De tar smällen efter chockbesked i Katrineholm

1 av 12 | Foto: Aftonbladet mötte fem kvinnor som tillsammans jobbat 99 år på Ericsson och de är både besvikna och i viss mån förbannade efter varselbeskedet. Från vänster: Ingela Wiström, 57, (24 år på Ericsson), Maria Pettersson, 41, (8), Sofie Johansson, 28, (7), Mona-Lisa Johansson 55, (15) och Anette Andersson , 45, (27).
NYHETER

Katrineholm. De är vana att ta emot smällar i Katrineholm.

När nu Ericssonfabriken stänger kommer en ny tuff prövning – i en bygd där oro, chockkänslor och uppgivenhet nu tar överhanden.

– Äldre drabbas hårdast, de unga kan ju flytta i väg någon annanstans, säger varslade Mona-Lisa Johansson, 55.

Redan år 2000 drabbades Katrineholm tungt när en svensk industrijätte lämnade orten. Scania packade ihop och flyttade till Södertälje och med dem försvann 2 000 jobb.

Nu går Ericsson samma väg, och fabriken med mellan 400 och 450 anställda stängs helt. LM-fabriken, som den fortfarande refereras till, har funnits här sedan 1946.

”Inte sjunkit in”

De anställda fick under onsdagen gå hem med beskedet i bagaget, arbetsfria för dagen, snart arbetslösa.

– Jag känner mig fortfarande rätt chockad och det har inte riktigt sjunkit in än. Vi visste ju att det kunde bli jobbigt när Ericsson sa att de skulle spara nio miljarder, men det här trodde vi aldrig, säger 28-årige Sofia Johansson på väg ut från fabrikens grind.

Och tre fraser återupprepas av de varslade vi möter: ”Hård smäll för bygden”, ”Chockartat besked”, ”Det var som ett familjeföretag”.

Många har sett såväl föräldrar som mor- och farföräldrar slita för Ericsson för att nu få foten.

– Min mamma har jobbat här i 42 år, så det blir lite av en omställning då hon började när hon var 16. Jag har jobbat här i tre år och mina två äldre systrar har jobbat här, säger Sofia Wiström, 25.

Hon har själv varit arbetslös i två år, men hoppats få komma tillbaka till Ericsson. En förhoppning som dog med onsdagens besked.

– Katrineholm utnämndes förut till Sveriges tråkigaste stad i en undersökning. Det blir ju inte roligare nu.

Det är ord som kommunalrådet Göran Dahlström (S) kan hålla med om. Kommunen har både högre arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet än rikssnittet. Dessutom är det bara i ett fåtal kommuner i landet där invånarna har ett behov av försörjningsstöd.

– Beskedet är bedrövligt av flera anledningar. Det var ingen som kunde se det komma, säger han i ett konferensrum på stadshuset Gröna Kulle.

Där pågick under onsdagen ett febrilt arbete. Samtal med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, ett otal intervjuer och upprättande av motplan fanns på agendan.

– Vi måste vara på tårna och offensiva och visa att vi kan hjälpa alla som behöver det. När människor är som svagast måste jag och kommunen vara som starkast, säger han.

Efter smällen år 2000 tog det åtminstone sju år innan Katrineholm var ordentligt tillbaka på fötterna igen. Den här gången ser beredskapen bättre ut, enligt Göran Dahlström, som ändå andas försiktig optimism.

”Fysiskt illamående”

En känsla som däremot de Ericssonanställda inte kunnat känna.

– Man blev fysiskt illamående när de sa det, fast jag själv visste om det sedan dagen innan, säger Ola Orre, Metalls klubbordförande på Ericsson.

– Det är för jävligt det som hänt och lyckas man inte extremt bra med omställningen kommer det spä på arbetslösheten rejält.

Bland de varslade är könsfördelningen nästan jämn, med ett litet övervikt för kvinnor, åtminstone på bland Metalls medlemmar, säger Ola Orre.

Fem av de drabbade kvinnorna ställde upp på bild framför fabriken, och illustrerar väl vilka som får bära smällan. De har tillsammans 99 års erfarenhet på Ericsson, med tidigare nämnde Sofia Wiströms mamma Ingela som fanbärare med sina 42 år.

– Det var en jäkla födelsedagspresent det här, säger Anette Andersson, 45 år för dagen – med 27 år på Ericsson i ryggen.

– Vi är som en familj allihopa och vi ska fortsätta att stötta varandra igenom det här. Jag försöker vara positiv och hoppas att det ska leda till något gott.

Mona-Lisa Johansson, 55, var förbannad på beskedet, men kan kosta på sig att skratta åt eländet.

– Man brukar säga att det är synd om ungdomen. Men det är de äldre som drabbas hårdast av det här. De yngre kan ju flytta härifrån, säger hon.

ARTIKELN HANDLAR OM