Säsongens bästa berättelse

avStaffan Heimerson

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Daniel Poohls kärlekspredikan till antirasismen och hyllning till människors förmåga ­ och rätt ­att leva tillsammans även när vi är aningen olika varandra blev torsdag eftermiddag i Sommar i P1 inte vad jag befaraf: ett modest monument över en god människa (Poohl). Det finns ju alltid en risk med kombination vänster + god = tråkig och självbelåten.

Men Poohl bärgade hem säsongens bästa berättelse. Han knöt ihop den från första meningen till sista: sin ensamstående mammas kärlekshistoria och senare äktenskap i en brukshåla i Dalsland med en kristen libanesisk flykting. Högklassisk epik med en happy end.

Nödvändigt renhållninsarbete

Den unge Poohl presenterade sig som VD för den antirasistiska stiftelsen Expo, som ger ut tidning och böcker och står för ett nödvändigt renhållningsarbete på extremhögerkanten.

Stiftelsen är djupt hedervärd men mest berömd för att den fram till för elva år sedan anfördes av den Stieg Larsson, som skrev politiska thrillers och i avlidet skick blev en världscelebritet. Poohl tog honom mera coolt och beundrade mest Larssons förmåga att rulla cigarretter utan att spilla tobak.

Mer visor än slamrig rock

Poohls Sommar var varmt, väldisponerat och talangfullt även när det balanserade på den beskäftiga klyschighetens rand. Jag förtjustes över hans vittnesmål, att militärtjänsten på Värnpliktsnytt gjorde honom till journalist; jag hoppas Poohl fortsätter som sådan i stället för att vara VD.

Han stod för en reporterbragd, när under ett par månader infiltrerade och filmade de högerextrema Nationaldemokraterna. Han frågade sig nu i programmet: ”Var jag rädd? Naturligtvis var jag det.”

Musiken var lyssnarvänlig, mera visor än slamrig rock.

(Och en notering i marginalen: Så jävla bra Edvard Persson var!)

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM