger han själv.

Han planerar att gå till jobbet som vanligt på måndagen – om han känner sig frisk.

Vilket han gör.

Men sent på söndagskvällen, natten mot måndag, får han syn på min artikel om norrmännen som smittats i Österrike.

Halv två på natten ringer han 1177 för att få tid för ett test.

Han nekas först, helt enligt riktlinjerna – först under måndagen ska Tyrolen i Österrike föras upp som riskområde och det är inte ens i Tyrolen han var varit.

Men Olle Stigwall lyckas, med hänvisning till artikeln i Aftonbladet och det faktum att han är läkare, tjata till sig ett test.

På måndagseftermiddagen sätter han sig i bilen för att köra till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och bli topsad.

Nästa dag får han svar:

Han har covid-19, som sjukdomen då har börjat kallas.

Han sätter sig i hemkarantän i 14 dagar, för att inte smitta sina kollegor och i förlängningen patienter, som redan är svårt sjuka.

En smittkedja är stoppad.

– Mina kollegor är väldigt tacksamma, säger Olle Stigwall i telefon dagen efter.

Då har redan det första landet i Europa stängt .

Det dramatiska beskedet kommer på kvällen den 9 mars.

Det kommer att bli vändpunkten för mig.

Det är den här kvällen jag till fullo inser allvaret i det som sker, vilken fruktansvärd katastrof det här handlar om – och att det är något vi kommer att få leva med länge, i månader tror jag då.

Några timmar tidigare har vi på Aftonbladet publicerat en intervju med professor Agnes Wold:

”Det är kört för Italien” är rubriken – och det är då jag för första gången inser vidden av det som håller på att hända.

Som vanligt talar hon klarspråk – och håren reser sig på mina armar när jag läser.

Det är kört för Italien och USA, kanske även för Spanien och Frankrike, säger Agnes Wold.

Det enda vi kan göra nu är att lyssna på våra myndigheter – och låta bli att resa, menar hon:

– Jag skulle personligen inte ens tänka tanken att åka utanför Norden nu om det inte var något absolut nödvändigt som att hälsa på en döende mamma.

Agnes Wold satte ord på den annalkande katastrofen 9 mars.

Adam Ihse/TT NYHETSBYRÅN

I drygt två veckor, sedan den 25 januari, har jag och mina kollegor på Aftonbladets nyhetsredaktion, dygnet runt, rapporterat live om coronaviruset.

I början sporadiskt, i takt med att smittan har spridit sig, alltmer frenetiskt. Vi skriver så att fingrarna glöder, för att ge läsarna så mycket information som möjligt, för att göra det som händer begripligt. Vi svarar på frågor, tusentals frågor, och rapporterar alla nya siffror som kommer in, över smittade och döda runt i världen. Siffor som blir allt svartare.

Vi vet det inte då – men vi kommer att fortsätta att rapportera i samma live, fortfarande, när denna text skrivs, elva månader senare.

Utan avbrott.

Då kommer vi reportrar ha gjort över 26 000 inlägg – läsarna över 522 000 inlägg. Sidan med direktrapporteringen kommer att ha visats över 467 miljoner gånger – och den tid Aftonbladets läsare har tillbringat där motsvarar 246 170 dagar.

Över 674 år.

Ja, det är sant – och det saknar motstycke.

Just den här kvällen rapporterar jag med tårar i ögonen.

Läget i Italien är kritiskt.

Bara den 9 mars har 97 nya dödsfall rapporterats i landet – totalt har ditintills 463 människor dött av coronaviruset.

Klockan 22 på kvällen kommer det dramatiska beskedet från Italiens premiärminister Giuseppe Conti:
Italien stänger.

Det är ett chockerande besked.

Något liknande har aldrig hänt i modern tid.

Men – det är bara det första i en lång rad liknande besked om lockdowns världen över de kommande veckorna och månaderna.

Det är bara timmar innan allt är utom kontroll.

Även i Sverige kommer nya, dramatiska besked de följande dagarna.

Den 10 mars höjer Folkhälsomyndigheten risken för allmän spridning i samhället från ”måttlig” till ”mycket hög”. Det meddelar Anders Wallensten, på myndigheternas dagliga pressträff klockan 14, som hålls för andra dagen i rad.

I Sverige är antalet bekräftat smittade nu 326 – och bland dem finns de första fallen som tyder på allmän smittspridning i samhället.

Biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten på Folkhälsomyndigheten håller i den dagliga pressträffen den 3 april 2020.

NILS PETTER NILSSON

Pressträffarna ska snart bli svenska folkets nya lägereld. I hemmen, på arbetsplatserna, i bilar, på gator och torg, på bussar och tunnelbanor – överallt kommer människor att stanna upp för att lyssna.

Regeringen meddelar att sammankomster med fler än 500 personer stoppas och på kvällen kallar socialminister Lena Hallengren till presskonferens.

Hon ska bli den sista person jag skakar hand med på mycket länge. Än i dag är hon det.

Nästa dag kommer beskedet alla fruktat, men förstått måste komma:

Sverige har fått sitt första dödsfall med covid-19.

Klockan 16.27 onsdagen den 11 mars kommer beskedet i ett pressmeddelande från Region Stockholm.

Det är en man i övre 70-årsåldern, med underliggande sjukdomar, som har dött efter att ha intensivvårdats på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Samma dag förklarar WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus på en presskonferens att smittspridningen i världen är utom kontroll.

118 319 människor har bekräftats smittade och 4 292 personer har dött i drygt hundra länder.

Coronaviruset, SARS-CoV-2, klassas nu som en pandemi.

Får jag det här så dör jag.

Orden kommer från min vän Gunilla.

Efter att, under en jorden-runt-seglats för många år sedan, ha visat sig vara allergisk mot kininet i malariamedicinen hon tagit, får hon sedan länge dialys, tre gånger i veckan.

Hon tillhör riskgrupperna för covid-19 och är extra försiktig för att inte smittas.

Ändå drabbas hon några veckor senare.

– Jag tror att jag smittades på dialysen, säger hon i telefon från sjuksängen på infektionskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, där hon ligger isolerad, med bekräftad covid-19.

– Det är flera andra som också har smittats. En man har dött, säger Gunilla.

Hon är upprörd – med all rätt.

Det hon säger är djupt upprörande, som så mycket annat som händer nu under våren.

Det är i slutet av mars.

Den 31 mars meddelar vice statsminister Isabella Lövin på en pressträff att regeringen fattat beslut om besöksförbud på Sveriges alla äldreboenden från om med den 1 april.

Men det är redan för sent.

På bara några veckor har coronaviruset tagit sig in på landets äldreboenden. De sköra som skulle skyddas, smittas nu, en efter en. Många dör, allför många.

Åldern och adressen – till ett äldreboende – har, ska det visa sig senare, gett dem svarte petter och berövat dem den vård de, precis som vi alla, har rätt till.

Många dör, utan att ha få en diagnos av en läkare, utan att få syrgas, utan att få en chans att leva den tid de skulle kunnat ha kvar.

Många dör, utan att få en chans att ta ett sista farväl av sina nära och kära. Kanske utan att ens hålla någon i handen.

Totalt kommer 3 002 personer på äldreboenden och 1 696 personer med hemtjänst dö med covid-19, fram till den 23 november. Det är nästan tre fjärdedelar av alla som kommer att dö fram till det datumet. Det är något regionerna kommer att få mycket hård kritik för, senare i höst.

Men Gunilla är hoppfull.

Hon lägger ut en bild på sig själv på Instagram, där hon vinkar, iförd munskydd, på väg till dialysen.

Hon är stridslysten där i sjuksängen och vi ser det som ett gott tecken, trots de dåliga oddsen.

– Jag ska klara av det här, säger hon till sin mamma i telefon.

Hon har redan klarat så mycket – kanske kommer hon att klara det här också?

Hoppet finns, in i det sista. Vad vi inte vet är att hon aldrig kommer att komma upp på benen igen.

Det kommer att gå upp och ned, men det kommer, till vår stora sorg och smärta, att sluta illa.

Precis som hon sa, då, innan hon drabbades.

I Älvsjö i Stockholms byggs ett fältsjukhus i rasande fart.

Torsdag den 9 april står det nya extra sjukhuset på Älvsjömässan med 600 vårdplatser redo.

Fältsjukhuset utanför Östra sjukhuset i Göteborg är redan i bruk, men stängs efter bara tre veckor efter massiv kritik från läkarna.

Senare ska det framkomma att en 39-årig man dör i akut hjärtstopp i samband med att han ska flyttas från fältsjukhuset till en vanlig intensivvårdsavdelning.

Fältsjukhuset på Älvsjömässan kommer aldrig behöva tas i bruk och avvecklas i början av juni, när läget ser betydligt bättre ut.

Men många ska hinna smittas, insjukna och dö innan dess.

Sjukvårdspersonalen sliter ont, dygnet runt – då, som nu.

I början med otillräcklig skyddsutrustning, med skavsår och märken i ansiktet efter visir och masker och trots att de gör sitt yttersta – och mer än det – dör människorna i sängarna runt omkring dem.

Undersköterskan Catrin Henricsson berättar för Aftonbladet om situationen på iva: ”Jag kommer ihåg en dag där jag bara bröt ihop och grät”.

ANDREAS BARDELL

Mammor och pappor, bröder och systrar, barn, farfäder, mormödrar – många utan chans att få ta ett sista farväl av sina nära och kära.

Människor som alldeles nyligen levde alldeles vanliga liv och nu dör, en efter en, i ett oerhört smittsamt virus, som slår, till synes blint.

Den 15 april har totalt 1 203 människor i Sverige dött med covid-19. Samtidigt vårdas 954 personer på intensiven, på sjukhus runt om i Sverige.

Bara den dagen dör 115 svenskar – en person var tolfte minut – med covid-19.

En av dem är den älskade radio- och tv-profilen Adam Alsing.

Adam Alsings död skakar om hela Sverige.

Henrik Montgomery/TT

Han dör, bara 51 år gammal efter att ha vårdats på Södersjukhuset i Stockholm några veckor.

”Det är med stor sorg och enorm saknad vi tvingas meddela att vår älskade Adam inte längre finns med oss. Efter ett par veckors kamp mot covid-19 avled Adam under onsdagen”, säger hans anhöriga i ett uttalande till nyhetsbyrån TT samma dag.

Nyheten får ett enormt genomslag.

Adam Alsings död kommer som en chock – som skakar om hela Sverige.

För många blir det ett uppvaknande.

Plötsligt blir det uppenbart för alla att vem som helst kan drabbas och dö, även yngre och människor mitt i livet.

Adam Alsing blir en symbol för covid-19 och ger alla dem som dör i sjukdomen den här dagen, och alla andra dagar, ett ansikte.

Ett ansikte som miljoner svenskar har en relation till och tyckte mycket om.

Till och med statsminister Stefan Löfven uttrycker sin sorg och bestörtning – och sitt deltagande i familjens stora sorg.

Många, många familjer har under det här året gått igenom samma sak.

Vi håller i – och håller ut. Vi jobbar hemma – om vi kan. Andra tvingas fortsätta trängas på överfulla bussar och tunnelbanor.

Vi håller avstånd – och tvättar händerna, tills de är nariga och röda.

Handsprit blir en eftertraktad bristvara och 70+ ett begrepp.

I mitt naturreservat vandrar par och utspridda grupper med 70-plussare, några är till och med klädda i gula västar med ”70+” tryckt på ryggen.

De får handla på särskilda tider i mataffären, men längtan efter närheten och samvaron med barn och barnbarn är stor. Den är uppskjuten på obestämd tid.

I mitten av april får 70-plussarna sällskap av en ny siffergrupp: ”De 22”.

I en debattartikel ifrågasätter 22 forskare den svenska coronastrategin och går till hård attack mot Folkhälsomyndigheten i allmänhet och statsepidemiolog Anders Tegnell i synnerhet.

”Med tjänstemän utan talang att förutspå eller begränsa epidemin måste de folkvalda gripa in med snabba och radikala åtgärder”, skriver de 22 – och drabbas själva av hård kritik för sitt agerande.

Även internationellt drabbas Sverige av kritik – vår coronastrategi, som baseras på personligt ansvar och råd och rekommendationer istället för hårda lockdowns – väcker uppseende i världen.

Debatten, om munskydd eller inte munskydd, flockimmunitet och skolstängningar, kommer att gå hög och fortsätta att svalla under året. Sverige får ömsom ros, ömsom ris, beroende på hur siffrorna ser ut.

Jämförelserna med Norge är många – vårt närmaste grannland är ett av de länder som har klarat sig allra lindrigast undan. Gränsen till Sverige kommer att förbli stängd året ut.

Men ingen vet fortfarande egentligen inte vad som är rätt – eller fel.

Coronaviruset är fortfarande nytt och okänt och går sina egna vägar.

Precis som den svenska regeringen och Folkhälsomyndigheten.

Statsepidemiolog Anders Tegnell.

Jerker Ivarsson

Anders Tegnell har blivit symbolen för den svenska strategin. Det är honom människor förlitar sig på, det är honom människor förbannar. På bara några månader har Sveriges statsepidemiolog gått från att vara en i princip totalt okänd tjänsteman till att vara personen alla talar om, i Sverige – och i världen.

Folk stickar vantar med hans ansikte på, diskuterar hans klädsel och om det är rätt eller fel att han tar en öl på en uteservering på Stureplan.

Men inget rubbar Anders Tegnell. Lugnt och utan att någonsin tappa fattningen eller humöret svarar han på kritik och frågor och kommer – ännu mer än ett halvår senare – stå lika stadigt kvar.

Ibland leker ett litet leende i mungipan, men det finns sällan anledning.

I USA är det president Donald Trump som ger befolkningen råd.

Under en presskonferens i Vita huset föreslår USA:s president att man bör undersöka effekten av att dricka eller injicera rengöringsmedel som en behandling mot coronaviruset.

Effekten uteblir inte – de följande dagarna upplever akutmottagningar över hela landet en explosion av antalet patienter som druckit klorin och i flera stater utfärdar myndigheter och läkare varningar mot att använda rengöringsmedel invärtes.

Ett halvår senare ska Donald Trump själv föras till sjukhus med helikopter efter att ha insjuknat i covid-19.

När sommaren och värmen kommer här hemma sjunker antalet smittade och döda stadigt, vecka för vecka.

Den 25 juni är Sverige nere i 21 dödsfall den dagen – 5 230 totalt – och det ska fortsätta minska tills det en månad senare, i slutet av juli, är nere i något enstaka dödsfall per dag.

Europa öppnar igen – där har viruset tappat fart medan det fortfarande ökar i USA. Men vi svenskar är inte välkomna i många länder.

Hemester är det de flesta ägnar sig åt. Själv väntar jag hela sommaren på att kanske, kanske få åka till mitt älskade sommarparadis Hvaler i Norge, men i början av augusti ger jag upp – det blir ingen vanlig sommar det här året.

Ändå känns allt lättare, i takt med att smittspridningen minskar. Vi reser i Sverige, vandrar i fjällen – med stormkök, förstås, det som kommer bli årets julklapp i år. Vi hyr stugor, tältar, pysslar i torpet. Vi fortsätter tvätta händerna och umgås coronasäkert, men vi anar ett slut på pandemin.

I själva verket befinner vi oss mitt i stormens öga.

Den 2 augusti somnar min vän Gunilla in, omgiven av sin familj, på Dalens sjukhus i Stockholm.

Hon blir aldrig en siffra i statistiken.

Fyra månader har gått sedan hon drabbades av covid-19, fyra långa, plågsamma månader, i hopp och förtvivlan.

Hon kom aldrig hem igen.

Gunilla Stenström överlevde covid-19, men komplikationer tillstötte. Hon kunde inte längre få den livsnödvändiga dialysen och då kunde slutet bara bli ett – det visste Gunilla och ringde själv och berättade.

Programmet vid Gunilla Stenströms begravning.

Privat

Till tonerna av ”The Rose” och ”Håll mitt hjärta” tar vi ett sista farväl i Huddinge kyrka en månad senare.

Efteråt dricker vi bubbel och äter italiensk buffé, som hennes familj ordnat, på hennes bestämda önskan.

Så typiskt Gunilla, vår ”Chicken”.

Vi gråter och skrattar, om vartannat, tittar på foton, pratar och minns allt roligt vi gjort genom åren.

Vi sörjer, men vi har varandra, vi delar sorgen – och det gör det lite lättare.

Samma dag som Gunilla begravs dör sju personer med covid-19 i Sverige.

Staplarna i diagrammen blir sakta men säkert högre igen.

Vi har lämnat stormens öga.

Söndagen den 22 november klockan 20 håller statsminister Stefan Löfven tal till nationen i tv.

Han är allvarlig.

Över 6 000 människor har då dött med covid-19 i Sverige – och med hösten och kylan har smittan tagit ny fart.

– Det är på dig och mig det beror, säger statsministern.

– Ställ in. Boka av. Skjut upp.

– En främling du smittar kan bli väldigt sjuk. En vän du smittar kan behöva vård.
En mor- eller farförälder du smittar kan komma att dö.

Statsminister Stefan Löfven håller tal till nationen den 22 november. Situationen är allvarlig.

TT NYHETSBYRÅN

Nya, skärpta råd och rekommendationer införs, till en början regionalt, senare nationellt.

Siffran åtta blir den rådande. Max åtta runt bordet, max åtta hemma – och borta.

Den 30 november – ett år efter att den första patienten fick symptom i Wuhan i Kina har 63 miljoner människor i världen konstaterats smittade och 1,5 miljoner människor har dött med covid-19.

Bland dem den älskade svenske skådespelaren Sven Wollter och en annan kär vän, biologen och svampexperten Pelle Holmberg.

I Sverige har då 6 777 personer dött med covid-19 – och över 240 000 har bekräftats smittade.

Nu är det över 8 000.

I USA dör 3 000 personer – varje dygn.

Det är inte över än.

Det är långtifrån över.

En sköterska på Guy’s hospital i London förbereder den 8 december en spruta med Pfizers framtagna vaccin.

AP

Men stjärnan där borta i mörkret, den vi har vandrat emot hela det här året, lyser nu starkare.

Den bereder vägen och ger oss hopp om ett nytt liv.

Det liv som avstannade 2020.

Året som ställdes in.

Nu är det nyår igen.

Det blev ingen vanlig jul, inget vanligt nyår.

I år väntade vi inte på tomten – vi väntade på vaccin.

Vaccin som kom, inte med renar och släde, utan i lastbilar.

Nu är det här, äntligen.

Och med det hoppet om ett bättre år, ett år när livet så småningom kan börja återgå till det normala, det liv vi hade när det här året ringde in.

En bättre och mer efterlängtad julklapp kunde vi inte få.

Håll i, håll ut, bara ett litet tag till.

På nyårsafton kommer klockorna i Sveriges alla domkyrkor, från norr till söder, från öst till väst, att ringa för alla dem vi mist under detta pandemins år.

Några timmar senare får vi andra, på distans, skåla in det nya året, detta efterlängtade nådens år.

Gott Nytt 2021.

Fotnot: Undrar du hur Anders Tegnell ska fira nyår i år får du fortsätta undra.
– Jag har inga planer ännu, säger han.

ANNONS EXTERN LÄNK

Tror du att du haft Covid-19? Beställ antikroppstest enkelt här.

Werlabs

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Coronapandemin

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Sophie Tanha
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET