Allt fler barn vårdas med tvång

avTT

Foto: Larsen, Håkon Mosvold
Antalet barn som vårdas inom psykiatrin med tvång ökar. Bältesläggning är en av de åtgärder som lagen tillåter. Men tröskeln för när dessa åtgärder sätts in är på tok för låg, anser Kerstin Evelius, samordnare för psykisk hälsa.

Antalet barn som tvångsvårdas inom psykiatrin ökar. Samtidigt riktar den nationella samordnaren Kerstin Evelius skarp kritik mot de åtgärder som används inom denna vård.

– Att bälteslägga en åttaåring kan aldrig vara för barnets bästa. Det är jag högst tveksam till.

Nyligen ska en åttaåring ha tvångsbältats flera gånger, i uppemot fem timmar, vid barn- och ungdomspsykiatrin på Sunderby sjukhus mellan Luleå och Boden, något som har fått Justitieombudsmannen (JO) att rikta skarp kritik mot vårdavdelningen. En av gångerna ska barnet ha slutat andas.

Antalet barn som vårdas enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) ökar. Enligt siffror från Socialstyrelsen vårdades 261 barn med hjälp av denna lag 2017, att jämföra med 207 barn 2011.

Lagen ger också vårdgivaren möjlighet att ta till extraordinära åtgärder, som bältesläggning. Det vill säga att barnets armar och ben spänns fast i en säng. Bältesläggning av barn förekommer i nästan alla landsting.

– I lagen finns en massa kriterier som måste vara uppfyllda, som att det måste finnas en omedelbar fara för att patienten skadar sig själv eller någon annan. Men regelverket kring dessa åtgärder ser likadant ut för vuxna som för barn, säger Kristina Swiech, jurist på Socialstyrelsen.

Godtyckligt

Detta vill Kerstin Evelius, nationell samordnare för området psykisk hälsa, ändra på. På uppdrag av regeringen har hon utrett den psykiatriska tvångsvården bland barn och hon är starkt kritisk till hur den fungerar i dag. För som det är i dag, säger hon, finns en skrämmande låg tröskel för när åtgärder som bältesläggning sätts in mot barn.

– I dag finns skrivningar om att man får använda bältesläggning för att avvärja en situation. Men det lämnar otroligt mycket upp till var och en att avgöra vad som är en situation. Är det om man har ont om personal, få vårdplatser eller om personalen har bristande kompetens? För mig handlar det bara om prioriteringar, säger Kerstin Evelius.

Oftast handlar det om utåtagerande barn och att personalen inte vet vad de ska göra.

– Jag kan tänka mig minst tio åtgärder att ta till innan man bälteslägger ett barn, vilket innebär en uppenbar risk för att barnet kränks och drabbas av posttraumatiskt stressyndrom. Att det går att göra något visar BUP i Malmö som har minskat antalet bältesläggningar med 90 procent, säger Kerstin Evelius.

Tokigheter

Ingemar Engström, överläkare och adjungerad professor i barn- och ungdomspsykiatri, håller med.

– Att bli fastspänd är en fruktansvärd traumatisk upplevelse, inte minst för ett barn. Utgångspunkten måste vara att varje bältesläggning är ett misslyckande för vården. Det kanske inte är realistiskt att få bort dem helt, eftersom det finns extremfall, men de borde gå att minska avsevärt.

Det största problemet, säger Kerstin Evelius, är att det finns en grundläggande acceptans för att detta är ett rimligt arbetssätt gentemot barn.

– Jag har sett otroligt mycket tokigheter. Barn som har frihetsberövats vid flera tillfällen utan erforderliga intyg, barn som har lagts med bälte upprepade gånger och där det av dokumentationen inte ens går att förstå hur länge det har varat, barn som har legat med bälte i mer än 72 timmar, och så vidare. Det är knappast att ha barnets bästa för ögonen.

ARTIKELN HANDLAR OM