”Allt vi vill är att ha ett nytt normalt liv”

1 av 4 | Foto: ANDREAS BARDELL
Mamma Saffaa, 28, brodern Muhamed, 20, pappa Shaddy, 30, Rayan, 6, och lilla Ahmad, 1,5 år har alla nyligen anlänt till asylboendet i Fredriksbergs kommun.
NYHETER

Fredriksberg har tagit emot hundratals flyktingar.

I ett litet rum i ett flerfamiljshus bor Saffaa, 28, med sin familj. Hennes äldsta son Rayan, 6, har inte pratat på flera månader. Inte sedan han såg sina två döda farbröder.

– Vi vill att han ska få den hjälp han behöver. Och att han börjar prata igen, säger mamma Saffaa.

I ett bostadsområde i Fredriksberg, utanför Ludvika i Dalarna, har två övergivna flerfamiljshus blivit ett boende för asylsökande. I det gråa och mörkgröna huset bor 180 personer på trånga ytor, utan fungerande kök och familjerna har en lång promenad för att äta.

Saffaas familj kom hit för fem dagar sedan.

– Vi hörde att Sverige var ett bra land. Att barnen skulle få möjligheten till ett mycket bättre liv här, att de skulle vara trygga och säkra här, säger Saffaa.

”Vi var lyckliga”

Hela familjen sitter i sin soffa. Pappa Shaddy, mamma Saffaa, morbror Muhamed, 20, sonen Rayan, 6, och lille Ahmad, 1,5. Förutom soffan har de en våningssäng och två enkelsängar. Golvet är täckt av mattor och tunna madrasser för att ”annars blir det kallt, elementen är inte på”, förklarar de.

– Innan kriget kom hade vi ett bra liv. Vi var lyckliga, säger hon och skrattar till när hon tänker tillbaka på det gamla livet.

Livet när hon jobbade som frisör, hennes man var målare och den tiden då hennes son Rayan, 6, fortfarande pratade.

Deras äldsta son är sjuk, inte fysiskt men han har slutat prata. Efter att han såg sina två farbröder döda har han inte sagt ett ord.

– Vi lider av många tragedier sedan Syrien. Vi har förlorat vårt hus, våra jobb och människor som vi älskade. Vi är här för att börja ett nytt liv, men bor vi så här är det omöjligt att börja om, säger hon.

Protest mot boendet

Asylboendet i Fredriksberg har varit mycket uppmärksammat den senaste tiden.

I onsdags vägrade 30 asylsökande lämna en buss i Fredriksberg. En dag senare uppmärksammades asylboendet när ett 40-tal asylsökande samlades utanför Coop för att protestera mot sin boendesituation.

Zaid, 25, hjälper oss att tolka. Han kan engelska och känner så gott som alla här. Han har hjälpt de flesta med att kommunicera med svenska myndigheter och sjukvård, förklarar han.

När han först kom hit blev han chockad.

– Det här känns som ett fängelse, det här är inget normalt liv. Ingenting fungerar och det enda jag kan göra här är att äta och sova. Jag vill lära mig svenska och kunna få ett jobb, säger han.

Han ville komma till Sverige för att han hört att människor i Sverige respekterar varandra, att de bryr sig om varandra och värderar alla lika.

– Jag ville aldrig lämna Syrien och när det blir fred där kommer jag åka tillbaka. I Syrien har jag familj, vi bodde i ett hus, men jag lämnade allt det där tillsammans med brorsan.

– Men jag försöker göra det bästa av situationen, säger han.

Vill ha ett normalt liv

Det är två månader sedan Saffaas familj flydde från Syrien. Sedan dess har de rest till Turkiet, tagit båten över till Grekland och sedan vandrat och tagit bussar genom Serbien, Ungern, Österrike och Tyskland. Nu är de äntligen i Sverige.

På golvet i sitt nya hem sitter lille Ahmad i sin storebrors knä. I sin vita lurviga kanindräkt kryper han fram mot Aftonbladets fotograf och börjar titta på kameran. Han knäpper några bilder och skrattar.

– Han är så nyfiken och tycker det är spännande, säger Saffaa och kan inte låta bli att dra på smilbanden.

I Fredriksberg har alla asylsökande vi möter samma mål.

Att ha ett jobb, att barnen ska få gå i skola, ha en vardag och kunna laga mat och umgås med sina nya bekantskaper. De vill börja om på nytt och få ett så normalt liv som det bara går.

ARTIKELN HANDLAR OM