”Hann inte tänka, det var bara panik”

NYHETER

Alexander Åhman blev kidnappad och hölls fången – nu berättar han för första gången om mardrömsdygnen

1 av 8 | Foto: Alexander Åhman hittades i ett hus i Robertsfors efter åtta dagar. Han hade varit inlåst i källaren och försökt hålla värmen, bland annat genom att knyta blöjor runt fötterna.

Uppsalastudenten Alexander Åhman, 25, kidnappades från sitt hem och hölls fången i en mörk kall källare i Norrland under flera dygn.

Nu berättar han, och också en av hans kidnappare, om dramat för första gången i P3 Dokumentär.

– De skulle dra ut mina tänder och hälla kokande vatten på mina fötter.

Familjen Åhman, en välbärgad familj inom fastighetsbranschen, hade samlats i Linköping, den där julen 2011.

Det var en traditonell jul i föräldrarnas villa.

Några dagar senare, den 28 december, försvann plötsligt 25-årige sonen Alexander.

Han svarade inte i telefon, hans vänner visste inte vart han var, det fanns inga spår.

Alexanders bästa kompis reste till Uppsala för att tillsammans med de andra kompisarna vännerna leta efter Alexander.

På Facebook skrev Alexanders fästmö en efterlysning och till slut vände sig vännerna till polisen, och anmälde honom försvunnen.

■ ■ ■

Nästan två år tidigare hade Sara, en ung kvinna som kom från samma stad som Alexander Åhman, kontaktat Alexander på Facebook, och de blev vänner.

– Hon skrev att hon tyckte jag verkade intressant, och ville lära känna mig bättre, det var väl trevligt så där, säger Alexander Åhman i P3 Dokumentär.

Sara fick flytta in i Alexanders och hans kompis studentlägenhet i Uppsala, som inneboende, eftersom hon kommit in på psykologiprogrammet.

– Vi kände att vi ville hjälpa henne, eftersom hon hade det jobbigt, säger Alexander Åhman.

Samtidigt, tror polisens utredare, var vänskapen ett led i den plan som hon smidde tillsammans med en nu 29-årig man, Josef - en läkarstudent också han från Linköping.

Om den första kontakten, ett och ett halvt år innan kidnappningen, också det var ett led i planen har man aldrig kunnat reda ut, men polisen och åklagare anser sig veta att det åtminstone i maj 2011 fanns en påbörjad brottsplan.

■ ■ ■

Den då 26-årige Josef hade under våren förlorat stora summor på nätspelande.

– Jag bestämde mig för att jag gör den här kidnappningen, berättar han i P3 Dokumentär.

Efter att Josefs och Saras plan börjat ta form inser de att han behöver ytterligare hjälp. Under sommaren och hösten kontaktar han flera personer och antyder sina planer, men när ingen vill ställa upp vänder sig Josef till sin tidigare klasskompis, en man som kommit att kallas "fångvaktaren".

– Det var i november som jag fick det presenterat för mig, säger "fångvaktaren" i en ljudupptagning från tingsrätten.

Och "fångvaktaren" nappade på planerna.

– Först är jag tveksam, sedan säger han att om det lyckas kommer jag få en miljon euro.

■ ■ ■

Planen, visar polisens utredning, var avancerad. Josef och Sara hade undersökt massor av olika möjligheter, kartlagt olika länders bankväsenden för att veta var lösensumman säkert skulle kunna överföras till, och gjort en mindmap över tänkbara hinder på vägen.

Man köper också en övergiven skola i Älglund utanför Umeå - där de tänker hålla Alexander fången.

Kort efter köpet i december 2011 kontaktar Sara Alexander och frågar om han vill träffa henne i mellandagarna. De bestämmer att de ska ses på en middag den 28 december.

Dagarna innan ger sig trion, Josef, Sara och "fångvaktaren" ut på en turné i landet för att införskaffa det som behövs för brottets utförande. De köper en bil, en gps, de hyr en skåpbil att transportera Alexander i, de skaffar en rullstol. Den här dagen görs också flera google-sökningar från Josef dator.

De söker på "droger i mat", "recept på köttfärspaj", "tortyr med bilbatteri", "elpistol", "hur mycket Stilnoct är dödlig dos" med mera.   

Planen är alltså att Sara ska bjuda Alexander på en med sömnmedelpreparerad köttfärspaj.

På kvällen den 28 december kör de tre med skåpbilen till Alexanders lägenhet i Uppsala.

Sara går in i lägenheten.

■ ■ ■

– Vi sätter oss och äter maten hon har med sig, och den smakar riktigt dåligt, berättar Alexander Åhman i dokumentären.

Han säger att den var besk, men då Sara förklarar att det är hennes mammas recept försöker han äta, och äter lite för att att vara artig.

– Jag slocknar ju sen. Nästa minne jag har är att jag blir attackerad - av flera människor.

Sara har släppt in sina två kumpaner. Med sig har de en rullstol.

– Vi väcker honom, och han får några slag av Josef, berättade "fångvaktaren" under rättegången.

De sätter honom i rullstolen, och tejpar hans fötter, handleder och hans mun.

– De brottade ner mig när jag låg och sov och slog mig och började skrika saker åt mig, berättar kidnappningsoffret Alexander Åhman i P3 Dokumentär.

– Jag hann inte tänka över vad det var som hände egentligen.

– Det var bara panik liksom.

■ ■ ■

Kidnapparnas plan var att det skulle se ut som ett frivilligt försvinnande, som om Alexander packat en väska och dragit.

De tar ner honom till bilen, bunden i rullstolen,

– Jag hotar honom lite pö om pö. säger Josef.

Klockan är runt två på natten.

Josef och fångvaktaren börjar färden norrut med den fastbundne och drogade Alexander, mot det hus de köpt i Älglund.

Sara stannar kvar för att städa undan spår.

Resan blir en mardrömsfärd. Det är snöigt, halt och bilen har sommardäck. Flera gånger kör de av vägen.

– Det var skrämmande, jag visste inte var jag var. Om jag försökte röra på mig var det en person som satte sin hand över min hals.

■ ■ ■

Alexander har svårt att andas. Näsan är täppt och munnen täckt med silvertejp.

Kidnapparna berättar att de kartlagt hela Alexanders familj, de uppger adresser, och säger att om han flyr tar de bara nästa familjemedlem.

– Jag tänker att det var tur att de tagit mig, och inte mina kusiner, som har barn.

Plötsligt åker bilen av vägen, rullstolen välter och Alexander beskriver själv hur han slår i huvudet, och blir liggande på golvet.

Josef, som kör bilen, tvingas ringa efter en bärgare.

På golvet, fortfarande bunden, ligger Alexander.

– Jag tänker på att försöka fly. Jag kunde höra hur föraren och han som suttit bak med mig pratade med andra personer utanför bilen.

Men tanken på det kidnapparna sagt, om att de då skulle ta någon annan i hans familj, gjorde att han inte vågade.

Färden går vidare, i hög hastighet.

Efter tolv timmars färd närmar de sig huset i Älglund. Då kör de fast igen.

Några förbipasserande stannar för att hjälpa till.

Alexander ser sin chans.

■ ■ ■

– Släpp ut mig, släpp ut mig, jag har suttit här sedan i morse, skriker Alexander från bagageutrymet.

Han ropar på hjälp, säger att han är kidnappad, vad han heter. Han uppger sitt personnummer.

Det blir tyst utanför skåpbilen.

Efter någon minut öppnas dörren av Josef.

– Jag förstod att mitt flyktförsök var misslyckat. Det var fruktansvärt.

■ ■ ■

De kom fram till huset, en förfallen skola.

Snön är djup, närmare en meter.

Alexander fryser.

Han förs ner i källaren.

Vänskapliga samtal varvas med hot om våld.

– De skulle dra ut mina tänder, hälla kokande vatten på mina fötter.

– Och om de inte fick det de ville ha skulle de åka till mina släktingar, till mina kusinbarn, och skjuta allihopa. Det var så hemskt. Jag tror aldrig jag kommer bli samma person igen.

■ ■ ■

Han hålls i källarrummet. Det fönster som finns skottas igen med snö. Han får ligga på en uppblåsbar badmadrass för barn. 

– På natten var det så kallt så gummimunstyckena höll inte tätt. Så det blev att jag sov på betonggolvet. Eller, jag sov inte alls. Det var för kallt. 

De hade knappt någon mat. Alexander hade fått ett par mackor med frysta köttbullar på.

– Det var bara tidsfråga innan jag skulle frysa ihjäl.

Nästa dag tilltvingar sig Josef inloggningsuppgifter på Facebook med mera, de kräver att han skriver sin namnteckning på ett papper, sedan lämnar Josef huset och Alexander blir ensam med "fångvaktaren".

– De skulle logga in på min Facebook och skriva att jag "ville vara ensam och att folk skulle sluta höra av sig.

– Det var ju väldigt jobbigt att höra. För det var det enda jag kunde hoppas på, att människor skulle börja leta efter mig.

Samtidigt konstaterar polisen i Uppsala att det inte finns någon misstanke om brott i samband med Alexanders försvinnande.

Men hans vänner, familj och fästmö ger inte upp. De lyckas ta sig in i Alexanders mejl, och genom den får de tillgång till en applikation i hans mobiltelefon - "Find my iPhone".

Men telefonen är avstängd.

■ ■ ■

Timme efter timme sitter Alexander i det kalla mörka källarrummet. Han försöker hålla värmen.

Han tar blöjor som ligger i rummet och knyter runt fötterna. I väggen ristar han streck för varje natt han tror han varit fången.

Josef kör åter av vägen, på väg till Linköping för att möta upp Sara.

– Jag blir fast i arton timmar, en man plockar upp mig och kör mig till Gävle

Därifrån tar han tåget till Linköping, där han träffar Sara. De gömmer Alexanders ägodelar, allt utom passet och hans iPhone.

De börjar köra mot den övergivna skolan.

Det har gått fyra dygn sedan Alexander kidnappades i sin lägenhet.

Josef tar upp Alexanders mobil, och från den skickar han ett sms till Alexanders familj.

Plötsligt kan familjen och vännerna se var telefonen befinner sig - i centrala Stockholm.

Alexanders bror som bor i Stockholm kastar sig i en taxi och åker till Malmskillnadsgatan, där telefonen befinner sig.

Han träffar en polispatrull. När han sätter sig i deras bil börjar Alexanders telefon plötsligt att röra på sig.

■ ■ ■

I realtid kan de se hur telefonen rör sig ut från centrala Stockholm, norrut längs E4:an.

Också polisbilen, en civil, styr mot Uppsala.

Strax utanför Uppsala ser de en bil - i princip ensam på vägen.

– Jag förstår att det måste vara den här bilen som telefonen ger utslag från, säger Alexanders bror i P3 Dokumentär.

– Så då stannar vi den här bilen. Och ut ur bilen kommer en tjej, som jag känner igen. Det var hon som senast såg Alex. Jag förstod direkt att nu är det nåt som inte stämmer för Alex var inte där.

Polisens utredning tar nu en vändning. Josef och Sara grips, och häktas misstänkta för människorov.

Men Alexander är fortfarande borta. Och Josef och Sara säger ingenting i förhören.

■ ■ ■

Alexander sitter fortfarande i det kalla källarrummet. Bristen på mat och dryck har börjat tära på honom. Både fysiskt och psykiskt.

Ibland, berättar han, lät den vinande vinden som sirener som närmade sig.

– Det var tungt när man tillät sig själv att få lite hopp.

Dagarna gick. Maten började ta slut. I stället fick han en burk öl då och då.

– Det var bitar av is i dom.

Den fjärde januari väcks han av att det knackar på dörren till källarrummet.

Fångvaktaren lämnar en kasse. Sedan går han. I påsen ligger ett par öl, några batterier och ett par pet-flaskor med snö i.

– Jag kände att nu hade de slut på mat. Det jag hade i rummet var det jag skulle överleva på.

"Fångvaktaren" lämnar huset - och Alexander är ensam kvar.

■ ■ ■

"Fångvaktaren" knackar på, och släpps in, i ett hus längs landsvägen i Älglund. Han får värma sig, och får mat. Sedan går han vidare. Men då ringer paret, hos vilka han varit, polisen.

Polisen möter "fångvaktaren" gående på vägen. Han grips odramatiskt.

Det visar sig senare att polisen i Uppsala, om de kontrollerat den GPS som fanns i bilen där Josef och Sara greps, hade letts direkt till huset där Alexander hölls fången. Men ingen sådan kontroll gjordes, och dagar gick.

När GPS:en till slut kontrolleras skickas insatsstyrkan till huset i Älglund.

– Jag hör att det kommer in folk på ovanvåningen och att de skriker. Jag har lite cola kvar som jag dricker upp om jag måste springa - om de kommit för att döda mig, berättar Alexander.

– De säger att de är från polisen, att de har letat efter mig. Jag börjar ta in tanken: Jag har blivit räddad.

■ ■ ■

De tre kidnapparna åtalas.

Josef hävdar under rättegången att det är Alexander själv som har beställt kidnappningen på sig själv för att "bli känd".

Men rätten tror honom inte.

Josef och Sara döms till tio års fängelse. Fångvaktaren fick sex år.

Nu, tre år senare, berättar Josef, för första gången i P3 Dokumentär om vad han menar verkligen hände.

Han hävdar att motivet till kidnappningen inte var pengar - utan hämnd. Enligt honom hade Alexander "gjort ett närmande" mot Sara under våren, som hon avvisat.

Detta, säger Josef, kränkte honom så att han ville skada Alexander för livet.

– Jag tycker inte att göra det för att "ens kvinna" har blivit provocerad gör det bättre, jag tycker det är lika jävligt ändå, säger Josef i dokumentären.

–Men motivet var inte att köpa dyra klockor eller bilar eller något. Jag ville trycka dit honom helt enkelt.

Han säger att han i dag mår dåligt över det han har gjort.

– Jag har utsatt människor för trauman de inte hade behövt utsättas för. Jag ville be om ursäkt till alla inblandade också.

Enligt polisen finns dock inget stöd för Josefs nya "erkännande".

Alexander Åhman kommer alltid bära med sig de traumatiska dygnen.

– Men det går att bygga upp ett liv och fortsätta leva, även efter en sådan här händelse.

Fotnot: Sara och Josef heter egentligen någonting annat.