- Helvetet är ett land utan humor

NYHETER

Pia Johansson om att ta körkort i Burträsk, önskeroller, hur hon lärde sig dyka och varför hon blev katolik

Foto: FREDRIK HOFGAARD
JUL I JULI Det har det varit för Pia Johansson, just klar med inspelningen av "Julkalendern". Och något av uppochnedvända världen - och roligt - blir det ofta där hon är med. Men det är lite sorgligt, tycker hon, att komedi inte anses vara "seriös" teater.

Pia Johansson har just avslutat inspelningen av årets julkalender.

Nu står hon på Mariatorget i Stockholm. Solen steker, hon har på sig lovikkavantar och klär en blommande buske med glitter och julgranskulor.

Ingen verkar tycka att det är konstigt. Kanske beror det på att det är Pia Johansson.

När hon dyker upp blir saker ofta uppochned och bakfram.

"Är hon så där galet rolig som hon verkar?" Det är den vanligaste frågan när folk hör att man ska intervjua Pia Johansson.

Jodå. Men det är hennes genomtänkta mod som imponerar mest. Att vara rolig handlar om ett "statusfall", säger hon. Att inte vara rädd att göra bort sig.

Det har Pia Johansson bestämt sig för att inte vara. Hon verkar inte rädd alls. Hon har mc-kort och kan dyka. Och lärde sig spela golf därför att hon skrattade åt golfare, och "man kan inte gå igenom livet och förakta någonting, man måste övervinna det".

Det motsägelsefulla skrämmer inte Pia Johansson. För, som hon säger: "Livet är för allvarligt för att tas på allvar."

Vad heter årets julkalender?

- Lasse Majas dek " vänta " dektek " detek " dekdek " (ljudar) FALLSKÄRM, FÖRSTORINGSGLAS. LASSE MAJAS DETEKTIVBYRÅ.

Är det inte konstigt att hålla på med "Julkalendern" mitt i sommaren?

- Jo. Du anar inte hur många sorters snö det finns i en studio. Det finns snö som ska ligga på marken, snö som ska falla, snö som man kastar " Men det var inte svårt att komma i stämning. Det var en fantastisk scenografi. Det fanns massor av saker, julgrejer, och man kände liksom: hoppas att de inte säger något om att vi leker här " Det var som att kliva in i ett dockskåp.

Och så har du just avslutat inspelningen av uppföljaren till filmen "Göta kanal"?

- Ja, det är 25 år sedan den förra och Magnus Härenstam och Loffe Carlsson och de andra satt och pratade om att göra "Göta kanal 3" om 25 år igen.

Är du en båtmänniska?

- Bara om båten inte svajar och man ligger och dricker kaffe i vassen.

Hur är det med bilar?

- Jo, jag har bil. Vi lantisar tog ju körkort när vi var 18. Jag tog det i Burträsk och då fick man stanna för låtsasbilar, för det kom ju aldrig några.

Hade ni någon rondell?

- Nej, vi hade inga trafikljus och ingen rondell. Man fick åka till Skellefteå för att köra i stadstrafik. Och då var man livrädd: "En bil, en bil! Vad ska jag göra!" Men så flyttade jag till Göteborg och deras galna trafik. Där körde jag en turnébuss som vi hade köpt av Ulla Skoog. Värmen gick inte att stänga av, så det blåste hetluft under hela sommarturnén. Ibland gick bussen gick inte att stanna.

När du höll på med "Teatersport" på 80-talet fanns det andra skådespelare som varnade dig för att "hålla på med roligheter"?

- De sa: "Du ska inte hålla på med det där, för det där kommer inte att vara bra för din karriär." Det var liksom inte seriöst nog i fina skådespelarkretsar. Det är lite sorgligt, det där. Ta till exempel att man säger: Hon är komisk skådespelerska men hon kan också göra SERIÖSA roller. "Seriös" är för sig och det är inte seriöst att vara komisk. Ibland kallas det komiska för ytligt, men om Gud skapade djupet skapade han ju ytan också.

Vad är svårast - att få folk att skratta eller att gråta?

- Att skratta.

Du har konverterat till katolicismen. Hur gick det till?

- Det är ju inget som händer så där. Jag har haft en tro ända sedan jag var liten. I vuxen ålder började jag läsa och hittade till katolska kyrkan. Jag träffade en präst, Rainer Carls, för ett personligt samtal och sedan tog det fyra år innan jag kunde konvertera. Jag ville konvertera tidigare, för jag kände att jag hade hittat hem. Då sade Rainer: (tysk accent) "Nja Pia, du kan inte gifta dig när du är förälskad, det går inte, du måste veta att det håller."

Vad fick dig att välja just katolska kyrkan?

- Svenska kyrkan har jag tillhört, men jag har aldrig varit i den. Svenska kyrkan har lite "du kan kalla honom Jesus, men du kan kalla honom " Snobben om du vill, eller något annat". Ingenting var liksom på allvar. Jag skyller inte på Svenska kyrkan, det finns annat där, men det här var det jag mötte då. Jag mötte något annat i katolska kyrkan.

Vad?

- Rainer Carls började en föreläsning så här: (tysk accent) "Jag kan bevisa matematiskt att Gud finns." Så skrattade han. Sedan sa han: "Jag kan också bevisa matematiskt att han inte finns." Det var så befriande med någon för vilken paradoxen alltid finns.

- Det kan jag säga: hade jag inte träffat jesuiterna hade jag inte blivit katolik. De är ute och lever bland människor och har en otrolig intellektuell skärpa. Och det finns lekfullhet och humor i deras sätt att tänka.

Vem tror du har mest humor: Gud eller djävulen?

- Gud, alla gånger. Djävulen har ingen humor. Det vore väl att hamna i helvetet: att hamna i ett land utan humor.

Du har spelat så oerhört mycket, från Shakespeare till "Teatersport". Är det någon roll du inte har gjort som du vill göra?

- Massor, men jag brukar alltid svara "aldrig, det jag gör just nu är det roligaste". Däremot kan jag känna att jag skulle vilja ha en sådan där 1600-talsklänning och vara i ett mörkt stenklätt rum - vad det nu är för pjäs " jag vet inte - eller komma in och göra så här: (händerna som en pistol) FREEZE! Alltså, jag får en känsla av att jag vill vara i en viss miljö, eller göra något speciellt eller en lust att spela tillsammans med vissa människor.

Får man en nära relation till sina medspelare?

- Den pjäs man håller på med, då är man det gänget. Då är det bara vi och det är bara vi som förstår varandra och alla andra förstår oss inte.

Är det viktigt att det är så?

- Man får ju tillgång till varandras intima känslor och man har en repetitionsperiod när man måste våga visa sig själv och vara dålig och arg och bitter och våga gråta. När man är i en sådan situation är det klart att man svetsas samman. Och sedan när man spelar är temperaturen en annan. Det finns rutiner. Och så har man slutfesten och så gråter man och säger: "Åååh, du är den bästa jag har fått jobba med" eller "jag hatar dig" och sedan går man till ett nytt gäng. Så börjar det om.

Seriepolygami?

- Jo, det kan man kanske kalla det.

Det måste ställa väldiga krav på lojalitet?

- Skådespelare är oerhört lojala människor.

Du är en mästare på improvisation. Kan man lära sig det?

- Ja, men det hänger på intresset. Man kan lära sig allt som man har ett intresse för. Någon frågade: "Kan man lära sig utstrålning?" Ja, om man längtar efter det. Men de flesta vill ha resultatet, utan att vara villiga att lägga ned arbetet för att lära sig något från grunden.

Hur är samspelet mellan er i "På minuten"? Har ni olika roller?

- Ja, det har vi. Min roll där är" att inte vara så bra. Min granne brukar alltid säga, besviket, när jag varit med: "Du vann inte." Och jag brukar säga: "Men det handlar inte om att vinna."

- Och när jag har vunnit då är han så här: "DU VANN!!" Jo, säger jag. "Men, alltså, DU VANN!!" Jojo, men det är ju ett lekprogram. Det är ju liksom min uppgift att vara dålig. Det är en roll. Ibland kan folk tro att jag och Kajsa Ingemarsson hatar varandra, vi är rätt elaka mot varandra, men det är ju också bara roller.

Din pappa dog för något år sedan. Han var dykare?

- Ja, de flesta jobb han gjorde var som tung dykare: stor hjälm och blyskor. Han göt brofundament och så.

Lärde han dig att dyka?

- Nja, när jag skulle till Australien sa jag: "Nu ska jag åka till Barriärrevet, pappa, så nu ska jag dyka lite. Kan inte du lära mig?" Då åkte vi ned till Nydalasjön och så tog han med sig två tuber och sedan ner i vattnet. Så sa han: "Här andas du. Stoppa in den i munnen. Ner. Andas. Jaha, då var det slut på lektionen. Nu kan du det." Så var det med det.

Det här är jag

Det här är min sommar

Johan Hakelius